amatörhörnan

Jag står framför kassan och sneglar på den blekfeta kassörskan. Hon ser inte nöjd ut, som om hon väntat sig mer efter fyllda trettio. Hon är inte alls nöjd med sin tillvaro, tänker jag.
Det är förvisso inget som bekommer mig, eftersom jag bara väntar på att få köpa mina päron.
Efter inköpet springer jag i all stress för att hinna med tåget(rälsbussen, som gubbarna på jobbet säger). I tåget lägger jag märke till en präst, mest för att han påstår sig vara en. Dessutom såg jag en livs levande porrskådis, vilket fick mig att fnissa lite.
Jag försvinner in i tankarna, in i någon slags hypnos. För några minuter existerar jag inte. Inte för mig själv, inte för någon annan. Det är bara svunnen tid, där jag tänkt på saker jag inte längre minns.
På ett eller annat sätt kommer jag i alla fall hem.
Jag tar då upp min kasse, och plockar fram ett päron.
Jag observerar detta päron mycket noga, med nyfikenhet. Är det verkligen så saftigt som jag vill tro? All respekt åt päron, men det är smakmässigt den minst konsekventa frukt ute på markaden. Helt plötsligt svävar en hel drös med frågor omkring. Har päronet känslor? Är päronet rädd för det uppenbart framtida mordet? 
För en sekund känner jag en väldigt patetisk empati.
Jag tar en abnorm tugga av detta numera skändade lik. Det är saftigt. Det är gott. Det är himmelskt.
Saften rinner ner längs min strupe och hälsar på mina organ. Men titta där! Där sitter Herr Lever och röker pipa. Ha! Den gamle token. Och där sitter Njuren och Lungan; spelar kort, som alltid! Dem vet man allt vart man har. Ha ha.
Sedan pissar jag ut all päronsaft. Och så var sagan slut.

Godnatt.