det började bra - slutade i tårar
Spontant undrade jag vem som intresserar sig av den här informationen. Och jag ställde också frågan till min dåvarande allmänhet. En fråga som genast fick mig att våndas av dumhet, eftersom det naturligtvis intresserar alldeles för många. Jag formulerade istället frågan till om någon stör sig på att hon ställt upp i Slitz.
Dumhet, igen. Naturligtvis sitter det bakelitrövar där ute som höjer ett ordningens finger, och gormar om att "sånadära ska jivlar inte vara bland kungahuset".
Efter allt satt jag och själv höjde ett ordningens finger till alla som orkar bry sig om skit. Jag drog alla över samma kam; de som skriver insändare om folk som kört lite för fort på byvägen. De som skriver insändare överlag. Folk som skickar dagens ris. Folk som bryr sig om hur andra ser ut och är. Folk som enligt mig inte är folk.
Och det ligger något i det sista exemplet. Jag är inte bättre själv. Jag är det jag hatar, på andra sidan.
Paradoxen om att skriva insändare om folk som skriver insändare viskar i min omgivning.
balladen om bristande ledighet
Tiderna som student har ju som självfallet en abnorm inverkan på ens rådande ekonomi. Man kan, varken under den studerande tiden eller någon månad efter, inte agera som vanligt. Inte alls som den kugge i den svenska ekonomin man en gång var.
Med den faktan i bagaget är att jobba hela sommaren en naturlig lösning. Men när man är mitt i arbetandet, mitt i Sveriges dagssländagrönska, så inser man varför man behöver semester.
Men jag behöver inte den för att vila upp mig, eller något annat skitsnack. Det har vi ju sjukpenningen för?
Jag behöver den för att skita i precis allt. Att kunna ignorera alla ansvar som vuxenhet(går kanske att diskutera) innebär. Att få umgås med nära och kära precis varje minut av dagen. Att kunna vakna upp helt förstörd på grund av gårdagens bravader, men känna lättnaden över att man kan få precis lika roligt igen utan att normerna vänder sig i graven. Att kunna semesterröka sönder lungorna, och känna hur frihetens rökelser symboliskt river sådär härligt i strupen. Att ha så ont i halsen för all grogg man druckit, så att man måste dricka mjölkdrinkar i flera dagar.
Att ta allt med ro.
rebound, brotherfuckers
För ett drygt halvår sedan släpade jag runt min kropp på en industri, jag befann mig fortfarande i skithuspoesins högborg - bloggmaterialens oas. Efter det hoppade jag på tåget mot Malmö och Lund, där det var tänkt att jag skulle stimulera hjärnsubstansen till det bättre. Eller rättare sagt; få höra och se något annat än dold rasism och porr bakom elementen. Eftersom jag hatar folk som, i alla medier de kan komma åt, redogör en detaljerad rapport om hur det går för dem i skolan, ville jag inte falla i samma fälla. För det intresserar inte mig och förmodligen inte ni få som läser.
Så helt plötsligt hörde jag inte de gamla gubbarna prata om sin rubbade livsfilosofi, eller höra ricocheterade skämt som får en att skratta mest på grund av sitt sammanhang. Istället hängde jag bara i humanist-huset på Lunds universtitet och socialiserade med stammande indier och talande Ranelidskor. Det var inte roligt att skriva om.
Min blogg följde en tydlig linje, och den var stukad. Och för att inte skriva något om ingenting, som hade slutat i grumlig poesi-isch text, så skrev jag inte.
Men det är här bland det absolut roligaste jag vet, så jag tänkte köra utav bara helvete. Så om ni av gammal vana smyger in här då och då, så ska ni veta att det kommer blir ändring.
SPÄNN FAST ER! NU KÖR VI! ÄR NI REDO!??!?!?!?! HAHAHAHA! GO GO GO! HÅLL I HATTEN!
27 maj 2007, kl 23:01 Skrivet av Oscar - ( nostalgitripp: back in the angry days )
Den stora och maffiga klockan ringde högt över lokalerna, och jobbet var slut för dagen.
Fredagen stod intill mig och sa att allt skulle bli bra.
Jag gick därmed raka vägen till tåget, som skulle på vallfärd hemåt, där jag har mitt lilla näste.
