ja friterer mor din!
Det är visserligen lika kallt.
Det är lika vidrigt och onödigt gråmulet ute..
Det är fortfarande människor som pratar svenska omkring mig.
Men skillnaden är att jag befinner mig i Oslo.
Så, vad gör jag nu?
Det här är första gången sen igår jag är i Norge.
Ska kanske ta reda på saker. Som om norrmännen är som i vitsarna.
Och ikväll, kanske ställa till lite oreda. Bli lite rund om foten.
Fucka upp hela Norges ekosystem, kanske.
Förslag?
ironiserar
att hitta rätt
I vissa kretsar, speciellt bland medelålders män på mitt jobb, så är att kunna ge vägbeskrivningar en form av status.
Och det innefattar saker som avstånd, närliggande orter, förbipassande orter, etc.
Bonuspoäng tilldelas den som kan genvägar, närliggande gårdar och dess ägare, samt den intressanta historien om hur ladan en gång brann ner.
- Hur fan kommer man till Mönsterås?
Den frågan hade, i rätt sammanhang, kunnat skapa slagsmål om vem som ska få chansen att briljera.
Briljera med milavståndet, med hur man får passa sig för att köra med för lite bensin på grund av glesheten mellan bensinmackarna. Och vart man hamnar om man fortsätter förbi Mönsterås.
Högst röst vinner.
Högst röst får tystheten, får lystring.
Högst får det imponerande suset.
Fascinerande, är ordet.
jävla helvtereertefdasddfrfgd sdfhjiosdfjkdsf
Vadfan är gulligt? frågar jag mig.
Jävla liv.
Jag hade satt kommatecken jämte det, om jag haft något att kontra med.
Men det har jag fan inte.
thank God
Hamnat i ett läge där jag absolut inte trivs med min tillvaro.
Stod häromdagen på en industri i "idyllen" Rottne. Jag arbetar inte där, men jag stod där.
Jag är 23 år, och hatar industrier. Men ändå stod jag i tjänst på en industri jag inte arbetar för, och lyssnade.
Jag åkte från pissorten Rydaholm, till en om möjligt mer pissig ort, och lyssnade.
Lyssnade på deras snack om skogsmaskiner, om svets. Om fucking hydralik.
Vad gör jag här? Vad gör jag här om jag inte ens vill vara det?
Så gick tankebanorna.
Och jag känner att det snart händer.
splitter
Nu, i år, har jag påstått mig gilla hösten. Jag har figurerat som en höstens son och hållt det mysiga mörkrets fana högt! Och det gick ju bra så länge det faktiskt, rent hälsomässigt, gick att befinna sig utomhus om kvällarna.
Men när kylan nu biter sig fast i min glest skäggiga kind, så har jag inte längre något försvar för detta fördärv mot allt sunt i hela världen.
Nog om väder, för att lugnt och stilla gå ur svenskens mest frekventa samtalsämne.
Jag åt bröd, alldeles nyligen. Det var gott. Men helt plötsligt befinner sig en nagel i min mun.
Oj, hur kom min nagel in i min mun? tänkte jag då.
Det gick rätt fort tills jag kom till insikt om att jag faktiskt inte bitit eller klippt av en enda nagel idag.
Så var det min nagel, eller någon gammal brödpackartant som delat med sig?
Jag åt upp mackan. Jag chansade.
balladen om livet ovanför Harrys
Det kanske låter lite hårt, men jag vet inte hur jag ska beskriva det. Alla som bor här känns märkliga, eller på någotvis utanför allt som ryms inom det normala. Husets historia osar lustigkurrar och glädjeflickor. Här knackade man dörr om man ville röka pipa eller nuppa fula.
Herr Andersson syntes misstänkt ofta vingla runt i harrys-husets korridorer, och lyssnade man väldigt noga hörde man fru Lönnmark ange priset för kvällen. Man hinkade mjöd och slogs med utbölingar.
Detta är naturligtvis bara min teori om vad som ägde rum här förr om åren.
Mycket grundar jag på lukten i hissen.
Det är ständigt en ny lukt, den ena värre än den andra. Ibland luktar det fan lik, och ibland luktar det billigt hårspray.
Idag luktade det gammal svettig vårjacka och cigarr.
fotboll
- And your name was?
- Martin Skrtel.
- Okey, Mr.Squirrel. Let's go.
- No no, Skrtel. SKRTEL. Not Squirrel.
- Ah, sorry! Mr. Squirt. Let's go.
- Skrtel!
- Squirtel?
- No, what the fu..... SKRTEL!
- Squirreilt?
- Whatever.
om jag ändå visste hur fel jag hade
som en tandlös räv i en benhög
Han befann sig inte i livets verkliga puls, kände han. Det hade han aldrig gjort.
Han hade letat i världens alla fack, utan att hitta sitt kall, utan att hitta sin plats i tillvaron.
Fru och barn hade han, i betraktarens ögon var han således lyckad, för fast jobb och bra lön hade han också.
Men vad hjälper det?
