reflekterar nyheter
Barnet omhändertogs alltså.
Bara för att föräldrarna valde att döpa barnet till Adolf Hilter.
Första tanken i mig blir, "man får tydligen inte döpa sitt barn till det man vill, vad i helvete?"
Andra tanken i mig blir, "det är alltså ett par föräldrar som döpt sitt eget barn till Adolf Hitler, vad i helvete?"
Men det jag tänker på mest är hur man förklarar det för barnet när han växt upp. Först ska man alltså säga att han blev omhändertagen på grund av hans föräldrars val till namn? Sen ska man alltså säga att namnet var Adolf Hitler?
Jag får känslan av att hans liv, trots allt, kommer bli aningen difust.
Vad är det mest tragiska?
Att katten låg i torktumlaren eller att man kunde läsa om det?
det löser sig
Först får jag diagnosen kvinna:
Det kommer naturligtvis som en chock. Jag har alltså, i 23 långa år, levt i en stor lögn.
Allt blir problematiskt, jag känner att livet tar en stor sväng och är ovetandes om hur jag ska anpassa mig till det.
I flera minuter trevar jag efter sanningen; meningen. Utan resultat. Jag sneglar i Bibeln, men där finns ju faktiskt inga svar.
Men svaret är inte långt borta, märker jag.
Som en ängel uppenbarar sig en annons på facebook:
Nej, det finns absolut inget manligare. Detta enorma hål som kvinno-skandalen skapade, kan nu fyllas med det manligaste som finns: Rakning med kniv.
Slutet gott, allting gott.
varför inte?
I skrivandets stund sitter och jag tuggar på ett fryst korvbröd, i bare.
Inte för att det är överdrivet gott, utan för att det är godare att äta det fryst om man ändå ska äta det i bare.
Jag har andra alternativ att äta, så det är inte det. Men var något som uppenbarade sig när jag fann de frysta korvbröden, liggandes där i frysen i sin egen förträfflighet. Det var ett minne som uppenbarade sig.
När jag var mindre åt jag gärna frysta korvbröd, men den enkla anledningen att jag fann det helt okey att äta.
Den enkla smaken i kombination med näringsfuttigt bröd och fryst knaperhet, är inte helt utan.
Det hela fick mig att tänka på vad vi, i takt med att bli äldre, utelämnar när vi istället lär oss ny mat.
Vi blandar inte längre lika nyfiket och frikostigt som vi gjorde vid barnsben. Men jag saknar det!
Jag har i vissa sammanhang, i samband med chipsätning, sagt något i stil med: det vore fan gott att lägga chips i en vetefralla.
Men jag har slutat med det. För den misstro och konfundering jag möts av, gör det inte värt det. Men det borde vara gott. Jag menar, varför skulle det inte vara det?
Nu vet jag att det är gott, förvisso. Eftersom jag faktiskt dundrade till med en sådan varje chips-fredag, som barn.
Och jag tycker fan vi borde götta till det lite mer. Götta som i att skita i kokboken och använda fantasin.
Sen ska jag säga er, att en av mina största drömmar är fortfarande att blanda alla sorters läsk i en stor balja.
Bara för att få känna smaken, av himmel.
dammar fram ett gammalt inlägg, med en update längst ner.
Allt var i sin ordning, när jag medgörligt vallfärdade emot Värnamos pittoreska harem i
Harrys restaurang och pub.
Det kan låta tragiskt, kanske. Som om jag vore en hillbilly, stammis på en diner och ständigt nobbad av den storbystade servitrisen. Måla in mig i ett hörn, om ni så vill.
Något var dock inte som det skulle. Ett objekt hade applicerats på paradgatan Storgatsbacken, och som en nyfiken apunge skulle jag fram, och nosa.
- En bulle? Kaffe kanske? Gud finns här för dig! sade en röst. Ty jag var insmord i en förbannelse, som skulle förgöra mig i de närmsta 40 minuterna.
