amatörhörnan

Jag skriver en text och blir förbryllad över hur politiskt korrekt den är. Den riktigt sprudlar av övergödda akademiska termer, och till slut känns det som jag har skapat ett monster. När jag sedan går igenom mitt acklimatiserade verk finner jag bara ett ord som är rödmarkerat, och därav enligt Word felstavat. Det är förnamnet på en kvinna jag nämner, Gunlög Sundberg.

Och jag undrar, hur fan kan man heta Gunlög?

"Det reflexiva verbet ska kongruera med subjektet och det konstrueras med en viss preposition"

Jag vet inte vart min hjärna är; maskineriet har blivit så rostigt att on-knappen fastnat och är helt omöjlig att trycka ner. Med huvudet i varmt vatten, försöker jag aktivera hjärnsubstans i hopp om att kunna förstå mer än hur man borrar ett hål, stoppa i en nit och trycka av.
Man är tillbaka med axelremsväskan i högsta hugg, i ett vimmel av nytt folk. Och mitt i detta vimmel av nytt folk, finns ett vimmel av massiva ord som man ska komprimera, och sedan leverera något utav det.
Blicken är nödigt avslappnad, den ska i bästa fall föreställa något i stil med, - Vadå, jag kan allt här. Jag vet hur allt funkar. Herregud, jag har gått i de här korridorerna sen Hylands tid. Men sedan står man där, med skägget i kopiatorn och med smulor på pianoflygeln som står jämte skylten, "Använd inte pianot som matbord."

Men som allt annat, så löser det sig. Även om de studentikosa pengarproblemen redan visat sig framåt i almanackan, och även om hyresvärden visade missnöje med våra glädjetjut efter klockan 23.00 i lördags. Jag bara lutar mig tillbaka och tänker som vanligt; Ha! Jag bryr mig inte ett skit. Jag är så jävla rock n' roll.
Sedan läser jag i min bok igen.
"Det reflexiva verbet ska kongruera med subjektet och det konstrueras med en viss preposition"

Jag undrar följande:
Vad är det för sjuk människa som uppfinner kodorden man måste slå in för att kunna publicera sin kommentar på diverse bloggar?
Senast fick jag slå in: jaffa herman. Minns att jag slagit in: verbal solution.
Vem är Herman som dricker jaffa? Varför har han då en sådan fallenhet för apelsin att jag måste slå in det? En verbal lösning är alltid en fin tanke, men vad menas med just verbal solution i det här sammanhanget?
Kanske är allt random. Det finns ett lager med ord, som länkas ihop till en kod. Men det är något visst med just de här koderna som gör att jag får en kall känsla i magen, som gör att jag nästan känner mig iakttagen.
Jag känner ett starkt behov av att kommunicera med kodorden, lösa knutarna som gör mig förvirrad.

- Tjena. Skulle bara vilja publicera en kommentar här. Är det lugnt med dig?

jaffa herman

- Ursäkta?

I will kill your family.

- Va?

Verbal solution

- Okey. Jag bara skriver in det här, eller?

I've got a picture of your sister.

- Va? Vad i..!?

jaffa herman

- Okey. Tack!

Där var man, överförfriskad i all sin ordning.
Jag hade sedvanligt redan spillt ut en samling med vodka och späe[se:groggvirke] över en ny och ovanligt dyr laptop. Jag hade redan alkoholstrechat ut mina stämband så pass att folk fann min överröstning irriterande.
Pusselbit för pusselbit, landade och lade sig matchande tillsammans till det som utgör en vanlig lördag.
Steg tre var fyllesnacket. Detta mytomaniska och glorifierande, men ack så pompösa tillstånd man befinner sig i.
- Ut och pimpelfiska imorgon? Klockan sju på morgonen? Ja förfan, jag är på! Bara ring och väck mig innan, vettu.
Konsekvenstänket existerar inte längre; det försvann en sisådär femte klunken in på femte ölen. Ord som logik och hinder har helt plötsligt försvunnit ur ordboken, och ersatts med möjligheter och storhetsvansinne.
Det förvisso ett härligt själsläge, men ett farligt sådant. Mycket fyllesnack och lite verkstad.
I alla fall.
Fyllesnacket började halsas i takt med spriten. Och någon slängde ur sig en kommentar om en bok, han hade hört om. Varpå jag säger att jag läst den, vilket i sin tur gör att jag får frågan, som ställs med aningen häpen min:

- Läser du?

Det är en fråga som, från början, inte borde finnas. Men eftersom jag fått den slängd i ansiktet som en snöboll förr, så gör den antagligen det. Hur ska man tackla den?
Ska jag tackla det som att läsa är något speciellt. Som att det skiljer sig från allt annat. Att det är olämpligt, precis som serietidningar av någon anledning var förr. Att folk går runt i fängelser och våldtar bokmaler. "Well, well, what do we got here? A little book worm? Oops, dropped the soap did you? Aww yeah you little...."
Eller ska jag, mer troligt, tolka det som att personen i fråga anser mig vara så intellektuellt störd att jag inte förmår mig på böcker? "Hmm, läser verkligen Oscar? Han verkar ju helt jävla dum i huvudet. Nehe du! Den gubben går jag inte på. Jag frågar honom! Ja, det kommer jag göra! Rakt ut. Nu blir han nog ställd. Hihihihi..."

Jag vet inte. Frågan ställdes med någon sorts skeptisk nyfikenhet. Det finns film, musik, ljudböcker, men riktiga böcker? Nej, vet du vad. Det kan väl ingen orka med, speciellt inte han, Oscar.