amatörhörnan

Följande scenario inträffar ofta:
Mormor ringer. Fan! väser jag, efterföljt av en lång och utdragen suck. För jag är medveten om vad som kommer ske den närmsta kvarten; med telefonluren ungefär två decimeter från örat, lyssnar jag på diverse igenkännande historier om allt och ingenting, och blir allmänt rastlös av min egen röst som bara säger jasså? hela tiden.
Det är en form av jobbighet i vardagen som jag inte tror jag är ensam om. En jobbig jobbighet, som man bara måste tugga sig igenom.

I och med förra inlägget så har jag redan outat mitt besök på hospitalet. Där figurerar samma sorts jobbighet, ständigt. Alla dessa prover, som man tycker man redan gjort för någon timme sedan. Man blir lite irriterad, lite putt. Men så tittar man ovanför sig, och ser en skärm. En skärm med levande siffror som symboliserar hela mig - det som gör att jag kan sitta och skriva här. Och då tänker man att sköterskorna bara vill väl, man ändrar sin syn och inser att det nästan är lite kärleksfullt att dem verkligen vill ha koll på att inget av värdena har ändrats.
Och då slår det mig att det inte är någon skillnad på det och min mormors samtal. Hon är en av dem som bryr sig mest om mig, i hela världen.

Och det har man mage att missunna.
Fyfan, vilken liten fitta man är.