Han mådde inte dåligt, verkligen inte. Det var bara meningen med livet som saknades; i kombination med en sund inställning till döden. Han beklagade sig en gång över en bok, en bok som han fann väldigt dålig. En äldre herre sa då till honom: Släng boken, bränn den. Livet är för kort för dåliga böcker.
Trots meningens primitiva ord, så fanns det ett syfte med den. Och det syftet hade han levt efter, ända tills den dag han kände att han hade vänt på meningen. Han kände att livet var för långt för kort glädje.
Så en dag for han jorden runt, för att se allt en gång till.
Och en varm dag i juni, fanns han inte mer. En stolt man hade tagit sitt liv.
wow!
Minns att jag för längesedan skrev ett inlägg om Blondinbella och hennes framgång. Minns att jag var kritisk mot hela hennes person, men främst kritisk mot hennes konsumenter, som gör att hon skördar framgångar. Och det är ju inte Blondinbellas fel, att det finns en massa amöbor med rösträtt i vårt samhälle, alltså.
För första gången i mitt liv läste jag igår Kissies blogg, och det var en helt otrolig upplevelse, för hon går bakom gränsvärdena för vad som är mänskligt. Hon våldtar sunt förnuft. I hennes närvaro blir ju Blondinbella en bloggvärldens Moder Teresa, för hon försöker i alla fall, ibland.
Men Kissies representerar verkligen allt som gör mig förbannad; det är först en massa dumheter utan syfte och sen folk som köper resonemangen(om jag inte nu våldtar ordet resonemang genom att kalla Kissies utlägg för det).
Folk, vi står emot en enorm massa här. Folk som har förebilder som inte säger vettigare saker än:
"Nu när jag jobbar som nattklubbsvärdinna börjar killar fråga mig om drinkar? Driver ni seriöst med mig? Hur pinsamt är inte det? Någonting som aldrig kommer ändras är samhällets syn på kvinnorroller/ mänroller, eller jo till en viss del men att BJUDA PÅ DRINKAR GÖR MÄN!!"
"En kvinna som vågar säga säga som det är.. "Tjocka männsikor är själviska, tar bara plats och sjukvård". Riktigt sant, varför tänker ni feta männsikor bara på er själva..?"
"Tänk om jag blv femenist. Undra hur jag skulle se ut då? Undra hur många som skulle läsa min blogg.. Jag gissar på att jag inte skulle haft någon blogg eftersom ingen skulle intressera sig utav mig.. Vad tror ni?"
Problemet med den här massan är att den förmodligen inte går att rubba. Den är fast bestämd över att bara gilla ytlighet. Om ytlighet räcker, det här är ytlighet gånger tusen.
Det hela ger mig svindel.
.
Fick en obehaglig släng av deja vu.
äntligen!
Jag vet att det här klippet har florerat runt ute på internet ett tag nu, och länkadet innebär att jag ligger veckor efter alla andra som redan diskuterat och analyserat skiten ur detta.
Men faktum är att jag hela tiden vetat om dess existens. På vartenda förfest har den viskat som ett väsen och folk har uppmanat mig till att beskåda och uppfatta.
- Oscar! Du bara mååste se det här! Helt sjukt! Och hon är helt allvarlig!
Men nej! Jag har inte velat se något, jag känner mig själv för bra. Mitt hjärta klarar inte av det, för jag visste att inte en enda partikel i mig skulle njuta. Tvärtom.
Det tog alltså ett tag för mig att samla mod, att känna att jag vågar slänga ut mig över ängen av idioti.
Inlägget var meningen att dedikerads till en reflektion över det här, över henne. Men jag känner mig smärre mållös.
Jag undrar vad det är som driver henne till detta vansinne? Jag undrar om hon kan peka ut tillfället i hennes liv där allt gick snett? Jag undrar mycket.
Med risk för att låta sig vara alltför bekväm i sig själv, vilket saker som det här naturligtvis gör, så undrar jag om den här graden av självinsikt verkligen är hälsosam.
Vi har yttrandefrihet, folk får säga vad de vill och vi får klä oss och se ut hur vi vill. Men hon tillhör världens största subkultur; dumjävlarna. Och dem har jag ständigt svårt att hitta tolerans för.
Om Sankte Per finns. Om han står där uppe vid porten och bestämmer huruvida folk ska komma till himlen eller inte. Så hoppas jag att han låter himlen vara för dem som i alla fall tänkte till, för dem som förstod vad vissa sammanhang innebar.
Sen kan helvetet vara för dem som trodde världen var enkel. Som trodde att den generella människa brydde sig om Pörd och den internationella synonymen Perdy. Eller folk som låter sina interna fadäser bli till en naiv förhoppning om andras glädje.
letter from hell
Det är för att jag inte har sovit än, och det känns ju jättebra. Det var tamefan helt jävla omöjligt att somna inatt.
Nu efteråt känns det som man kunde gjort något annat av den tiden man stirrade på fläckar i taket, vad vet jag inte.
Kom dock på framtida blogginlägg, och en och annan låttext. Så helt åt helvete är inte livet, än.
Idag är dagen då det förväntas att jag slipper mitt gips, efter sju långa veckor.
