amatörhörnan

En kruka bär en historia, sa hon.

Ett fönsterbräde är inget fönsterbräde utan en kruka. Ett skåp bevarar inte krukor, den bevarar sin själ. Glaserade krukor berättar en historia. Lyssna! propagerade hon. Lyssna på vad krukan säger! 

Vi andra stod stumma. Vi försökte bejaka det hon satt och sa, och lyssnade på krukor. I detta valv av glaserat porslin stod vi och lyssnade. 

   - Sankt Sigfrids 1997-06-04



Kruka (Krukos leo) är en art i släktet Porslin som tillhör familjen porslinskreationer. Den lever i motsats till andra porslinskreationer i flockar. Ett av de viktigaste kännetecken är föremålets glasering. Krukor förekommer idag i Rydaholm och i den indiska delstaten Gujarat.

- Livet är skit, sa han.

- Livet är en språngbräda till skiten, fortsatte han. Man ska kämpa för det roliga, och acceptera det tråkiga. Man ska bara ta den där jävla skiten hela tiden. När inte ens solen bemödar visa sig en sommar, faller hela min metafor om livets jargong. Då är det bara skit. Och alla jävlar som är dumma i huvudet. Det finns för många. Jag hatar att jag föddes någorlunda begåvad, så att jag förstår dumhet. Jag är så smart att jag ser dumhet hela tiden, överallt. Och det är skit. Det är fanimig bara skit. Människor som är så dumma att andedräkten luktar avföring. Jävla skit.

- Men jag var lycklig en gång, menade han. Förr om åren. Det var bättre förr om åren. Nu är det bara skit. På den tiden kunde man göra lite som man ville. Dessutom var det alltid sol, och träden var alltid gröna. Löven föll inte som nu. Nu faller löven hela tiden. Som små skitkorn breder de ut sig, löven. Jag lovar att jag halkar på ett fallet löv och dör en vacker dag. Vilket skitdöd det hade varit. Förr om åren halkade man inte som nu. Då hade man bättre skor, gjorda av ett äkta och stabilt träslag. Nu är det bara plast till allt.

- Jag ska allt visa dem, tänker han. Jag ska ta min käpp och hytta. Jag hytta dem tillbaka till Hylands hörna.

Men det här är inte balladen om självömkan och ånger, reflektion och bitterhet. Det är inte heller balladen om något slags uppvaknande. Utan balladen om döda individer och döda personligheter. Som kvävts, av oss.

Mannen och pojken, kvinnan och tjejen som ni var - finns förmodligen inte. Vi vandrar med fragment av forntiden, som vi i bästa mån utvecklat. I värsta mån, och förmodligen mest frekvent, har vi kvävt en del av vår personlighet med tidens gång. Många summerar nog detta som något positivt, och det håller jag med om. Man ändrar sig - försöker hugga av slaggprodukterna som skänkt mest kritik och ställer sig i ledet för att bli en bättre medmänniska. Kanske sker det ofta obemärkt, kanske sker det med flit. Oavsett så är det en bit av en människa som faller bort, som helt försvinner från planeten. I många fall är förändringen säkert så drastisk att man inte kan förhålla sig till sitt forna jag och dess synsätt. Man begriper helt enkelt inte hur man resonerade, förr om åren.

- Take me back, Carla! I'm a changed man now!

Någonstans tycker jag det här är lite läskigt. Man ändras fascinerande mycket under sin livsgång, ändå får man stå till svars för något man inte man stå bakom. För någon individ som hade samma pass, men som man inte alls känner. Som man inte heller förstår sig på. Jag känner inte 14-åriga Oscar Petersson, alls. Ändå är det även jag, som har försvunnit. Minns 83-årige Stig vem 21-årige Stig var? Känner de varandra?

Vart finns alla dessa gamla individer nu? De man bara slängt bort? Delar av en som har agerat, men som inte finns längre?

Jag vaknade idag upp, svulstig och svor lite över den tidiga morgonen. Internet var fortfarande nere, det fungerade bara inte - i sitt eget lilla skal av ologik. I och med det fungerade inte heller hemtelefonen, vilket artade sig som ett ypperligt komplement till att min mobil var trasig.

Känslan av hur kommunikationslös jag var skrämde mig lite. Hur fan får jag kontakt med folket jag behöver? Slår jag upp en eld? - Rökmoln! OF COURSE, rökmoln. Varför tänkte jag inte på det tidigare? tänkte jag inte.

Nej. Jag var avskalad, naken, en bortglömd parentes i flödet av elektronik. 

Helt förvillad av hur all fancy pants-elektronik egentligen funkar, kom jag in på hur få det är av oss människor som egentligen för oss framåt. Som stod på sig trots misstro, som gjorde oss alla en tjänst.

Hur få människor det egentligen är som gjort oss alla andra till de vi är idag.

