pladderlicious
Vem jag skyller på vet jag inte, men det är i alla fall inte mig själv. Det är ungefär som att tro att väckarklockan som ringer inte är ens egen, utan någon annans. Det händer mig ofta. Men, åh! Peter förfan, stäng av din mobil! väser jag. Tre sekunder senare undrar jag vem fan Peter är, och då har jag redan försovit mig.
Kanske är det Peter som har ringt med min mobil? Räkningen är i alla fall abnorm, i mina mått mätt.
Likaså alla andra, som med en väldig timing infaller samtidigt var tredje månad.
För varje räkning jag betalar, så dör en del av mig. En del av mig jag aldrig återfår.
Det är bara en del som blir siffror, som flyter ut i systemet. Systemet som våldtagit sedlarna och gjort att loppmarkaden blivit ett svartvitt fotografi.
Och antikhandeln ska vi inte bara tala om.
sagan om päronet
Det är förvisso inget som bekommer mig, eftersom jag bara väntar på att få köpa mina päron.
Efter inköpet springer jag i all stress för att hinna med tåget(rälsbussen, som gubbarna på jobbet säger). I tåget lägger jag märke till en präst, mest för att han påstår sig vara en. Dessutom såg jag en livs levande porrskådis, vilket fick mig att fnissa lite.
Jag försvinner in i tankarna, in i någon slags hypnos. För några minuter existerar jag inte. Inte för mig själv, inte för någon annan. Det är bara svunnen tid, där jag tänkt på saker jag inte längre minns.
På ett eller annat sätt kommer jag i alla fall hem.
Jag tar då upp min kasse, och plockar fram ett päron.
Jag observerar detta päron mycket noga, med nyfikenhet. Är det verkligen så saftigt som jag vill tro? All respekt åt päron, men det är smakmässigt den minst konsekventa frukt ute på markaden. Helt plötsligt svävar en hel drös med frågor omkring. Har päronet känslor? Är päronet rädd för det uppenbart framtida mordet?
För en sekund känner jag en väldigt patetisk empati.
Jag tar en abnorm tugga av detta numera skändade lik. Det är saftigt. Det är gott. Det är himmelskt.
Saften rinner ner längs min strupe och hälsar på mina organ. Men titta där! Där sitter Herr Lever och röker pipa. Ha! Den gamle token. Och där sitter Njuren och Lungan; spelar kort, som alltid! Dem vet man allt vart man har. Ha ha.
Sedan pissar jag ut all päronsaft. Och så var sagan slut.
Godnatt.
one word - usch
Filmer visas. Filmer på mig i mitt esse.
Jag känner inte igen mig själv. Jag skriker. Är full som ett jävla helvete - hjulet snurrar men hamstern är död.
Hade det inte varit jag, så hade jag hatat den människan.
Och sedan kommer jag hem till min egen lägenhet, som förmodligen inte kan klassas som ett boende längre. Det är bara en massa vanställda minnen som viskar om alkohol. Det ser ut som om en våldtäkt har ägt rum, där offret slagit för sin frihet in i det sista, och på kuppen vält allt som går att välta.
Så just nu ser jag inte det goda i onykterheten.
Men sen blir det ju onsdag.
60% of the time it works everytime
Glorifiera den upp och ner, sida till sida. Ja, så mycket att jag nästan känner mig dagen-efter-mysig redan innan jag kylt ner helgens glädjebringare.
Jag är helt klart övertaggad inför den fest jag är bjuden på, och det bådar inte bara gott. Historiskt sett har det ständigt blivit problematiskt då, mest på grund av att jag inte riktigt vet hur jag ska fördela min inre energi.
Det var dock en som sa till mig, pga vissa människors frånvaro - som jag inte drar jämnt med, att det inte kan gå åt helvete nu.
Lilla vän, säger jag då, jag är som Jesus. Snäppet värre, till och med.
Han skapade stordåd av fem bröd och två fiskar, jag skapar stordåd ur ingenting alls.
doften av oförståelse
jag: ursäkta?
arbetare: jo, jag sa det att, har du knullat något sen du sket sist?
jag: ehm, nej.
arbetare: då har du inget kärleksliv heller.
jag: ?
arbetare: ha ha
brevet till Ibrahimovic
Jag minns inte det exakta datumet, men du var för mig då okänd. Mitt småländska jag befann sig i metropolen Stockholm, och jag flög förundrades omkring med min dialekt som eliminerar bokstaven R. En vän till mig lovprisade dig redan, trots att du bara spelade i superettan. Jag visste inte vem du var, jag hade aldrig sett dig spela. Jag insåg att jag hade missat något, något stort. Istället för att besvara alla dessa haglande superlativ med nyfikenhet, tog jag en trygg Svensson-väg genom att säga att du bara spelat i superettan och att det inte alls var säkert att du skulle leverera i allsvenskan.
