sagan om dunkvinsalkoholismen
Man vaknar upp.
Ögonen öppnas, av någon anledning, varför vaknar man egentligen? Allt känns harmoniskt, i alla fall efter de fem sekunders betänketid om vart fan man befinner sig.
Du gottar dig i din bekvämlighet, sängen är varm och skön. Sedan lyfter du på huvudet.
Boom.
Det snurrar utav bara fan! Allt stinker grogg, och du hostar möglig Gul Blend som bara är god på fyllan. Tankarna svischar förbi, tankar som egentligen borde vara en varningsetikett på din forna flaska med Gin. Blek och svimfärdig reser din arma kropp sig och ger sig iväg på färd, ut på det slagna fältet. Rummet är inte längre ett rum, det är en parodi på ett rum. Det liknar något som hör hemma på ett museum, för glasen och den gamla disktrasan är inte längre lösa föremål, utan en del av huset. Det sitter fast. Det sitter fast på grund av människors berusade koordinationsförmåga.
Allt känns fel, det känns vridet. Man kan inte ta på det, utan bara kontra med en suck. Man suckar hela vägen in på toaletten, som är fylld med hemsökta makaroner som en gång befunnit sig i någons mage. Du kan inte urinera förrän just DU har städat upp det.
Sedan går det en vecka. Då har det hänt något. Man ger sig in i leken igen. Som om man vore helt jävla ovetande om spritens bakgård, som om man vore helt jävla ovetande om att man för en vecka sedan blev våldtagen av Captain Morgan.
Nej nej, man tror att man varit vit i en hel månad. Man blir återigen buren på en piedestal av onykterhet.
Det är för mig helt obegripligt.
Ögonen öppnas, av någon anledning, varför vaknar man egentligen? Allt känns harmoniskt, i alla fall efter de fem sekunders betänketid om vart fan man befinner sig.
Du gottar dig i din bekvämlighet, sängen är varm och skön. Sedan lyfter du på huvudet.
Boom.
Det snurrar utav bara fan! Allt stinker grogg, och du hostar möglig Gul Blend som bara är god på fyllan. Tankarna svischar förbi, tankar som egentligen borde vara en varningsetikett på din forna flaska med Gin. Blek och svimfärdig reser din arma kropp sig och ger sig iväg på färd, ut på det slagna fältet. Rummet är inte längre ett rum, det är en parodi på ett rum. Det liknar något som hör hemma på ett museum, för glasen och den gamla disktrasan är inte längre lösa föremål, utan en del av huset. Det sitter fast. Det sitter fast på grund av människors berusade koordinationsförmåga.
Allt känns fel, det känns vridet. Man kan inte ta på det, utan bara kontra med en suck. Man suckar hela vägen in på toaletten, som är fylld med hemsökta makaroner som en gång befunnit sig i någons mage. Du kan inte urinera förrän just DU har städat upp det.
Sedan går det en vecka. Då har det hänt något. Man ger sig in i leken igen. Som om man vore helt jävla ovetande om spritens bakgård, som om man vore helt jävla ovetande om att man för en vecka sedan blev våldtagen av Captain Morgan.
Nej nej, man tror att man varit vit i en hel månad. Man blir återigen buren på en piedestal av onykterhet.
Det är för mig helt obegripligt.
Kommentarer
Trackback