Och sen kom det internationella badminton-förbundet förra veckan och införde en regel på att alla kvinnor måste ha kort kjol när de spelar, med motiveringen: det blir mycket roligare att se på, och rövknullade hela 2011.

Faktum är att badminton är en så jävla tråkig sport att bevittna att det vore roligare att se män i kjol spela. Lite mer japanese gameshow över det hela.

Det slog mig idag hur jag, aspackad, befann mig på en pressöppning på restaurangen Arabusta för ett par år sedan.

Lysena var på, jag trodde det var fest. Jag gick in utan närmare eftertanke och fick ett block med penna tillsammans med ett glas vin. Tillsammans med ett par lokaltidningar satt jag sedan och fokuserade blicken på någon som stod och glorifierade framtiden som skulle ge ekonomisk vinning. Konceptet var vattentätt, enligt denne.

Själv fattade jag inte riktigt vad jag gjorde där. Jag hade väl sänkt en sjuttis, blivit för full och gått iväg från någon fest. Hur jag sedan hamnade i detta läget är oklart.
Men jag minns hur jag bara reste mig mitt i någons mening och sprang ut.

Efter det har jag inte riktigt begrundat händelsen, tills idag.

Ja, jag slänger ihop ett inlägg vettja! tänkte jag. Inte alls så klämkäckt som jag just fick det att verka som. Som att jag just sotat Karlssons skorsten, och kände för att knåpa ihop ett blogginlägg av bara farten. Efter jag smakat på fru Karlssons sockerkaka, givetvis.

Nej, det var inte klämkäckt någonstans. Inte ens lätt. Genom att förverkliga denna skrift var jag tvungen att tända lampan. Det i sin tur innebar att jag var tvungen att resa mig ur den fantastiska soffposition jag handsytt i några timmars tid. Som om inte det vore nog, så var jag tvungen att förflytta laptopen från min mage till bordet, för att överhuvudtaget ge mig en ärlig chans till att kunna skriva vettigt. Då hade alla sladdar denna sidan ekvatorn trasslat ihop sig, vilket yttrade sig i ett jävla konstverk som tog alldeles för många sekunder att reda ut.

När det väl var klart kom utmaningen att veta vad jag skulle skriva om, vilket inte alltid är så lätt. Man vill ju helst komma med något som i alla fall kan verka innehålla substans. Kollade facebook i jakt på inspiration, men i och med att 93% av befolkningen skriver om afro power dance, tentor och barn, så hittade jag inget alls.
I takt med detta stressar tiden mig. Klockan är nu 03:42 och jag har vänt dygnet både en och tre gånger. JO! jag har ett jobb. Men jag har varit sjuk den här veckan, och är fortfarande i viss mån. Men, utan febertermometer så kan man aldrig ställa en korrekt diagnos, som Einstein sa. Och det är lite mitt problem - det är svårt att konkret fastslå min yrsel.

Har jag feber fortfarande?
Är det för att jag inte ätit på tre dygn?
Är det för att jag ska vänja mig vid en 200 kronors-sedel?

Bryderier från en lastgammal snart 25-åring. Far åt helvete.

Jag står på Zlatko Zahovics berg och tittar ut över slagfältet. Min gamla stad står i spillror och mina husdjurs blod färgar det så annars gröna gräset. I husdjursblod och gammal avföring står fienden och slaktar mina getter. Tappert slår getterna bakut i hopp om att försvara det som är deras; och mitt. Ledda av ondskans kraft och onykterhet marscherar fienden ut över ängarna som gränsar min stad. För min stad är inte kvar, den är bara fragment av sitt forna jag. Folket är borta, för de står bakom mig.

Vi är redo att slåss.

Slåss för det som är vårt, och vad som borde vara vårt. Det fienden inte vet om är att jag lever - de trodde jag omkom när de spolade ner mig längs backen vid Talavidsgatan. Men jag dog inte - aldrig, jag? Istället flög jag genom tid och rum, till där inget längre existerade. Där mötte en två meters dvärg mig. Han gav mig kraften att återkomma med svärd och en jävla vinnarskalle.

Med min kunskap förmedlad till hela armén står vi nu och väntar på rätt tillfälle. Utan rätt tillfälle är vi ingenting, för fienden har så stora hjälmar att de bara kan titta rätt fram.

Vi springer.

Vi springer utan att känna efter. Så pass mycket att lungorna får ge efter och helt enkelt agera snabbare. Vi möter fienden, som med hjälp av sin utvecklade hörsel anat vår bakhåll.

Vi blir överrumplade.

Sedan dör vi alla. Men det ni inte vet, är att inget av det här är sant.
På riktigt. Jag har hittat på alltihop!