Jag har aldrig känt att något blivit så in-my-fucking-face som då.
Du har nu skapat minnen som får de mest hopplösa dagar att skina. Allt från när du våldtog Djurgårdens backlinje, när du i första träningsmatchen för Ajax lekte med Maldini, när du i en av de sista lekte med Nac Breeda och Van der Vaarts humör, när du för Juventus var världens bästa spelare i dubbelmötet mot Real Madrid, när du gick till Inter med snack om överpris och artisteri men direkt visade att du var värd allt och din vikt för laget, när du avslutar Inter-eran med 25 mål och är Inter till när du går till Barcelona och visar att du är född för att gå den vägen.
Och Italien-matchen, herregud. När du klackar bollen in i alla fotbollsälskares hjärtan, och klackar bort den buttra minen från alla tvivlare.
Och nu är det snack om att du och landslaget går skilda vägar. Missförstå mig inte, det finns ingen som helst mening att du ska spela irelevanta matcher. Och det finns aldrig någon mening med att du ska behöva hyscha sura gamla gubbar som tyckte det var bättre på Hylands tid, när det inte gäller något. Men snälla, låt inte din frånvaro bli en kronisk sjukdom för svensk fotbolls framtid.
Du behövs. Du behövs i det nya, och det som är kvar av det gamla. Du behövs för att alla ska uppleva att hopp är ett ord med en fungerande innebörd.
Både du och jag vet att det finns talang för en ny era, förmodligen mer spelande löften än någonsin. U21-EM var inte bara en hype som blev uppförstorat pga framgång - man kunde se att det fanns kvalité i laget även utanför dagstidningarna.
DU ska klacka fram berg, DU ska leverera på Toivonens inspel, DU ska vara den som förstår Rasmus Elms passningar och DU ska vara den som visar vilken address Bjärsmyrs rensningar ska riktas åt.
Jag hoppas det är som jag tror, att du tar den pausen du är värd och sedan kommer tillbaka när det är allvar. För är du inte med i EM-kvalet har vi som fotbollsnation ett oroväckande stort problem.
Du är allt för Sverige. Du är den som med dina iskalla avslut fryser ner landet till vinter, och det är dina dribblingar som sedan smälter bort snön och skapar en harmonisk vår.
/ Oscar - ett fan
reflektion kolon
Mormor ringer. Fan! väser jag, efterföljt av en lång och utdragen suck. För jag är medveten om vad som kommer ske den närmsta kvarten; med telefonluren ungefär två decimeter från örat, lyssnar jag på diverse igenkännande historier om allt och ingenting, och blir allmänt rastlös av min egen röst som bara säger jasså? hela tiden.
Det är en form av jobbighet i vardagen som jag inte tror jag är ensam om. En jobbig jobbighet, som man bara måste tugga sig igenom.
I och med förra inlägget så har jag redan outat mitt besök på hospitalet. Där figurerar samma sorts jobbighet, ständigt. Alla dessa prover, som man tycker man redan gjort för någon timme sedan. Man blir lite irriterad, lite putt. Men så tittar man ovanför sig, och ser en skärm. En skärm med levande siffror som symboliserar hela mig - det som gör att jag kan sitta och skriva här. Och då tänker man att sköterskorna bara vill väl, man ändrar sin syn och inser att det nästan är lite kärleksfullt att dem verkligen vill ha koll på att inget av värdena har ändrats.
Och då slår det mig att det inte är någon skillnad på det och min mormors samtal. Hon är en av dem som bryr sig mest om mig, i hela världen.
Och det har man mage att missunna.
Fyfan, vilken liten fitta man är.
sömnbristens slitna ord
Dear diary, fuck my life.
För exakt en vecka sedan hade jag i några timmar luggit inne på akuten. Anledningen till det var att jag någon timme innan fått plötslig andnöd och kramper i hela kroppen. Jag trodde mitt liv var slut, på riktigt. Jag trodde att Gud äntligen fått nog med mitt struntprat, och beslöt sig för att ta i med hårdhandskarna.
- I'm ready to die, and nobody can save me. I comin' to see you Notorious! skrek jag i huvudet.
Men det fanns tydligen folk som kunde rädda mig. Det räckte med lite hånande syrgas och en klapp på huvudet. Trots detta blev jag inlagd under observation, och det finns nog inte ett enda organ i min kropp som inte blev observerat.
På grund av ständiga återfall fick personalen nya anledningar att fortsätta låta mig vara instängd bland medeltidens bortglömda demoner, Bertil, 85 år och Bertil, 85 år.
