en inbakad calzone
Johan Glans beskrev det väldigt bra i en stand-up.
Uppvaknandet efter en kristusfylla. Vart är jag nu? Just det, fest igår!
Man känner lite på det, inväntar smällen i huvudet och lever för en stund kvar i illusionen om att man trots allt klarade sig undan rätt lindrigt dagen före. "Det var nog inte så farligt igår, ändå. Hade bara trevligt, en social partyprick."
Sen slår det en, PANG. Då ojjar man sig riktigt ordentligt; aouuuh, fan, ååh, ooh, fitta också. Pusselbit efter pusselbit kommer som inflammerade käftsmällar, och talar om hemska och ej bortglömda timmar. Det enda hjälpmedel man har, till att minnas, är felstavade sms som verkar stereoid-påverkade.
Men då kommer kroppens funktionella förvarsmekanism in i bilden, den icke-existerande stoltheten, som ungefär går ut på att man talar med sig själv. "Äh, vafan Oscar. Du gjorde bara bort dig lite? HA! Som om jag skulle bry mig om en sådan liten petitess? Nej, fyfan, jag är ju Oscar. Skiter tamefan i allt."
Andas, Oscar, andas. Andas för i helvete!
Sen vandrar man runt i den orealistiska tankegången, tills det slår en igen. aouuuh, fan, ååh, ooh, fitta också.