Om jag mot förmodan inte slipper det, så kan jag skriva under på att du som läser det här just nu ser det sista skriftliga livstecknet från mig.
Hejdå.
försvenskad potpurri
Det var jag och den ensamma svanen.
I en svunnen tid styrde vi världen, och hav reste sig på vårt kommando.
Men allt det där är borta, nu.
I takt till melankolisk pianostämma seglar vi över Vänerhavet.
Det regnar ständigt.
Jag vet att det är tråkigt att jag aldrig brydde mig om vädret, och att det aldrig brydde sig om mig.
Istället dammar den ensamma svanen fram sitt trötta segel, och vi far vidare.
Jag har en känsla över att det inte kommer vara vi, till slut. Det är något tomt i svanens blick som gör mig orolig.
Men även om den ensamma svanen är försvunnen i den djupaste och mörkaste plats som finns, så ska mina ord göra att svanen säkert går tillbaka igen.
Något annat skulle jag inte klara av. Tårar rinner, när något du inte kan ersätta försvinner.
Därför rinner inga tårar, än.
Men om, bara om, jag skulle bli ensam och inte har någonstans att ta vägen. Har ni då plats för en son till?
kampen mot nattstad.se
Jag känner såhär i efterhand att responsen uteblev. Min kommentar är längst ner, och uppåt följer vad som hände efteråt.
jag/vi är märklig-a
Att bara få stå och spruta skållhett vatten på sig för en tid, och känna hur nerverna till en början ogillar temperaturen, för att sedan vara först med att skriva på för en ökning.
Mitt huvud började eka cravings, - en dusch! jag vill! vill! gah. GAH!
Jag satt relativt länge och bara njöt av tanken om en dusch, en lång jävla dusch. Stå och låta naturen ge mig syndernas förlåtelse, spola bort alla dumheter, spola bort nattstad.se.
Sedan entrade jag scenen.
Mina kläder föll av, och mitt blotta jag ställde sig i position för rening.
Men då, helt plötsligt, var det inte så överdrivet skönt. En helt vanlig dusch, helt enkelt.
Det provocerade mig. Varför känner jag inte samma glädje som innan? Vad är felet?
Jag började mixtra, drog upp värmen så pass att min hud blev lika röd som en naiv gubbe första soldagen i Tylösand.
Men inget hjälpte.
Jag gick nedstämd ut ur duschen. Helt ren, förvisso. Men nedstämd.
Och jag känner mig fortfarande tom.
Tom över utebliven glädje, och tom över det faktum att incidenten verkligen gjorde mig tom. Vilket kanske hänvisar till ett tragiskt liv, överhuvudtaget.
vår framtid
När jag var som mest rastlös mindes jag mitt användarkonto på nattstad.se. Men sedan kom jag på varför jag inte varit inne där på ett bra tag.
man får inte ta en öl med grabbarna, längre
And here we go again.
På tal om inget, nu kommer jag helt ologiskt länka till alla låtar jag lyssnat på idag.
Ingen anledning varför, jag bara gör det.
http://open.spotify.com/user/bagbrother/playlist/4NcryuKkWazIglUV6AeNRF
wrap it up
Typ som att vakna 05.15 och verkligen avsky varje ingrediens i den stora gratäng vi kallar livet. Naturligtvis är avskyn inte en kronisk del av min tillvaro, utan den lägger sig i takt med yrvakenheten. När jag väl vaknar till, så övergår avskyn till en frustration över många ingredienser i den stora gratäng vi kallar livet.
Som en vandrande vålnad sprängfylld med vakuum går jag sedan vidare och tittar ut över mitt vardagsrum. Det är inte speciellt städat, och det är kallt som en isbjörns rövhål eftersom jag tydligen glömt fönstret öppet. Fönstret är förmodligen öppet för jag försökt vädra ut lukten av oslängda sopor, som ligger och tittar på mig som ett nikotinberoende.
Frukost är det inte tal om. Vad ordnar man fram ur ett tomt kylskåp?
Jag borstar istället tänderna med en tandborste, där fransarna är så hårda att jag får spotta blodigt tandkött i en kvart efteråt.
Sen klär jag på mig, mycket, för det är nog ihjälfrusen sommar utomhus. Och i det klimatet väntar jag sedan på bussen, som ska ta mig till jobbet.
Ni såg rätt, bussen. Jag har inte råd med en bil. Och det spelar ingen roll, för jag har inget körkort.
Det är fem år sedan jag fyllde 18, och på den tiden har jag inte haft tid.
- Yeah, sure, I'll go on a date with you. Pick me up at seven?
- Ja! Jag kommer med min tandemcykel!
På jobbet blir jag väl mött av valkfingrade kreatur, som utan att säga något påminner mig om en framtid jag inte vill möta. Sen jobbar jag med händerna! Det är så otroligt manligt. Jag borrar, jag svetsar, jag bygger.
Allt medans stereotyper hickar generaliseringar lika ofta som 80% av facebook särstavar.
Och allt det här för att det ska vara så jävla svårt att veta vad man vill.
Yes box. Ses på juldagen, jag tror säkert ni har något roligt att berätta!
