amatörhörnan

Du har jobbat länge och behöver egentligen fortsätta med det. Men en inre röst säger att du är värd en paus.
Någonstans vet du att pausen är fel, att du verkligen inte har tid med den.
Ungefär lika lång tid det tar att tänka det, tar det också för acceptansen till pausen att lägga sig.
Helt plötsligt är du värd att bara ligga i soffan och titta upp i taket, för att du har ju ändå slitit, lite.

Helt plötsligt är de få timmarnas slit allt du kommer ha gjort under dagen. Och det inser du när du sitter med rödsprängda ögon framför Kvinnofängelsets ljuva intromelodi.
Just då, vid den insikten, kommer disciplinens högljudda väckarklocka och fistar dig tillbaka till medeltiden.
När disciplinen är klar med dig, kommer du bara ligga i en pöl av ångestdroppar och önska att du aldrig kastade suddigum i håret på högstadieklassens plugghäst.

Efter ett par minuter av självreflektion lyckas du ändå ljuga ihop någon sorts orealistisk verklighet, som får dig på bättre humör. Du har på ett ungefär kommit fram till att du hinner blir klar imorgon, men bara om du går upp innan du lagt dig och sedan jobbar i ultrarapid-mode. Slita som ett djur.
Då, kanske då, hinner du.