fåglarna! av Oscar Petersson
Ett par konstiga tyska turister satt och pratade, jag förstod ingenting, eftersom jag inte kan tyska. Men jag undrade ändå vad som drev dem till denna plats.
"Det är vackert här, nästan som man är utomlands", sade en svensk scout.
"Far åt helvete, innan jag slår dig", tänkte jag då.
Och så var det fåglar, av alla dess slag. Dessa jävla fåglar! Ni har säkert sett filmen Fåglarna av Alfred Hitchcock, och jag tror inte filmens innebörd är en omöjlighet.
De spatserar redan obehagligt nära en. Och en dag, kommer fåglarna inse att vi är rädda för dem. Att vi springer om dem attackerar oss och vår föda. .
När den dagen väl kommer, vad gör vi då? Hur dödar man fåglar?
Du kan kanske döda en, men inte en hel flock. Skjuter man en, flyger alla andra.
Usch, usch och åter usch. Hemska tanke.
viva la lera
Musik, sprit och skit är en symbios som gör mig lycklig.
Att inte bry sig, om varken sig själv eller någon annan. Liggunderlag? Fuck that! Här skyndar vi på Mr. Ischias framfart.
Kompisar som tar upp hästbajs från gatan, för att sedan springa och high-fiva en ovetandes tjej, är också underbart ibland.
Att några timmar senare skrika sushi när en asiatisk tjej presenterar sig som Susie, är lite på gränsen, men jag skrattade i alla fall.
Att få en vattenballong i huvudet, och ge tillbaka med samma mynt samtidigt som man skanderar: BOOM, motherfucker!
Allt det här blev osammanhängande, men hela min kropp är osammanhängande, så.
mikrobloggar för långt
Vad är morgon, vad är natt? Var det igår vi var ute, eller var det i förrgår?
Det spelar ingen större roll. Sömnen är bara en kroppslig nödvändighet som sker, men den definerar inte längre dagar och svunnen tid.
Det hela är aningen svinigt, och man går ständigt på vakt om pekfingret av ansvarstagande tittar förbi.
and I wonder
Jag har märkt en sak, under årens gång, gällande mitt skrivande i diverse bloggar.
När man lägger ner sin själ i ett inlägg, och det därav blir ett längre sådant, så blir det oftast inga kommentarer.
Däremot, när jag snarare spottar på min själ, och skriver få rader om bajs eller något annat tankefuttigt, så får jag gensvar direkt.
Hur kommer det sig? Är det tråkigt att läsa längre saker som faktiskt handlar om något? Är mikrobloggens tid verkligen här?
Jag som trodde jag hade en skarp linje av soldater, som stred.
daddy's gone
BREATH BREATH BREATH: WHYYYYYYYYYY!?
Jag var liten, kanske 6-7 år? Om det räcker. Mina fingrar tryckte på play, det spelades musik. Kroppen rörde sig något okontrollerat till något jag kallade mina Michael Jackson-moves.
Problemet var att det inte var någon Jackson-låt som spelades. Det var Another one bites the dust med förmodligen världens mest kompletta band genom tiderna, Queen.
Min kärlek till Michael gjorde att det inte spelade någon roll, jag fick ta det som fanns.
Det var planscher på väggen, bland annat den otroligt häftiga där han poserade tillsammans med en fullvuxen puma. Det var pins, ni vet sådana man fäster på sin tröja, och jag hade nog alla som någonsin producerats. Det var till slut alla hans album.
Jag var ett fullblods-fan ut i fingerspetsarna. Ständigt gick jag runt i svart kavaj och hatt, något som anspelar sig på videon till låten Smooth criminal, som var min favorit. Minns dessutom att jag en dag, mitt i dansandet i vardagsrummet, frågade min mor om vem som dansar bäst, jag eller Michael Jackson?
Mamma svarade att det inte är lätt att vara så bra som honom, eftersom han tränade varje dag. - Men det gör ju jag med! svarade jag. Nu efteråt känner jag att det nog är svårarade att vara förälder än att dansa som Michael Jackson.
Sedan växte jag upp, och Michael blev en pedofil. Min kärlek bleknade i takt med att jag blev äldre, och det Michael inte vet om är att på hans bekostnad är jag idag fortfarande stort fan av Queen.
Och nu är han tydligen död, och det enda det säger mig är att jag är ledsen över att en människa dog.
Det vill man ju aldrig.
question
Nu väntar fem veckors fylla.
Är ni med eller mot mig?
sagan om dunkvinsalkoholismen
Ögonen öppnas, av någon anledning, varför vaknar man egentligen? Allt känns harmoniskt, i alla fall efter de fem sekunders betänketid om vart fan man befinner sig.