I ett protestantiskt tält befann sig ett tiotal ungdomar, vars liv var nyfrälsta i Gud, Jesus, Anden i flaskan, Dr. Doom, Cyclops, Captain America, and so on... Som vanligt kör de kristna budbärarna med en sorts medveten oskyldig marknadsföring. Genom att ge en person en bulle, kanske även en kaffe, finns också en naiv förhoppning om att värva ytterliggare en fördömd själ till gruppen. Det finns nog inget, på hela jorden, som jag avskyr mer än detta. Folk får agera hur de vill, så länge de inte prackar på sin information till människor som absolut inte har bett om den. Det är dock ett fenomen som den nya generationens indiekristna är experter på.
För att inte vara allt för självgod, så gick de på en nit när de gav sig på mig. Jag är en erfaren ifrågasättare, och har under årens lopp insett vad som är mest effektivt mot en muterad och fängslad religiös person( i alla fall när det gäller den svenska versionen av ett vagt förhållande till en religion man säger sig tro 100% på.)
I flertal gånger fick jag de små liven att titta ner i backen, skrapa med foten och marken och säga: - jag vet inte.
Men men, Guds vägar är ju outgrundliga. Haha, skrattar den kristna för sig själv, då har jag ju ett svar på allt som är fel med bibeln! Det som inte har någon logisk förankring kan jag bara besvara med att Gud är en tokstolle! Jippi!
- 4/9-09 00:44 - Jag hatar inte kristna, eller religion. Det är bara för mig helt obegripligt. Jag förstår att folk kan undra över världens alla mysterier, och kanske tro att något finns där bakom kulisserna. Men att hängiva sig till en Gud, som förmodligen skrevs av en dunkvinsalkoholist för flera tusen år tillbaka, är helt hjärnbefriat.
Jag förstår överhuvudtaget mig inte på folk som påstår sig vara säkra, oavsett atiest eller religiös. Världen och universum är så komplext att vi aldrig kommer förstå ett skit. Det är för lätt att tro på en bibel eller en vetenskaplig prognos.
Gör som jag. Skit i vilket.
jag vet att det är tråkigt att jag aldrig brydde mig om vädret, och det aldrig brydde sig om mig
Så mycket idéer att jag inte vet vilken som gynnar mig, och inte.
Helst av allt vill jag bara dela med mig, här och nu. Skriva tusen inlägg endast dedikerat till mina idéer.
Men det kan jag inte, för mitt imaginära patentverk har inte hört av sig än.
Jag avundas människor som är bestämda, och låter sin bestämdhet vara konsekvent.
- Nu gör jag det. Och det och det och det och det OCH DET.
De plockar ut ett mål ur asken fylld med mål, och gör det. Medans personer som jag, vill göra allt som finns i asken samtidigt.
Men kanske är det jag som till slut får mitt mål, för de som väntar får saker.
Ni kan slita er röv av, jag väntar på den stekta sparven.
PS. Såg för andra gången i mitt liv ordet atavistiskt användas idag. Det var som fan!DS.
that's our guy!
Tack gode Gud!
Jag vet ärligt talat inte vad jag tagit mig till om inte Christer Fuglesangs rymdpromenad blivit av.
Fuglesang är nämligen inte bara en astronaut, utan även en ikon för det "lilla" Sverige. Han står upp för oss.
När vi slavar på våra arbeten är det kul att veta att någon som han representerar "lilla" oss där ute. Just där ute, i den stora vida världen.
Det är nästan så nackhåret reser på sig när jag tänker tankar som: Han är tamefan med Nasa. Ha! Tänk att en liten svensk är med Nasa. Det gjorde han bra, det får man aldrig ta ifrån honom!
Frågan är vad som är värst. Om han kolliderar med en Ariane 5-raket och dör eller det som ständigt dör i mig inombords när jag läser om honom.
OBS! Läs
En lifetime quest som debatterats i århundraden. Vad menade han? Vad ska vi uppfylla?
Frågan skapar frågor. Frågor som tillsammans skapar den största frågan; vad är meningen med livet?
