amatörhörnan

Jag vet att det här klippet har florerat runt ute på internet ett tag nu, och länkadet innebär att jag ligger veckor efter alla andra som redan diskuterat och analyserat skiten ur detta.
Men faktum är att jag hela tiden vetat om dess existens. På vartenda förfest har den viskat som ett väsen och folk har uppmanat mig till att beskåda och uppfatta.

- Oscar! Du bara mååste se det här! Helt sjukt! Och hon är helt allvarlig!

Men nej! Jag har inte velat se något, jag känner mig själv för bra. Mitt hjärta klarar inte av det, för jag visste att inte en enda partikel i mig skulle njuta. Tvärtom.
Det tog alltså ett tag för mig att samla mod, att känna att jag vågar slänga ut mig över ängen av idioti.
Inlägget var meningen att dedikerads till en reflektion över det här, över henne. Men jag känner mig smärre mållös.
Jag undrar vad det är som driver henne till detta vansinne? Jag undrar om hon kan peka ut tillfället i hennes liv där allt gick snett? Jag undrar mycket.
Med risk för att låta sig vara alltför bekväm i sig själv, vilket saker som det här naturligtvis gör, så undrar jag om den här graden av självinsikt verkligen är hälsosam.
Vi har yttrandefrihet, folk får säga vad de vill och vi får klä oss och se ut hur vi vill. Men hon tillhör världens största subkultur; dumjävlarna. Och dem har jag ständigt svårt att hitta tolerans för.

Om Sankte Per finns. Om han står där uppe vid porten och bestämmer huruvida folk ska komma till himlen eller inte. Så hoppas jag att han låter himlen vara för dem som i alla fall tänkte till, för dem som förstod vad vissa sammanhang innebar.
Sen kan helvetet vara för dem som trodde världen var enkel. Som trodde att den generella människa brydde sig om Pörd och den internationella synonymen Perdy. Eller folk som låter sina interna fadäser bli till en naiv förhoppning om andras glädje.