När jag gör skäl för mitt inlägg angående nattmänniskor och sitter här på natten, slår det mig om hur jag inte allt för längesedan snart skulle stiga upp för att gå till jobbet. Jag skulle höra min klocka ringa och få en rysning från lilltån, via rektum och ryggraden, ända upp till den lilla boll till huvud jag besitter. Hat till livet, skulle vara mottot ett bra tag innan jag efter några timmar ätit frukost med gubbarna på avdelningen. När färgen och livsglädjen sakta men säkert ökat i takt med blodsockret, hade jag fascinerat inhalerat gubbarnas berättelser för dagen. Återigen skrattat över Fimpens tre katter. Nej, två katter. Den ene sköt hans bror när den sket han på ryggen, som han sa. Kanske hade jag hört om hur någon hellre hade använt två fläskabitar och en limtving istället för att sätta på någon annans fru. Sveriges Radio P3 hade förmodligen bedövat mina öron när jag inte orkat diskutera om hur mycket rödsprit man ska behöva ta för att gummilisten ska glida fint, eller att facket minsann inte ställde upp för Berndt i backen 1993, när han behövde det som mest. Eller vänta, var det -83? Marina var ju döe, så det måste ju varit på nittitalet, men vafan jag spelade ju hockey då med vettu, så det är lite knepigt...
Det är ändå intressant att uppleva hur arbetssituationen kan vara allt. Att först prata om spikar och måtta med tummen och pekfingret, för att sedan prata om frugans underbara chokladbollar och beskriva storleken med att..måtta med tummen och pekfingret.

Det är en komplex värld fylld av värme.

En klassiker för många, kanske. Den skänker både nostalgi och melankoli, och även nostalgisk melankoli. Själv var jag relativt ointresserad själva programmet. Förutom den teckande serien Goliat, som just var tecknat och därför fullgod underhållning vid den tidsepoken. Utöver det handlade den mest om att hitta på saker i naturen och även att skapa saker och vara finurlig. - Idag ska jag visa hur man gör ett hemmagjort skrin man kan förvara saker i. Eller något. BOORING, tänkte och tänker jag. 

Men, för att förklara vad klippet överhuvudtaget gör här.
Jag var helt fascinerad av outrot. Inte för att Sommar och sol skänkte mig överdriven glädje, utan för killen i vita kepsen bakom staketet. Jag missade fåtal outron, just på grund av den här människan. Det var något med hans sätt att röra sig, hans bristande koordination i kombination med hurtighet. Pinsamheten, han stänkte över Sommarhajk gav mig någon sorts inre glädje. Hatkärlek, är ett förträffligt ord i sammanhanget. Jag kunde redan då störa mig något oerhört på en annan individs strå till stacken, och samtidigt gilla det.

Frågan är vad den här människan gör idag? Har han med sin insats i Sommarhajk i sitt CV?
Det är sådana frågor jag slåss med varje dag.  

Någon hojtade; - Oscar! Jag får göra ett sånt valtest på dej då! Se vilket parti du tillhör! Kom igen då! EY, Oscar!

Sedan satt jag där mellan två världar. Mellan spriten och det som ska vara verkligheten. Mellan lathet och demokrati.
Jag svarade inte bara på frågor, utan även på vilka av frågorna som var mina hjärtefrågor. De jag brinner för, som jag kan slåss för och helst diskuterar om. Jag hade inga. Utom en som angick systembolagsmonopolet.
Oviktigt i sammanhanget blev jag mest Folkpartiet och Centern. Inte helt otippat, lite lagom. De partierna man väljer när man inte riktigt bryr sig. Minst blev jag Sverigedemokraterna, vilket gjorde mig glad.

Oavsett, så älskar jag demokrati. Men helst av allt vill jag inte rösta. För jag vet ingenting? Och inget gör mig motiverad till det. Jag är inte en av dem som är sosse för att pappa var det, men får det att låta som att man valt det själv. Jag är inte heller en scout som är rädd om konserverade delfiner borta någonstans där jag inte längre ser. Inte heller är jag någon reklampelare för MQ som röstade på Moderaterna i skolvalet för att mormor hade ett jävla taxeringsvärde för all skog. Jag är bara en världsmedborgare som vill att alla ska må bra.
Men det enda man ser och hör är akademisk pajkastning, som endast fyller funktionen att Bengt på bron kan ha något att hata över en ostmacka på fabriken. Ingen når ut till mig. (Förutom Gustav Fridolin, vart tog han vägen? Synd att jag inte riktigt känner mig som en miljöpartist.)
För mig är det enda exalterande som kan hända en mensfläck på Mona Sahlins vita valkampanjsbyxor. Kanske då hade min röst gått från blank till...blodröd?

Seriöst, vad är kvar av dig?

Du är bara ben. Du är inte mänsklig.

Lyssna när misären sjunger för dig.

Den dansar vals framför dina brustna ögon.

Då är historia.

Framtiden finns inte.

Nuet plågar dig.

Du ligger på marken.

Men ingen vill sparka på dig.