Istället för att kasta oss in i meningslösa diskussioner om livsdygder, så tycker jag att vi vänder på den absolut första frågan i inlägget.
Varför skapade människan Gud?
Ser ni? Genast blev allt mycket mer primitivt. Det är givetvis för att människor i regel är dumma i huvudet.
Dumma alternativt svaga.
De svaga har jag förståelse för; behövande får svar de behöver. En trygghet.
Men dumma människor ligger och skräpar som en överdimensionell soptipp. Och nu tänker jag exkludera verkligt dumma människor, som exempelvis Hitler. Istället ställer jag siktet på vardagligt dumma människor, som facebook-invalider eller folk som spränger ljudvallen i falafel-kön.
Eller, jag tänker främst ställa siktet på er som ständigt våldtar skriften.
Hur skriver ni?
Alla förkortningar, som till en början var praktiskt när T9 inte var aktivt i telefonerna, har blivit så påtagligt att jag vill spy versaler över er tills ni kvävs. Vissa sämre än andra. Men varför skriver man e istället för är? Går det verkligen snabbare? Jag vet, den är gammal. Och ja, ni kanske uttalar är som e. Men att officielt bjuda in dialekter till det tomma word-dokumentet är ett lika stort NONO som att pissa på ett elstängsel.
Allt går till en viss gräns, men den är raserad när man ser långa utlägg och bloggar som är uppbyggda på det. Lika raserad som smileyns uppfinnare troligen känner sig.
Smileys har fördelar, verkligen. Som att förstärka en känsla eller att kanske poängtera ironi. Men som det ser ut nu kommer vi, inom 10 år, se smileys i CV:t.
Till slut kommer vi inte kunna kommunicera. Allt språk kommer vara så internt att det exkluderar omgivningen. Jag kommer få ta på mig läsglasögonen och slå upp förkortningar i ett uppslagsverk för att kunna läsa en bok. Jag kommer undra varför någon heter kolon D i efternamn.
Trots min ständiga överdrift, så är jag övertygad om att jag har en poäng. Så tänk till innan du börjar hata mitt pretentiösa tankesätt ännu mer.
YouTube or Google me, turn it up and play it
Cause many people think it, I just had the balls to say it, what?
And risk losin' everything, I stand for the weak
Plus I live for my freedom of speech, cause
I'm a lyricist to the death, so I got what you need
Ludacris, I'm the last of a dyin' breed
And we almost extinct, so I'm sayin' it loud
I'm not so fly-y-y-y-y
Jag har hittat insekternas svar på ninjas i gamla filmer.
Bananflugorna.
De kommer bara en och en, som dumdristigt modiga soldater. Ni vet, man ställer ju sig alltid samma fråga: varför går inte de 20 krigarna bara på han samtidigt, så de kan slå ihjäl honom hur lätt som helst?
Bananflugornas taktik är snarlik. Jag har nu suttit och flitigt slagit ihjäl de små krypen i över en timme och insett att det inte är samma fluga, utan olika.
Hade de alla kommit samtidigt hade jag kanske insett att jag har ett problem någonstans. Jag kanske har glömt en frukt under soffan? Jag har kanske en melonkärna på huvudet?
Men nej.
Istället låter dem min handflata transformernas om till en kyrkogård.
Poff, där dog en.
En ny lyckosökare söker sig till datorskärmen. Ty den har icke sett sin kamrat och namnes öde.
Den är dum i huvudet.
Poff, där dog en till.
peter haber slår till igen
1. Trots att det var en helt okey film, så hatar jag svensk filmindustri.
2. Att Sverige tydligen bara har ungefär 20 skådespelare att välja mellan. Det här var ju en svensk inavelkavalkad utan dess like.
3. Tydligen går man bara in i MS-Dos och skriver ett namn efterföljt av computer, så får man full tillgång till dennes dator. Nu överdrev jag, men vafan?
white winter hymnal
Jag springer runt med en svartgul cape på höghusen, jag är faran i mörkret som är ute efter din katt. Jag är den som busringer dig och säger att det brinner, med privat nummer!
