amatörhörnan

Jag kände en man en gång.
Han var fridfullt frispråkig och ärlig. Ni vet, sådär på det härliga viset. Allt han sa, oavsett om det låg någon logik bakom eller inte, lät som om man kunde lära sig något utav det. Som att man var mer upplyst efteråt.
 Han kunde ta med sig gitarren in på toaletten. Två flugor i en smäll, som han själv kategoriserade det. Efteråt kunde han i flera timmar predika om hur just den incidenten applicerade till hela livet. Om hur man måste göra det bästa möjliga av allt.
 Han kunde peka mot en tjej med fulltatuerade armar och viska till mig, "Titta där Oscar, det vore som att knulla en karta." Så skrattade jag, och självklart lärde jag mig något. Vad det nu var. Men han skrattade inte, eftersom det snarare var ett påstående från honom än ett skämt.
 Han brukade säga till mig, Vet du varför colombianer inte kan spela fotboll? Nej, svarade jag godtroget. De röker gräset! Sedan skrattade han så pass mycket att jag var rädd för hans hälsa. Själv skrattade mitt yttre med honom. Inombords hade jag redan hört skämtet komma från hans mun alldeles för många gånger. Men medmänsklighet handlar om att visa medmänsklighet.
 Han var en sådan som kunde sparka ner papperskorgar om nätterna, slänga skräp på marken och riva upp kommunala plantor med motivationen: Det skapar arbete.
 Han var en av dem som särstavade. Som trodde att ett verb var en växt. Som undrade vem den där FRA egentligen var. Som beskrev påven som, "inte Jesus, fast vit, i Jerusalem, typ." Han var en av dem som dock inte brydde sig om han hade fel. Som bara brydde sig om det roliga och det kärleksfulla. Som inte brydde sig om de som hatade honom, utan de som älskade honom.

Han var den totala anomin som hade sitt pris.