Du gottar dig i din bekvämlighet, sängen är varm och skön. Sedan lyfter du på huvudet.
Boom.
Det snurrar utav bara fan! Allt stinker grogg, och du hostar möglig Gul Blend som bara är god på fyllan. Tankarna svischar förbi, tankar som egentligen borde vara en varningsetikett på din forna flaska med Gin. Blek och svimfärdig reser din arma kropp sig och ger sig iväg på färd, ut på det slagna fältet. Rummet är inte längre ett rum, det är en parodi på ett rum. Det liknar något som hör hemma på ett museum, för glasen och den gamla disktrasan är inte längre lösa föremål, utan en del av huset. Det sitter fast. Det sitter fast på grund av människors berusade koordinationsförmåga.
Allt känns fel, det känns vridet. Man kan inte ta på det, utan bara kontra med en suck. Man suckar hela vägen in på toaletten, som är fylld med hemsökta makaroner som en gång befunnit sig i någons mage. Du kan inte urinera förrän just DU har städat upp det.
Sedan går det en vecka. Då har det hänt något. Man ger sig in i leken igen. Som om man vore helt jävla ovetande om spritens bakgård, som om man vore helt jävla ovetande om att man för en vecka sedan blev våldtagen av Captain Morgan.
Nej nej, man tror att man varit vit i en hel månad. Man blir återigen buren på en piedestal av onykterhet.
Det är för mig helt obegripligt.
roliga timmen
Föreställ er detta scenario riktigt noga, verkligen noga.
En citron ligger i er hand, alldeles mjuk och fin i sin exotiska gulhet. Du klämmer lite på den, känner hur färsk och mjuk den är. Det rinner lite fruktsaft längs handflatan, och du känner dess lite stickande doft. Sen tar du helvetet och bara tar en stor tugga, rakt av!
Om ni nu föreställde er det här riktigt noga, skulle ni också känt hur mungiporna drog ihop sig. Och hur munnen plötsligt bildade mer saliv. Det är för att den på riktigt tror att ni åt en citron, och drog till minnes hur surt och jävligt det smakar.
Lustigt vad man lär sig av att läsa saker.
Om inte kroppen kan skilja på verklighet och fantasi, vem kan då göra det? Är det här verkliget?
Fa-an.
säger sanningen
Jag säger att hoppet är det första som trycker upp 20 cm i röven på dig.
"Ohoj vad det går mellan Horda och Bor."
stagnerad skit
Den är över oss, under oss, i oss. Den är i ständig utveckling.
Nästan.
Det finns två sortiment av varor som inte rört på sig sedan reklamen intog Svearike. Det är blöjor, och det är tvättmedel.
Hur tänker de reklamansvariga där?
"Hörde en idé i veckan om att kanske göra en reklam med inslag av humor. Det kan funka, eller?
- Nej, för helvete. Det är så last week, herregud. Vi tar in våra tyska återförsäljare och låter dem fnula ut något. Och när de är klara tar vi in den där killen som vi använt i 20 år, och så dubbar vi hela skiten! Det blir bra, eller vad säger ni?
Jo, ja. Nu äter vi lunch."
älskar att skriva på engelska, det är roligare i mina ögon
Jag har tänkt på en sak. Köttbullemackan, vart tog den vägen? "Meeeeeh d finns jy överallt tyyyyyyp, juh!" kanske ni tänker då. Men jag menar den riktiga jävla köttbullemackan.
Den som är som ett landskap, där folk lever lyckliga bland de genmanipulerade köttbullebergen och där barnen dansar kring rödbetssalladens vattenfall. Alla åker på floden av fett på små näringsfuttiga salladsblad.
Alla lever i harmoni, smaken är harmoni.
Statoil bytte återförsäljare, och har nu en stor klump som bara smakar brödkavalkad och slembiff.
Och kom inte och snacka om alla pretentiösa caféer som har köttbullarna i bröd som har så pass stora luftgropar att den störtar vilket flygplan som helst.
Why, Statoil? Why? You gave up on life, didn't you? I miss my meatball sandwich, I really do. With amazing balls of chopped meat that fires up like the eyes of Allah. Now you've got some shit that taste like fiery black liquid death.
Gud svarar inte på paradoxer
Idag ville jag verkligen inte gå ut, min kropp skrek efter varmare breddgrader. Någonstans som inte är här, någonstans som möjligen inte är Sverige. Men jag var tvungen att gå ut, jag var tvungen att köpa mjölk. För har jag ingen mjölk försvinner trivsamheten över min notoriska start på morgonen; havregrynsgröten. Och äter jag inte havregrynsgröt, så har jag inget att äta alls. Och äter jag inte alls så fungerar jag förmodligen inte som människa.