Inne på tåget var gången smal, man var tvungen att armbåga sig fram i djungeln av falerade människor utan körkort.
Men vägen till min plats, min tron, var förhållandevis enkel. Tills jag stötte i något stort, men mjukt.
Tankarna började flöda i mitt arma huvud, vad är det? En stor godisbit? En geléklump?
Nej, det var det inte. Det var den största och fetaste tjej jag i minne kan komma ihåg att jag sett.
Jag tappade hakan så hårt att richter-skalan ökade med 4%. För att inte tala om hur min mage vände på sig; uppochner som en osäker karusell på ett skabbigt roadtrip-tivoli.
Det var som om Jabba da hut aldrig dog när prinsessan Leia så hjältemodig ströp honom. Men för att vinkla det åt ett annat håll, så är det troligen en grov förolämpning å Jabba da huts vägnar att ens göra jämförelsen.
Som att denna makabra återberättelse inte var nog, så kommer det mer.
Mitt på den luftmadrass-liknande pannan, så satt en gigantisk finne. En finne i sitt mest mogna stadie.
Den satt där, som om det skulle vara så. Som om det var en tavla hon hängt i pannan, som en accessoar.
Ett tag tror jag den talade till mig, den bad mig om hjälp.
- Hjälp mig! Hjälp mig ! Kläm kläm kläm mig !!
Jag satte mig längre bort för att försöka glömma min syn. Denna svarthåriga best med en talande finne i pannan.
Tåget stannade, och hon gick förbi.
Hennes arm var full av rakbladssnitt, och då menar jag hela armen. Jag ville fråga henne, vad är det du skjuter upp?
Ta hela? Varför göra saker imorgon när du kan göra det idag?
Hon leker med livets frukter utan att skämmas. Det får mig att må illa, men jag finner en viss respekt.
Utkast: Juli 4, 2010
Det slog mig hur något som var så oskyldigt och kravlöst nu framkallar ångest.
Stenen vid skogen, som var så stor och kämpig att klättra upp för, är nu väldigt liten. Det borde vara stenen som skänker nostalgi om solen i det pittoreska. Men den är bara ett tecken på att jag följt samma stig sedan dess.
oklart
Jag väcktes av mina räkningar.
De skrek: Betala mig!
Mitt konto sa: Ha! Titta inte på mig. Jag kan inte hjälpa dig.
Kronofogden sa ingenting.
Mitt i det här hade tvättmedelsindustrin fortfarande inte lärt sig hur man marknadsför en produkt. Den inplastade mallen från 1989 hängde säkert på väggen och beskrev modellen för hur man tjänar storkovan via färg-TV.
Det är enkelt.
Du pudrar en man(försäljare - expert på ludd och vinfläckar) och du pudrar en kvinna(kund/desperat moder - tydligen dum i huvudet). Sedan dubbar du deras röster och eliminerar därav det sista naturliga som finns sammanhanget. Kvar är bara fragment av mänsklighet.
Nu blir det åka av, och pengarna rullar in. Det trots att det är 21 år sedan mallen skapades.
Det är på grund av att alla behöver tvättmedel.
Några år senare...
Världen går under.
våra riktiga hjältar som försvann
Det jag inte visste var att lösningen skulle finnas runt hörnet.
En kall och regnig kväll på Brogatan i Värnamo, skulle jag få svälja alla fördomar jag av någon konstig anledning hade byggt upp. Jag skulle få bevittna en helt ny värld av möjligheter - där drömmar blev till verklighet.
För att tala klarspråk så såg jag mitt första avsnitt av serien Heroes, och det jag innan kallade för mina favoritserier blev numera små och betydelselösa lortar i sammanhanget.(Förutom, eventuellt, första säsongen av O.C).
För mig hade producenten Tim Kring inte bara skapat en helt otroligt bra serie, utan även en plats som inte riktigt fanns på kartan innan. Heroes tog de fiktiva hjältarna till en helt ny nivå, nämligen rakt in i vår egen vardag. Det existerade inga trikåer och inte heller några nördar som blivit bitna av spindlar. Detta var helt vanliga människor som på ett genetiskt plan fötts med otroliga förmågor. Ett DNA-skådespel som försökte viska om vår arts nästa steg i evolutionen. Även om det inte finns någon logik i det, så tillät själva situationen en att drömma sig bort.
