amatörhörnan

I skrivandets stund sitter och jag tuggar på ett fryst korvbröd, i bare.
Inte för att det är överdrivet gott, utan för att det är godare att äta det fryst om man ändå ska äta det i bare.

Jag har andra alternativ att äta, så det är inte det. Men var något som uppenbarade sig när jag fann de frysta korvbröden, liggandes där i frysen i sin egen förträfflighet. Det var ett minne som uppenbarade sig.
När jag var mindre åt jag gärna frysta korvbröd, men den enkla anledningen att jag fann det helt okey att äta.
Den enkla smaken i kombination med näringsfuttigt bröd och fryst knaperhet, är inte helt utan.

Det hela fick mig att tänka på vad vi, i takt med att bli äldre, utelämnar när vi istället lär oss ny mat.
Vi blandar inte längre lika nyfiket och frikostigt som vi gjorde vid barnsben. Men jag saknar det!
Jag har i vissa sammanhang, i samband med chipsätning, sagt något i stil med: det vore fan gott att lägga chips i en vetefralla.
Men jag har slutat med det. För den misstro och konfundering jag möts av, gör det inte värt det. Men det borde vara gott. Jag menar, varför skulle det inte vara det?

Nu vet jag att det är gott, förvisso. Eftersom jag faktiskt dundrade till med en sådan varje chips-fredag, som barn. 
Och jag tycker fan vi borde götta till det lite mer. Götta som i att skita i kokboken och använda fantasin.

Sen ska jag säga er, att en av mina största drömmar är fortfarande att blanda alla sorters läsk i en stor balja.
Bara för att få känna smaken, av himmel.