Min hjärna slog hela tiden till med briljanta lösningar till problemet, minns exempelvis att jag tänkte: Men fattiga afrikaner äter ju inte, de klarar ändå av att leva. Det händer ibland att latheten beslagtar mitt förnuft, och får mig att tänka i absurda banor. Efter ett par sekunders betänketid slog det mig dock att fattiga afrikaner inte alltid överlever, och att det finns en anledning till att man ständigt pratar om fattigdomen i Afrika. Det finns alltså en anledning till att jag från början tänkte på fattiga afrikaner. Därav existerade ingen direkt genväg förbi mjölken.
Denna jävla mjölk.
Jag når till slut utsidan av hemmet och går in i havet av mulet moln som representerar helheten av vår tillvaro. Det svenska klimatet är som livet självt, fina blåa dagar som gör det värt att vänta på. Men det första tecknet på växelväder är en varning om att ett helvete lurar runt hörnet. Det är en varning om att det paradoxala inom svenskt väder är här; på morgonen är det en självmordsbenägen kyla som i halvtid byts av med exalterande värme. Det är nästan så man vänder blicken upp mot skyn och skriker, "Hur hade du tänkt nu då, Gud? HUR FAN HADE DU TÄNKT NU DÅ? JÄVLA IDIOT! BESTÄM DIG!", när man svettig går hemåt för att morgonen bjöd på frost och ishavsvindar och den då behövande halsduken har förvandlats till en trasa av kroppsvätskor.
dagens humorister på arbetet
Far åt helvete, mor åt gröt! hähäähhöhöhöhöh
dammar fram hjärnan, för er
Jag tänkte att, "nu när man har lite tid över, kan man kanske städa?".
Istället intog jag position framför datorn och letade upp de mest ledsamma låtar jag kunde hitta. Sedan låtsas jag att jag sitter på någons begravning, någon nära, och kanske spelar en akustisk variant själv. Tar hela kyrkan med storm med min hjärtskärande upplevelse.
Eller så observerar jag min egen begravning, i tonerna till Fix you med Colplay, eller Jeff Buckleys variant av Hallelujah. Ser när alla brister över min bortgång, de vet att det inte längre blir detsamma.
Utan mig, lilla mig. Ljuset i tunneln. Leendet i sorgen. Den promenerande skithuspoeten. Lådvinsromantikens mästare.
I alla fall, så går mina tankegångar just nu. Och spotta inte på mig för att jag är öppen med det, alla är vi likadana!
ålderdomen knackar på
I mitt rus av whiskeydroppar begrundar jag livet som gått. Det har gått upp och ner, det har det. Men för vem har det inte det? I min genomgång av livet stannar jag till vid ett dåligt minne, som jag snabbt jämför med ett bra, och så var man på plussidan igen.
Ibland stannar jag upp för att harkla mig lite, och kanske hosta en aning. - Det känns i lederna, herregud, jag är ingen ungdom längre, tänker jag. Min goda livssyn avtrubbas en aning av faktumet, men så kommer tankarna på lilla Millan. Haha! En sådan liten krabat hon är! Fem år, det är en härlig ålder. Hon har allt framför sig. Mycket av det jag nu begrundar kommer hon att möta. Måtte jag bara leva tillräckligt länge för lära henne något! Vara där, vara en hjälte. Ge förslag, råd, tips. Jag kan ju, jag har ju varit med i leken nästan för länge!
Med ålder kommer många svar, men egentligen bara dem som tiden utvisat. Jag vet fortfarande inte vem jag är, vem jag var. Det var längesedan jag var ung, är jag över huvud taget samma människa? Kanske är det bara mina DNA-molekyler som viskar om ett forna jag. Kanske inte.
Jag kommer aldrig få veta om jag gjort rätt val eller inte, på det viset avundas jag religiösa.
Allt känns i alla fall bra just nu, här i min gungstol. Jag kommer sitta här tills fötterna lyfter, tills det bubblar i mina lungor. Tills jag inte bryr mig längre, ty då bara ett avslutande leende kan avslöja om det var smärtfritt eller inte.
Idag fyller jag 23 år! Grattis!
tänker över min förmåga
It grows like fancy flowers but it grows nowhere
My hair, my hair
If I could build my house just like the Trojan horse
I'd put a statue of myself upon the shelf
Of course, of course, of course"
Citerat ut låten "The piano knows something I don't know" med bandet Panic at the disco.