Inatt läste jag att serien skulle läggas ner, mest på grund av att allt för mycket folk givit upp att följa det som på slutet blev väldigt difust. Vilket är förståeligt, och jag ser ingen annan lösning på problemet. Säsong 1 är lysande, i sin briljans ensam i sitt slag. Säsong 2 är också bra, precis som de fem första avsnitten av säsong 3.
Efter det är det under all kritik.
Men jag fäller ändå en tår, för nu får jag sitta och öva telekinesi helt ensam.
PS.Det här inlägget fick editeras eftersom det blev milslångt. Efter en snabb ekvation i huvudet så anser jag att det här är fel forum för ett milslångt inlägg om Heroes. R.I.P.DS.
24 anledningar att dumpa mig
Allt handlade om mitt liv som nybliven 22-åring och mynnade vidare i metaforer om hur gammal jag blivit.
Det hela var ett hån mot min egen ålder, som om det inte fanns en morgondag.
Det är med en viss mogenhet och stolthet jag nu kan dementera mina dåvarande tankegångar. Livet tog aldrig slut, utan det haltade retfullt vidare mot nya bravader.
Däremot så är det helt andra bullar nu. Herregud, om några timmar föddes jag för 24 år sedan. Den åldern är inte bara ett hån mot min egen stagnerade utveckling, utan även mot min familj och alla andra i min närvaro som via detta inser att tiden har gått lite väl fort på sistone.
- Men herregud, är Oscar redan 24? Det innebär ju att han är 22, och hon 19? Men vafan, det innebär ju att jag är 39 och står med papiljotter i håret och en cigg i mungipan medans jag lugnar min unge, som redan är 5 år !?
Nej, det här med att bli äldre ger jag inte mycket för. Det slutar bara att man, med lite rödvin, står och gör en självreflektion mot sin egen spegelbild. Och hur man än kämpar kan man aldrig springa ifrån sin egen skugga(det är vetenskapligt bevisat).
Dessutom har jag inte åstadkommit något alls på två år, förutom att mitt hårfäste verkar ha krypit ner och satt sig på ryggen.
Tack så jävla mycket, livet!
sanningen om disciplinen
Någonstans vet du att pausen är fel, att du verkligen inte har tid med den.
Ungefär lika lång tid det tar att tänka det, tar det också för acceptansen till pausen att lägga sig.
Helt plötsligt är du värd att bara ligga i soffan och titta upp i taket, för att du har ju ändå slitit, lite.
Helt plötsligt är de få timmarnas slit allt du kommer ha gjort under dagen. Och det inser du när du sitter med rödsprängda ögon framför Kvinnofängelsets ljuva intromelodi.
Just då, vid den insikten, kommer disciplinens högljudda väckarklocka och fistar dig tillbaka till medeltiden.
När disciplinen är klar med dig, kommer du bara ligga i en pöl av ångestdroppar och önska att du aldrig kastade suddigum i håret på högstadieklassens plugghäst.
Efter ett par minuter av självreflektion lyckas du ändå ljuga ihop någon sorts orealistisk verklighet, som får dig på bättre humör. Du har på ett ungefär kommit fram till att du hinner blir klar imorgon, men bara om du går upp innan du lagt dig och sedan jobbar i ultrarapid-mode. Slita som ett djur.
Då, kanske då, hinner du.
att hacka en stammis
Det är inget fel på en människa som skrattar åt en som stammar, och det är inget fel på en människa som stammar.
Gällande första delen på ovanstående uttalande; det är givetvis fel att skratta ur perspektivet att håna eller nedvärdera. Men det är mänskligt att gömma sitt leende i servetten när en stammare exempelvis ska uttala ett ord på V, följt av exempelvis U. (t.ex. vulkan, för att vara lite aktuell) - v-v-vuuy...veiv..vuu-vuuy-vuuuyy..vulkan.
Det hela artar sig då att denne stammare lyckas få till ett ljud, som närmast låter som när man hoppar med dinosaurien Yoshi i Super-Mario. Och hur är det tänkt att man ska reagera då?
