amatörhörnan

Jag stirrar på ett halvfullt glas med vatten. Ytan darrar; godzilla-isch.
Men det är inte någon drakdinosaurie som är påväg för att döda Tokyos befolkning. Det är publikens massiva andetag som med spänd förväntan väntar. På mig.
Jag hör alla tusentals fötter slå emot marken. Bom, bom, bom.
"Viktiga personer" klappar mig på axeln, och säger att det inte funnits en sådan säregen röst sedan Satchmos tid. Mitt ansikte ger uttrycket av att inte bry sig, det skakar nonchalant förbi alla komplimanger. Men innerst inne absorberar jag alla goda kommentarer som finns.

Sedan vaknar jag upp, och inser att min kärlek till musik är för stor för att fungera som inspiration till något.