Jag sjunger med, det gör jag. Jag sitter och riktigt njuter, inhalerar vartenda ord,
Fyfan vad bra text, väser jag för mig själv.
Sedan tänker jag efter, vadfan menar han? Vad handlar den textraden om? Den är ju helt vriden?
Jag har absolut ingen som helst aning om vad han sjunger om.
Så känner jag mig helt patetisk, återigen.
Men ändå, det kanske är just det, att jag inte förstår det. Det är kanske levande då? Som att det är ifrån hjärtat?
en inbakad calzone
Johan Glans beskrev det väldigt bra i en stand-up.
Uppvaknandet efter en kristusfylla. Vart är jag nu? Just det, fest igår!
Man känner lite på det, inväntar smällen i huvudet och lever för en stund kvar i illusionen om att man trots allt klarade sig undan rätt lindrigt dagen före. "Det var nog inte så farligt igår, ändå. Hade bara trevligt, en social partyprick."
Sen slår det en, PANG. Då ojjar man sig riktigt ordentligt; aouuuh, fan, ååh, ooh, fitta också. Pusselbit efter pusselbit kommer som inflammerade käftsmällar, och talar om hemska och ej bortglömda timmar. Det enda hjälpmedel man har, till att minnas, är felstavade sms som verkar stereoid-påverkade.
Men då kommer kroppens funktionella förvarsmekanism in i bilden, den icke-existerande stoltheten, som ungefär går ut på att man talar med sig själv. "Äh, vafan Oscar. Du gjorde bara bort dig lite? HA! Som om jag skulle bry mig om en sådan liten petitess? Nej, fyfan, jag är ju Oscar. Skiter tamefan i allt."
Andas, Oscar, andas. Andas för i helvete!
Sen vandrar man runt i den orealistiska tankegången, tills det slår en igen. aouuuh, fan, ååh, ooh, fitta också.
förbannad
Nu är jag full.
Men han kan ju stava! tänker ni...
Ja, men jag suddar varannat ord.
Ikväll lärde jag mig ett par saker: man ska inte dra upp gammal skit.
Men om man gör det; bli inte förbannad.
Om personen i fråga inte erkänner sitt fel; bli inte förbannad,
summa summarum: bli inte förbannad,
Jag blev: förbannad
på andra sidan
Något som tog mig utanför ramarna och vidgade min blick.
Det föll sig naturligt; jag gick med i second life.
Ni vet väl vad det är? Ett helt vanligt liv, fast i cyberform. Man spatserar omrking med en gubbe i olika städer och kommer iväg ifrån sitt mobbade förflutna, för att kanske kunna mobba någon annan när ingen ser finnarna.
Jag visste uppriktigt sagt inte vad jag förväntade mig, och gick in i det helt fördomsfri.
Mitt alterego blev Vincent Eddingham(man fick inte välja efternamnet själv).
Det första som händer i Vincents skor, är att en kille som påstår sig vara Second life's egna lilla djävul(på riktigt alltså, han påstod sig vara det), attackerar mig med spydigheter. Roligt! tänkte jag, eftersom jag får en enorm tillfredställelse av verbala battles mot folk som förtjänar det.
Taskigt nog så verkade han även vara second life's djävul, för han hackade nämligen sönder hela skiten och satte min figur instängd under asfalten.
Jag kom dock tillbaka, starkare än någonsin. Då stod den lilla djävulen i ett gäng med andra geeks och kallade mig för n00b, och så vidare, ni kan det här. Jag kontrade med finess, och helt plötsligt var jag instängd i ett torn där man inte kunde komma ut.
Summa summarum, fuck Second life! Alla som håller på med det är töntar!
vet inte hur jag ska tackla det här
Hittade bland annat det här, som jag måste ha skrivit på fyllan. Det är absoluta rödvinsord på sin pretentiösa topp.
"Jag ville skriva en sång, jag ville ge dig en sång.
Men orden fann inte takt, det blev bara tankar utan fasta punkter.
Du missförstod det kravlösa i vår intimitet. Och jag, jag tog mitt knyte längs järnvägsspåren.
Metallspåren symboliserade till slut min illusion om ett grönare gräs.
Du hade slutat att le, och jag befann mig i en svunnen tid när jag insåg att gräset är grönare där det regnar.
Man lever inte i historiken, man kan inte ta på framtiden. Du lever i en värld där du aldrig kan säga NU.
Till slut är det för sent.
För sent för att inse att man inte behöver långa metaforer framför tre ord."
Haha! Först blir jag lite äcklad, sen lite nöjd, sen lite ledsen.