Att man hamna i en ovan situation innebär även att man inte har hunnit skapa en mental motståndsrörelse som ska hindra en från allt olämpligt. Visserligen är jag numera insmord i stammarens guide till galaxen, och reagerar inte på samma sätt. Men jag har fortfarande vissa frågeställningar som är olösta. För det hela är komplext.
1. När han/hon tar tid på sig att säga en hel mening. Vad gör man under tiden? Tittar man fortfarande denne i ögonen? Eller får man lov att titta på andra saker i omgivningen?
2. Får man hjälpa till att hitta ordet man tror att han/hon försöker uttala? Eller är det ohyfsat och kanske rent av nedvärderande?
3. Om man, mänskligt nog, får en liten skrattattack. Ska man öppet visa den, och kanske låtsas som man trodde han/hon sa ett skämt? Eller ska man försöka dölja den? Kanske skylla på hosta?
- Prr...prrri!..prreiiiiiiuuuuuhhhh...pris,et...priset är 10 kronor.
Kanske tycker ni det här är oväsentligt. Och det är det ju, till viss del. Men jag hävdar ändå att det är en liten, liten, del i det vi kallar det sociala spelet.
Det här är dessutom ett känsligt inlägg, eftersom det kan drabba min sociala situation på universitet.
Men hey! Allt för konsten?
jag hade en gång en båt
Han var fridfullt frispråkig och ärlig. Ni vet, sådär på det härliga viset. Allt han sa, oavsett om det låg någon logik bakom eller inte, lät som om man kunde lära sig något utav det. Som att man var mer upplyst efteråt.
Han kunde ta med sig gitarren in på toaletten. Två flugor i en smäll, som han själv kategoriserade det. Efteråt kunde han i flera timmar predika om hur just den incidenten applicerade till hela livet. Om hur man måste göra det bästa möjliga av allt.
Han kunde peka mot en tjej med fulltatuerade armar och viska till mig, "Titta där Oscar, det vore som att knulla en karta." Så skrattade jag, och självklart lärde jag mig något. Vad det nu var. Men han skrattade inte, eftersom det snarare var ett påstående från honom än ett skämt.
Han brukade säga till mig, Vet du varför colombianer inte kan spela fotboll? Nej, svarade jag godtroget. De röker gräset! Sedan skrattade han så pass mycket att jag var rädd för hans hälsa. Själv skrattade mitt yttre med honom. Inombords hade jag redan hört skämtet komma från hans mun alldeles för många gånger. Men medmänsklighet handlar om att visa medmänsklighet.
Han var en sådan som kunde sparka ner papperskorgar om nätterna, slänga skräp på marken och riva upp kommunala plantor med motivationen: Det skapar arbete.
Han var en av dem som särstavade. Som trodde att ett verb var en växt. Som undrade vem den där FRA egentligen var. Som beskrev påven som, "inte Jesus, fast vit, i Jerusalem, typ." Han var en av dem som dock inte brydde sig om han hade fel. Som bara brydde sig om det roliga och det kärleksfulla. Som inte brydde sig om de som hatade honom, utan de som älskade honom.
Han var den totala anomin som hade sitt pris.
frågomysteriet
Jag läste någonstans att det finns en sorts skalbagge som kan skapa en mindre explosion. Med hjälp av två ämnen som blir explosiva tillsammans och muskelkörtlar skapade för sikte, kan den smälla fiender åt helvete. Jag har även läst om en organism som till en början är likartad en amöba. Och när den väl träffar på en riktig amöba så klumpar dem ihop sig och blir till en. Och så fortsätter det, tills den är så pass stor att den glider ut i skogen och blir en svamp. Ur den svampen växer sedan en fruktknopp, och ur den kommer en ny organism som påbörjar samma livscykel.
Det är så invecklat att jag ibland blir mörkrädd, lite av ett mysterium. Ett lika stort mysterium som människor som ställer dumma frågor.
Speciellt människan som ställer en fråga av sådan här karaktär:
Ey, Oscar. Skulle du ha sex med tjocka tanten för en miljon kronor?
För det första kan vi komma fram till att en sådan här fråga aldrig dör. Det grundar jag på att jag, av olika sorters människor, fått den ställd i olika konstelationer sedan mellanstadiet.
