sjukskriven reflektion
I de yngre dagarna, innan puberteten och högstadie, var det häftigt att vara gipsad.
Det var nästan en bedrift, ett tecken på coolhet.
Folk fick stolt berätta de rafflande historierna om gipsets uppkomst, och hur de inte ens rörde en min när herr Fraktur kom och hälsade på.
Vissa hade t.om. autografer på sina gips, vissa hade t.om. Peter Forsbergs autograf på sitt gips.
Men Peter Forsberg har inte signerat mitt gips, som jag i nuläget sitter med upp till knät. Jag är visserligen 23 år gammal, det är jag, men det enda jag har på mitt gips är klotter. Klotter som viskar om utanförskapet på förfester, om att vara ensam om ett icke-alkoholintag bland människor som viftar med spritpennor.
Jag har inte läst allt som står där, men jag är övertygad om att man kan läsa sig till hur alkoholen gör en 10 år yngre i sinnet.
Men de hade nog roligt, ändå. Till skillnad från mig, som är en ledsam liten gubbe.
En gubbe som naken har kapitulerat till den opraktiska vardagen.
Jag gör vad jag kan P-son, jag gör vad jag kan..
