amatörhörnan

Jag blir yr och mår illa över all självförvållande rök i rummet. Den ligger som en hinna, slickad över taket.
Trots det tänder jag en ny cigg, och låter takfläkten över mig skapa andrum. Jag stirrar på ett tomt papper i en skrivmaskin, för det är mer äkta då. Men pappret ekar av oskrivna ord, och mina blödande fingrar kan bara skapa tre bokstäver; f a n.
Min blick studsar runt i rummet på jakt efter inspiration. Inget fungerar, allt är bara glädjens brustna skärvor. Det är då jag ser dig, sittandes på sängkanten. Din blick är tom. Som att du har förstått att inget var på riktigt. Att det är dags att gå hem.
Du söker kommunikation, men både du och jag vet att det inte är min starka sida. 
Du går, och en oförsvarbar lättnad faller över mig, och det som finns kvar av oss är bara två definitioner av kravlös intimitet.

Det fanns inget annat val, tänker jag. Men det är inte sanningen. Jag bor i ett valv av osanningens ord, och har slängt nyckeln i sjön.