Den ena Bertil var så dement att han förmodligen glömt bort att han överhuvudtaget lever, och kunde inte prata. Den andra Bertil hade inga barn, och svor därför över att hans kusin i Skåne inte kom och hämtade hem honom. - De bryr si inte om sina anhörige längre, så är det bara! brukade det låta. Dessutom blev han upprörd över att den första Bertil aldrig besvarade hans frågor, vilket säger det mesta om den intellektuella nivån i rummet.
Mitt i detta ålderdomsrus låg jag, och lämnade blodprov på blodprov. Det var något som oroade mig, eftersom jag var så onykter två dagar innan att jag inte vet om de magiska cigaretterna var en dröm eller om det faktiskt hände. Det var dock inget dem nämnde, så jag lever på hoppet.
Efter ständiga test, rastlöshet och koftsmakande ärtor fick jag beskedet att jag var fullt frisk. Jag fick ingen direkt dom, men allt tydde på att det var någon slags panikångestattack. Varför vet jag inte. Men eftersom det även hänt förut i mitt liv, så hade jag hamnat i en ond cirkel. Tänker jag på det när jag ska lägga mig, så händer det.
Naturligtvis så blev det så även framåt den veckan, vilket gjorde att jag somnade endast när jag automatiskt somnade. Det i sin tur gjorde att jag vände på dygnet. Vilket jag lider av just nu, eftersom jag inte sovit en blund än.
Klockan 05.40 går bussen på jobbet, och det är meningen att jag ska hoppa på den. Det är därför jag svär över mitt liv i rubriken, det är anledningen till hela det här inlägget.
Men allt är inte åt helvete. Under min sömnlösa natt har jag fnulat ut följande: Det här inlägget. Hur jag ska finansiera alkoholen till festen på fredag. Vad jag ska gå klädd i på festen på fredag.
från empati till koder
En forna tysk landslagsmålvakt i fotboll, för er som inte vet.
Jag minns när jag, år -02, värvade honom på FIFA från Benfica till Barcelona. Jag minns honom på Championship Manager, som en bra jävla målvakt.
Han tog nyligen självmord; hoppade framför ett tåg.
Min bror beskrev detta på sin facebook-status med, "Robert Enke är död. Och jag försöker tänka på detta faktum på ett sätt som inte har med tabeller och liknande att göra, men jag kan inte."
Och jag får precis samma känsla. Jag försöker se det ur en empatisk synvinkel, men allt jag ser är hur han bara försvinner från spelet. Hur hans målvakts-stats bara sjunker.
mumlar
De flesta verkar ha något fel på huvudet.
Det är inte heller lätt att vara ödmjuk när man står ensam.
Utanför.
Tittandes ner på idioti.
Jag har omoget nog rensat ur min friends-list på facebook.
Och det kommer nog fortsätta.
För ibland orkar jag inte ta del av andras liv, eller att dem tar del av mitt.
Haha.
så funkar det; den moderliga mekanismen
Det var en kall och blåsig dag i Alvesta. Lunchtiden hägrade och vi var påväg hem till pittoreska lilla Rydaholm, jag och min mormor. Jag hade fått min notoriska transformers-leksak, och förmodligen redan tappat dess tillbehör. Jag hade, planenligt, lindat min mormor runt lillfingret.
Men gåendes mot slutet av dagstrippen, kände jag plötsligt att något saknades. Det var något som inte hade tagit sin plats, det hela var inte komplett.
- Men mormor, blir det ingen grön liten bakelse idag? sa jag.
Med grön bakelse menade jag en prinsessbakelse, som var en stabil grund i alla resor jag gjorde med min mormor (dessutom åt jag, något otacksamt, bara upp marsipanen). Mormor tog sig an frågan med viss stress på grund av att hon tydligen hade potatisen på kokning hemma. Men eftersom jag hade plockat fram mina sötaste och finaste ögon, kunde hon inte motstå mitt förslag, och det blev således en grön bakelse.
--
Dagis och fritids var något jag aldrig fick uppleva, eftersom jag lyxigt nog kunde vara hemma hos min halvtidsarbetande mormor på dagarna; och all den tid alla andra var borthyrda. Där fanns det Cartoon Network, vilket jag än idag hävdar byggde min grund i engelska. Dessutom åt jag ofta frukost där, vilket innebar att jag kunde välja mellan all mat i hela världen. När jag i min iver beställde in frukostbuffé på frukostbuffé, blev jag varje dag påmind av att jag inte orkar äta upp allt jag påstår mig vilja ha. Detta var problematiskt, och jag kan såhär i efterhand tycka att lösningen borde vara att inte be om så mycket mat. Men nej, lösningen på den tiden var en stor byrå, där jag i en viss tid slängde in all mat jag inte orkade äta under.
Konsekvensen av det är den gamla klyschan: det som göms i snö kommer upp i tö.
Pappa fick reda på minn lilla fadäs, och det resulterade i en rejäl utskällning och en utebliven chokladbit. Det ärrade mig så hårt att jag än idag inte ber om mer än vad jag mäktar äta.