Nej.
Jag kan inte göra något sånt, jag är på gränsen till att få benämningen invalid. Gipsinvalid.
Istället får jag hitta på saker i stilla fomer.
Som att fantisera att jag är ett musikaliskt geni.
Eller för att göra det mer verklighetstroget för mig själv; ett vokalist-sökande band finner något säreget och unikt med min egentligt skitdåliga röst.
Sen står jag där inför en overkligt hängiven publik, med ett par whiskey innanför västen. (jag kör på den stereotypa fantasin. därav kör jag sönder min kropp fullständigt med kokain, och sånt.)
Jag avslutar i vanlig ordning med att ägna ett stycke musik åt min avlidne kompis, en cover.
Vet dock inte vilken cover det blir, eller vilken kompis. För ingen har dött än, som tur väl är.
Men i fantasin är allt möjligt, och då är det oftast min vän Robert som får stå sitt kast genom att somna bakom ratten påväg till Schenker.
Så Robert, jag kanske sjunger såhär:
I was following the pack
all swallowed in their coats
with scarves of red tied 'round their throats
to keep their little heads
from fallin' in the snow
And I turned 'round and there you go
And, Robert, you would fall
and turn the white snow red as strawberries
in the summertime
Kanske lite hårt. Texten alltså. Och att jag fantiserar om att någon dör, men det vill jag naturligtvis inte.
Skulle han dö skulle jag nog skjuta mig själv i huvudet.
Hejdå, säger jag nu, efter ett jävligt märkligt inlägg, om jag själv får säga det.
gratis amatörpsykologi
Men det är en sak jag inte mår bra av att tappa; förståelsen.
När jag inte längre förstår något, föraktar jag det. Och jag pratar inte om en matematisk formel, som jag vet har en logisk lösning, någonstans.
Det jag föraktar är något som inte längre är logiskt, som tappar sitt sammanhang och flyger ur bokpärmen helt ohämmat av att bläcket lämnas i en pöl av irrelevans.
Oförståelsen bänder ut ditt hjärta till ett ark, så stort att dina fel och brister ryms att ristas in.
Det skapar hat.
Sambandet mellan två personer kan bara, på en själslig nivå, bestå av rent hat eller ren kärlek. Oavsett vad är det är för relation. Hatkärlek existerar inte, det är bara något en scout kom på när hon på ett hurtigt vis skulle beskriva sin relation till sin makes intresse för fotboll, tror jag.
Stör man sig på något hos en vän man gillar, så gör man nog det för att man just gillar. Det är ingen hatbaserad sadism man utför, utan snarare ett märkligt och undertonat sätt att bry sig.
Därför tror jag att man bara kan gilla eller inte gilla personer, inget mellanläge.
/ Dr. IntressePhil.
fuck everything. it's over.
Jag förstör bara för mig själv, hela tiden.
Till slut vill ingen vara mig nära, och det är nog bara bra.
Sanningen är som en onykter trisslott, man skrapar fram den på fyllan.
Det värsta är att jag inte orkar bry mig, utan jag sitter med ett falskt huvud högt och låtsas att världen är lika purpur som mormors aftonklänning.
På tal om äldre människor. Jag har äldre amerikanska släktingar som vänner på facebook, vilket även det är ett kapitel i mitt fördärv. Dem är superduper-religiösa, och bidrar till mitt lutheranska arv som gjorde att jag faktiskt föddes av en oskuld.
Det hela skapar komplikationer, i form av när min frispråkighet artar sig på engelska.
En gång citerade jag filmen Team America, vilket innehöll orden Dicks, Pussys and Assholes.
Detta snedsteg nådde min mormor, som irriterat ansåg att jag inte skulle skriva något sånt eftersom jag inte är en expert på könsorgan.
Det är vad jag kallar generationsklyftor.
Hejdå.
vulgär skapelse
Alltså, inte landsmännen från Finland. En finne som en finne, stöpt ur exempelvis en inflammerad hårsäck.
