amatörhörnan

Det var inte så att jag verkligen behövde duscha, utan det var en stark känsla av att vilja det.

Att bara få stå och spruta skållhett vatten på sig för en tid, och känna hur nerverna till en början ogillar temperaturen, för att sedan vara först med att skriva på för en ökning.
Mitt huvud började eka cravings, - en dusch! jag vill! vill! gah. GAH!

Jag satt relativt länge och bara njöt av tanken om en dusch, en lång jävla dusch. Stå och låta naturen ge mig syndernas förlåtelse, spola bort alla dumheter, spola bort nattstad.se.
Sedan entrade jag scenen.
Mina kläder föll av, och mitt blotta jag ställde sig i position för rening.

Men då, helt plötsligt, var det inte så överdrivet skönt. En helt vanlig dusch, helt enkelt.
Det provocerade mig. Varför känner jag inte samma glädje som innan? Vad är felet?
Jag började mixtra, drog upp värmen så pass att min hud blev lika röd som en naiv gubbe första soldagen i Tylösand.
Men inget hjälpte.
Jag gick nedstämd ut ur duschen. Helt ren, förvisso. Men nedstämd.

Och jag känner mig fortfarande tom.
Tom över utebliven glädje, och tom över det faktum att incidenten verkligen gjorde mig tom. Vilket kanske hänvisar till ett tragiskt liv, överhuvudtaget.