våra riktiga hjältar som försvann
Det var i en tid då jag sökte svar på många frågor. Då dunklet låg som en tät dimma över pannloben och ovissheten flög omkring i form av små vålnader. Jag kände mig lurad och fängslad i fördärvet.
Det jag inte visste var att lösningen skulle finnas runt hörnet.
En kall och regnig kväll på Brogatan i Värnamo, skulle jag få svälja alla fördomar jag av någon konstig anledning hade byggt upp. Jag skulle få bevittna en helt ny värld av möjligheter - där drömmar blev till verklighet.
För att tala klarspråk så såg jag mitt första avsnitt av serien Heroes, och det jag innan kallade för mina favoritserier blev numera små och betydelselösa lortar i sammanhanget.(Förutom, eventuellt, första säsongen av O.C).
För mig hade producenten Tim Kring inte bara skapat en helt otroligt bra serie, utan även en plats som inte riktigt fanns på kartan innan. Heroes tog de fiktiva hjältarna till en helt ny nivå, nämligen rakt in i vår egen vardag. Det existerade inga trikåer och inte heller några nördar som blivit bitna av spindlar. Detta var helt vanliga människor som på ett genetiskt plan fötts med otroliga förmågor. Ett DNA-skådespel som försökte viska om vår arts nästa steg i evolutionen. Även om det inte finns någon logik i det, så tillät själva situationen en att drömma sig bort.
Inatt läste jag att serien skulle läggas ner, mest på grund av att allt för mycket folk givit upp att följa det som på slutet blev väldigt difust. Vilket är förståeligt, och jag ser ingen annan lösning på problemet. Säsong 1 är lysande, i sin briljans ensam i sitt slag. Säsong 2 är också bra, precis som de fem första avsnitten av säsong 3.
Efter det är det under all kritik.
Men jag fäller ändå en tår, för nu får jag sitta och öva telekinesi helt ensam.
PS.Det här inlägget fick editeras eftersom det blev milslångt. Efter en snabb ekvation i huvudet så anser jag att det här är fel forum för ett milslångt inlägg om Heroes. R.I.P.DS.
Det jag inte visste var att lösningen skulle finnas runt hörnet.
En kall och regnig kväll på Brogatan i Värnamo, skulle jag få svälja alla fördomar jag av någon konstig anledning hade byggt upp. Jag skulle få bevittna en helt ny värld av möjligheter - där drömmar blev till verklighet.
För att tala klarspråk så såg jag mitt första avsnitt av serien Heroes, och det jag innan kallade för mina favoritserier blev numera små och betydelselösa lortar i sammanhanget.(Förutom, eventuellt, första säsongen av O.C).
För mig hade producenten Tim Kring inte bara skapat en helt otroligt bra serie, utan även en plats som inte riktigt fanns på kartan innan. Heroes tog de fiktiva hjältarna till en helt ny nivå, nämligen rakt in i vår egen vardag. Det existerade inga trikåer och inte heller några nördar som blivit bitna av spindlar. Detta var helt vanliga människor som på ett genetiskt plan fötts med otroliga förmågor. Ett DNA-skådespel som försökte viska om vår arts nästa steg i evolutionen. Även om det inte finns någon logik i det, så tillät själva situationen en att drömma sig bort.
Inatt läste jag att serien skulle läggas ner, mest på grund av att allt för mycket folk givit upp att följa det som på slutet blev väldigt difust. Vilket är förståeligt, och jag ser ingen annan lösning på problemet. Säsong 1 är lysande, i sin briljans ensam i sitt slag. Säsong 2 är också bra, precis som de fem första avsnitten av säsong 3.
Efter det är det under all kritik.
Men jag fäller ändå en tår, för nu får jag sitta och öva telekinesi helt ensam.
PS.Det här inlägget fick editeras eftersom det blev milslångt. Efter en snabb ekvation i huvudet så anser jag att det här är fel forum för ett milslångt inlägg om Heroes. R.I.P.DS.
Kommentarer
Trackback