--
Hela familjen var i Italien, och då menar jag verkligen hela familjen. Min älskade gamla morfar skulle fylla 60 pannor, och vi ansåg att det var helt rätt att lura iväg den gamle arbetsnarkomanen på en resa. För en gångs skull blev något sånt lyckat, all planering och allt vad det innebär gick hem, och han anade ingenting.
Jag var kanske 7-8 år, och verkligen i mitt esse. Jag växlade mellan halo och bitch. Det fanns verkligen inget mellanläge på det lilla schizofreniska svinet jag var.
Av någon anledning hade jag bestämt mig för att ställa mig på tvären, hela resan. Jag ville inte göra något, jag ville inte ha något och jag ville definitivt inte förgylla familjealbumet med min närvaro på foton. Mer eller mindre förstörde jag en stor del av hela resan.
Detta var något jag kom till insikt med sista kvällen i Italien. På kvällsmiddagen, ställde jag mig upp på en restaurang inför hela familjen och sa något i stil med: Kära älskade familj, förlåt för allt jag gjort.......jada jada jada.
Till råga på allt filmades detta. Bandet försvann ganska fort, men det gjorde inte minnena.
-
Varför skriver jag dessa tre berättelser?
För att om du frågar min mormor om vem jag är, vad jag gjort och hur jag är som människa, så kommer du inom loppet av femton minuter ha hört dessa tre historier minst fem gånger.
Det här är mitt liv, kul!
facebook in africa
Ha ha!
verkligheten knackar på
När jag är orakad, känns det som om jag kan köpa vad jag vill. Jag blir behandlad som en världsvan gammal sjökapten som bara vill väl och definitivt inte behöver visa någon legitimation.
Men när jag är rakad är allt annorlunda. Jag är numera bara sexton år gammal, och ser väldigt misstänkt ut. Jag måste definitivt visa legitimation, om det så bara är sockervadd.
Idag var jag rakad, och skulle i all hast köpa snus. Tjejen i kassan, som jag köpt snus av så många gånger, frågade mig efter legitimation, varpå jag drog upp min karta till pass och pekade ut vart både skatten och åldern är.
Men då hände något jag aldrig varit med om innan.
När hon såg min ålder utbrast hon: OJ! Och skrattade sedan till.
Det här var ett oj:ande som inte betydde något annat än att jag är gammal. Att jag är för gammal för att inte se ut som det. Som att det hon gjorde inte var av säkerhetsskäl, utan ett pinsamt misstag.
Tystnaden föll över oss, tills vi började skratta. Hon skrattade i tokighetens tecken, jag vet inte ens om jag skrattade. Min mun gjorde bara ett läte som balanserade mellan gråt och skratt, glädje och sorg.
Jag insåg att jag inte är nitton längre, men jag insåg samtidigt att jag är för ung för att ta åldersmissen som en komplimang.
genusvetenskap
För att inte rubba min autistiska cykel befann jag mig på Harrys, där jag trevade runt helt ovetandes om allt och allt vad det innebär. Jag var sådär charmigt vindögd, där min syn innefattar alla vädertecken, som bara jag kan vara.
Det är alltid vid de här tillfällena jag anser att jag ska befinna mig på dansgolvet, och bara döda med min gåva till motorik. Halloween hade satt sin prägel även på lilla Värnamo, och därför fanns det hopplösa själar som envisades med att klä ut sig. En av de hopplösa skulle föreställa någon form av djävul, och hade därför en röd svans efter sig.
Det fann jag roligt. Så pass roligt att jag kände ett begär efter att ta tag i den, och det gjorde jag.
Helt plötsligt stod jag med svansen i handen, och med skägget i brevlådan. Jag släppte den och rann sedan iväg bland folkmassan smidigare än det smidigaste i hela världen.
Trodde jag.
Efter några meters smidighet vänder jag mig om, och får se en alldeles rosenrasande she-devil som tar sats och ger mig en lavett som fick mig att se både stjärnor och regnbågar. Efter den käftsmällen fortsatte hon och putta in mig mot väggen, och skrek något som jag varken kunde höra eller var intresserad av.
Det hela var sedan över.
Jag finner det här provocerande. Inte för att jag inte förtjänade det, utan för att anledningen till att hon går fram och slår mig i ansiktet är för att hon vet att jag aldrig skulle slå tillbaka. Det är, förutom folk som är dumma i huvudet, en envägsprocess som verkligen inte är rättvis. Jag skulle kunna springa fram till Mike Tyson och slå han i ansiktet, men jag kan inte sedan lita på att hans fysiska överläge skulle vara till min fördel.
Men det är ju naturligvis inte samma sak.
Det bästa är ju om vi inte slåss överhuvudtaget, för det är så jävla löjligt.