Det hade belägrat sig mitt i en leverfläck, i ungefär samma storlek som finnen, som hade stora och tjocka svarta hårtstrån växande ur sig.
Kombinationen såg ut som en stor rödbrun ö, med stora flugben.
Varför skriver jag något såhär äckligt? undrar ni.
Då säger jag: att vara eller inte vara?
Det är frågan.
en vardaglig diss;ägd
I'm a little piggy
Nu är orden "frekvent uppdatering" så långt ifrån bloggen som de kan komma. De svävar runt i universum, någonstans.
Utan att uppdatera, så kan man ändå i viss mån få konstruktiv kritik. Alldeles nyligen så lät jag "bitter", ja, bara "bitter". Jag kanske är bitter, över något som jag inte riktigt kan ta på. Det svävar också runt, men i ett moln som ständigt urinerar över mig.
Men detta inlägg är dedikerat till glädjen, för det är väl ändå livets glädjestunder som inte får oss att hoppa från bron? Jag trodde väl det, det är för solens värme på sommaren som vi gärna fryser i december(OBS! Det var en metafor, en liknelse, så jag inte får någon scooterhora på halsen, som anser att snön är det bästa som hänt henne. Flytta till Sibirien då, idiot.).
Vad blir ni glada av?
Det som följer är någon sorts form av ett skriftligt kollage. En uppfinnig som hjärnlösa själar, runt 14 år, en gång uppfann på lunarstorm.
Jag blir glad av:
Tjäna pengar, när man inte gör något. Pengar. Materiella ting. Mer materiella ting. Hundar. När saker löser sig, utan att man förtjänat det. Trevliga personer bakom kassan. När människor som ständigt verkar positiva och glada, visar en mer destruktiv sida(det visar då prov på äkthet), kvinnor och allt vad det innebär, allt vad det innebär och kvinnor, vänskap, bra vänskap, riktig vänskap, humor.
Nu kommer jag inte på mer för stunden.
Go fuck yourself, Värnamo.
Rättelse!
Angående mitt förra inlägg.
Skorpan om hallå där!:
Fyfan P-son, det går inte berätta idéer till dig.
Kollade upp detta. Tydligen är det följande:
Robert Nilsson är upphovsmakare till konceptet. Hela Metronome, 1000apor och Alexander Schulman fick ständigt betala en okänd avgift för varje gång de använde sig av detta format på sin sajt 1000apor.se.
Sajten fick senare läggas ner, och det spekuleras i om det var just Robert Nilsson som fick företaget på fall genom att via sin makt som ägare av detta format kunde styra och ställa.
Det är en ära att umgås med en så inflytelserik person som Robert, och ber därmed om ursäkt för att eventuellt ha trampat på en öm tå.
hallå där!
Mikael Tylesjö, 37, mäklare:
- Nej! Jag tror att han lever i allra högsta grad. Fråga mig inte varför, men jag tror han kommer kommentera Eurogoals på Eurosport inom en snar framtid. Varför då, kanske du undrar. Nej, det är bara en magkänsla. En gång hade jag en känsla i magen att jag skulle spy, och det gjorde jag. Jävlar vad jag spydde!
Alvar Eriksson, 74, pensionär:
- Vem är Michael Jackson? Musiker? Om han är död? Det vet jag inte, och jag skiter faktiskt i vilket. Den enda musikern för mig är Snoddas, där snackar vi musik. Och vilka kjoltyg som är på hans konserter! Det lovar jag dig, att man behöver fan inte spela Allan för att få nuppa fula där!
Anna Palmroth, 30, frihetskämpe:
- Ja, definitivt! Men inte död helt, jag tror bara hans hud är död. Jag litar inte på något som först är svart och sen vitt. Om det inte är godis då. Ha ha! Tänk dig ett godis som först är svart och sen vitt. Det kanske kunde vara lakrits i första lagret, sen vanilj, eller något? Sen kan det vara i form av ett instrument, och sen döper man det efter någon artist! Men vilken aritst, det vet jag inte. Vilken artist är först svart och sen vit, liksom?
något jag fann, något jag själv skrivit. på engelska?
