amatörhörnan

Jag gick ut ur dårhusets portar, till en gata som ekade av tomhet. Det var en gata som anlades för att människor skulle gå på den, men fötterna lyste med sin frånvaro och det enda ljud man hörde var tandläkarvädrets sorgsna vind. Till höger om mig såg jag det enda tecknet på rörelse; två gröna portar fyllt av affischer med utgånget datum. Innanför portarna fann jag kontraster mellan personer. En hade en tandrad som Gud kastade in på fyllan, och han påstod sig inte ha kommit till skott än - en riktig tjejtjusare. Några meter ifrån honom stod kvinnan som visste att hon var för vacker. Hon stod i en tunnel av sitt eget utseende, och hittade aldrig ut. Vetskapen och ignoransen skapade en ensamhet som plågade henne resten av livet. Längst in i rummet stod en scen, och där spelade ett gäng långhåriga musikanter cyniska melodier. "Är det inte äkta, så skiter vi i det", gick jargongen. De hade tydligen fötts i fel årtionde, och ville inte acceptera nyskapade omständigheter. Därför försvann dem utan att ha nått sin potentiella topp.
Utanför igen, där stjärnorna gör omgivningen rättvis. Jag minns att jag tittade upp och studerade dem noga. Undrade om någon någonsin kommer förstå det komplexa, med allt.  Undrade om det, på grund av det komplexa, kanske fanns någon Gud. Och om han då verkligen bryr sig om någon äter skinka eller inte, vilket borde vara något som är en förolämpning mot det mänskliga tänkandet.
Tänkadet på universum gjorde mig liten, så otroligt jävla liten.