För det andra, självfallet skulle jag det. Jag hade börjat snacka vid tusenlappar.
Det värsta är kanske inte frågan i sig. Utan det värsta är att man ofta får en reaktion tillbaka när man svarar JA.
Herregud, för en miljon hade jag befruktat en hel jävla gasellflock.
Det finns nog bara ett läget då jag ärligt skulle tveka för en miljon, förutom om det gäller någon annans lidande, såklart.
Om någon sa till mig att jag fick en miljon om jag steg upp mycket tidigare på morgonen än vad jag behövde, skulle jag självfallet godta den chansen. Men jag lovar er att jag hade tvekat när jag väl vaknade.
Känslan av att somna om är, om än för en millisekund, i samma klass som en miljon.
det virtuella livet som kväver en i sömnen
Titta på länken ovan.
Ibland gillar jag när situationer onödigt bryter ut till något av denna karaktär.
Vad menar jag?
Varför gjorde jag som jag gjorde?
Mind fuckar jag eller är jag bara en väldigt märklig människa?
Förstod han verkligen innebörden av min status?
Spelar det någon roll?
Bryr jag mig?
Om jag inte bryr mig, varför tog jag då bort honom från facebook?
Var jag bara trött på den ofrivilligt frivilliga exponeringen av mig själv, som facebook innebär?
Eller inte?
Va?
Nej?
Ah, man måste bara älska det.
lagen backar upp
Finns det en lag mot det än?
Utgår från att det inte gör det.
Det finns förvisso något som är starkare än lagen, som motverkar tidelag. Den sociala normen.
Normsamhället är även motstridigt när det gäller att ha huvudbonad inomhus. Så man kan ju samtidigt ifrågasätta grundvärderingarnas relevans.
Men vilka är ni som drar nytta av att den sociala normen inte tar in folk i fängelse?
Ni som då och då känner för att lära lilla Rosa hur man åker hiss.
Står ni för det?
Går ni på stan och känner att ni har lagen i ryggen?
Ey, ey, ey! Vafan glor ni på? Hur många gånger ska jag behöva säga detta, det är inte olagligt!
Jag hade en gång en arbetskamrat som i ett tidigare skede tydligen utfört en form av tidelag. Om han stod för det, vet jag inte. Det enda jag vet är att han blev påkommen, och att han blev tvingad till att ringa hem till sina föräldrar och berätta om det.
Den graden av pinsamhet vill jag aldrig behöva uppleva.
Efter att jag suttit och betraktat den här texten, kände jag behovet av att verifiera om tidelag fortfarande är lagligt. Det är det. Fann även den här meningen på Wikipedia:
När man 1944 avkriminaliserade homosexualitet i Sverige legaliserades även tidelag, då de låg under samma paragraf.
Först blev jag väldigt häpen. Men insåg senare att det var ungefär samma tid som det gasades judar av ingen egentlig anledning. Så man får trots allt erkänna att mänskligheten tagit ett par steg sedan dess.
snar-lik
Vart man än vänder sig så läser eller hör man något om snö. Som om det inte vore nog med att man tvingas se den, genom att bara gå utanför dörren.
Det hela får mig att tänka på ett medelmåttigt spegelhus; hur ny tappning den ena spegeln än är, så är det ändå inte riktigt roligt.
Dessutom ifrågasätter jag kreativiteten i att räkna ner till något på facebook.
15 dagar till Phuket!!! - Okey. Jag är väldigt euforisk kring din resa, grattis!
14 dagar till Phuket!!! - Okey. Jag kunde räkna ut det själv, faktiskt.
13 dagar till Phuket!!! - Okey. Jag hoppas att någon verkligen drar nytta av det här.
12 dagar till Phuket!!! - Okey. Jag hoppas ärligt talat att planet störtar, och att du är den enda som inte överlever.
Antagligen är jag inte bättre själv.
Det är skrämmande att vara en del av den här världen.
saurons öga
Till slut inser jag att borde anteckna, och för därför pennan till handen. Men det är för sent. Läraren börjar hastigt att sudda ut allt han skrivit. Och där sitter jag, besudlad på kunskap.