And there I sat.
Like a proud man, with swedish tobacco under my lip, and a cheap beer in my hand.
My surroundings didn't have the word exclusive written all over it; ikea-furnitures and a playboy-girl on the wall. But it was home, in my own bachelor palace.
The tobacco and the beer can, for a while, enchant our senses. It feels fucking great, to be simple.
But suddenly, it isn't that cool anymore.
Why do I sit here with this beer, all by myself?
- We all got our own definition to that question, God said.
Don't you have all the answers?
- Hell no! I don't ask any questions, and I don't answer them either. I'm just sitting here, having a bud and thinking of a new paradox.
If God is almighty, does he then have the ability to create a stone that is so big that he can't lift it up?
I once said that to a religious person. "I don't answer paradoxes", he said.
What the fuck?
The whole bible is a paradox, your mother is a paradox, the whole world and all humans behavior is a paradox!
sjukskriven reflektion
I de yngre dagarna, innan puberteten och högstadie, var det häftigt att vara gipsad.
Det var nästan en bedrift, ett tecken på coolhet.
Folk fick stolt berätta de rafflande historierna om gipsets uppkomst, och hur de inte ens rörde en min när herr Fraktur kom och hälsade på.
Vissa hade t.om. autografer på sina gips, vissa hade t.om. Peter Forsbergs autograf på sitt gips.
Men Peter Forsberg har inte signerat mitt gips, som jag i nuläget sitter med upp till knät. Jag är visserligen 23 år gammal, det är jag, men det enda jag har på mitt gips är klotter. Klotter som viskar om utanförskapet på förfester, om att vara ensam om ett icke-alkoholintag bland människor som viftar med spritpennor.
Jag har inte läst allt som står där, men jag är övertygad om att man kan läsa sig till hur alkoholen gör en 10 år yngre i sinnet.
Men de hade nog roligt, ändå. Till skillnad från mig, som är en ledsam liten gubbe.
En gubbe som naken har kapitulerat till den opraktiska vardagen.
dolda observationer
Det var ett tag sedan nu, men jag stod utanför systembolaget. Jag stod där och betraktade regndropparna som sprutade sin vrede över hela socknen.
Just det här regnet var ett sådant som saknade syfte. Det hade inte varit en period av hetta innan, så att man kunde sagt något i stil med: Ja, det är i alla fall bra för brandrisken. Eller, det här är bra för böndernas skörd. Nej, det fanns absolut inget utrymme för en ångestdämpande lögn.
Allt var bara djävulens verk, eller Guds urin, eller något annat logiskt.
Jag tog skydd under Gröna husets trygga tak, och väntade på en lucka för att springa.
Plötsligt hör jag en röst som säger: "Regnet faller, och vi med det."
Jag vände mig om och fick se en avdankad människa, en laglös garageinneboende vars enda behov är alkohol.
Han gav mig ingen chans till att ifrågasätta citatet, vad det innebar och vad det hade för ursprung. Han fortsatte istället beklaga sig över att han var för snurrig för att cykla, och hur mycket han hatade somalier. Dessutom var han väldigt noga med att poängtera att han inte var full, han hade bara rökt på.
Sedan försvann han.
Jag har inte tänkt så mycket på hans första mening sen dess, förräns det idag slog mig. Återigen när jag stirrade på meningslösa vattendroppar.
Första känslan är att det faktiskt var en alkoholist som bara snackade skit, som inte visste vad han sa. Men andra känslan är något större. Det kanske var en metaforisk poäng i citatet som jag inte förstår. Många alkoholister sitter på en parkbänk hela dagarna, de observerar folk samtidigt som lådvinet gör dem lulligt öppensinnade. De måste kunna betrakta livet på ett helt annat sätt.
Parkbänksalkoholister är kanske våra största livspoeter, en oanvänd resurs i samhället.
Det är allt jag säger.
