amatörhörnan

När det sociala spelet i staden har slutat äga rum och arbetande folk i socknen omfamnat sömnen, så är det jag som håller den sjukskrivna fanan högt och lever rövare i ensamhet.

Jag springer runt med en svartgul cape på höghusen, jag är faran i mörkret som är ute efter din katt. Jag är den som busringer dig och säger att det brinner, med privat nummer!
Nej.
Jag kan inte göra något sånt, jag är på gränsen till att få benämningen invalid. Gipsinvalid.

Istället får jag hitta på saker i stilla fomer.
Som att fantisera att jag är ett musikaliskt geni.
Eller för att göra det mer verklighetstroget för mig själv; ett vokalist-sökande band finner något säreget och unikt med min egentligt skitdåliga röst.

Sen står jag där inför en overkligt hängiven publik, med ett par whiskey innanför västen. (jag kör på den stereotypa fantasin. därav kör jag sönder min kropp fullständigt med kokain, och sånt.)

Jag avslutar i vanlig ordning med att ägna ett stycke musik åt min avlidne kompis, en cover.
Vet dock inte vilken cover det blir, eller vilken kompis. För ingen har dött än, som tur väl är.
Men i fantasin är allt möjligt, och då är det oftast min vän Robert som får stå sitt kast genom att somna bakom ratten påväg till Schenker.

Så Robert, jag kanske sjunger såhär:

I was following the pack
all swallowed in their coats
with scarves of red tied 'round their throats
to keep their little heads
from fallin' in the snow
And I turned 'round and there you go
And, Robert, you would fall
and turn the white snow red as strawberries
in the summertime

Kanske lite hårt. Texten alltså. Och att jag fantiserar om att någon dör, men det vill jag naturligtvis inte.
Skulle han dö skulle jag nog skjuta mig själv i huvudet.
Hejdå, säger jag nu, efter ett jävligt märkligt inlägg, om jag själv får säga det.