Inte nog med det. Läraren lyckas med en problematisering jag tidigare stött på i liknande sammanhang.
Han suddar ut alla former av tusch på tavlan, utan en prick.
Allt är alltså borta, förutom en liten, liten jävla uns av tusch.
Kvar ligger den, pricken, och bara finns. Som en irritation. Som ett orosmoment.
Men framförallt gör den mig helt manisk.
Helst vill jag bara springa fram och ifrågasätta vadfan läraren håller på med.
Varför tar du inte bort allt när du ändå håller på, är du helt dum i huvudet? vill jag fråga.
Näst helst vill jag bara springa fram och sudda ut den där jävla pricken. För att få känna lättnaden av att en gång vunnit kampen mot den osuddade tuschfläcken.
Detta är verkligen något som bekommer mig, på riktigt.
lättar på trycket
Längst fram står en skepnad och pratar om saker, på ett sånt där "naturligt sätt". Allt känns så ansträngt att jag drar liknelser mellan det, och när kassörskan på statoil väldigt tydligt håller blicken på dig och samtidigt knapprar in personnumret när man hyr film. Hon vill någonstans att man ska tänka,"oh herregud! hon kan verkligen slå in numret utan att titta på tangenterna! snabbt dessutom!". Men man tänker, "oh herregud. vad pinsam du är. måste du verkligen tvinga mig att genomlida detta?"
Men istället fortsätter skepnaden att flänga omkring med kroppen så avslappnat att allt hon säger känns orimligt, ungefär som en laktosintolerant ko.
Naturligtvis sitter en massa besserwissrar på första parkett, och poängterar självklarheter som även borde göra skepnaden mordisk. Det hela får mig att tänka på hempysslade julkort.
stagnerar
Men det är inte någon drakdinosaurie som är påväg för att döda Tokyos befolkning. Det är publikens massiva andetag som med spänd förväntan väntar. På mig.
Jag hör alla tusentals fötter slå emot marken. Bom, bom, bom.
"Viktiga personer" klappar mig på axeln, och säger att det inte funnits en sådan säregen röst sedan Satchmos tid. Mitt ansikte ger uttrycket av att inte bry sig, det skakar nonchalant förbi alla komplimanger. Men innerst inne absorberar jag alla goda kommentarer som finns.
Sedan vaknar jag upp, och inser att min kärlek till musik är för stor för att fungera som inspiration till något.
den nya vågen av facerape
Det kallas facerape, och är något som man oftar får ta del av numera. Innebörden av det är att man kommer åt någons facebook-konto, och ändrar statusuppdateringen till något pinsamt. Facerape är för övrigt latin, och betyder "konsten att få offret att verka mentalt störd."
En liten twist på det hela är att köra inom ett regelverk, som jag och mina vänner gjorde. När man är klar med den nya statusraden, får man gå fram till personen i fråga och säga det klockslag som var när allt inträffade, fast en timme framåt. När det klockslaget väl faller in får man gå och ta bort sin status, men absolut inte innan dess.
Man kan se det hela som ett slags straff för att man dumt nog glömde att logga ur.
Baksidan av det hela är att det inte finns något utpräglat regelverk för att ge tillbaka. Exempelvis fann jag nyligen att min skrivbordsbakgrund var ändrad, och kanske inte till det bättre.
blir utvald
Jag känner min egen kropp, och jag var inte mer onykter än någon annan. Dem frågade vad jag sa, att de inte hörde ett ord. "Är du inte full när vi inte hör vad du säger?" sa dem. Sedan tittade de på varandra och skrattade ett otroligt hånfullt skratt. Jag kände direkt att jag var the chosen one som inte kommer komma in. Så jag frågade det, "Jag kommer inte in, eller?".
Helt plötsligt hörde de vad jag sa. "Nej du är för full."
Jag gick hem, slagen. Vakterna vann över mig.
Jag gick hem med känslan av att jag bara träffat en mänsklig vakt i hela mitt liv.
Vafan är det för fel på er?
Nu vill jag ge tillbaka. Jag vill stå bakom en gardin när dem kommer hem. Säga till dem att det var onödigt, alltihop. Sedan skicka dem åt helvete, med min telekinesi.
