genusvetenskap
Det var sent på kvällen; snarare natt och början på en ny meningslös dag.
För att inte rubba min autistiska cykel befann jag mig på Harrys, där jag trevade runt helt ovetandes om allt och allt vad det innebär. Jag var sådär charmigt vindögd, där min syn innefattar alla vädertecken, som bara jag kan vara.
Det är alltid vid de här tillfällena jag anser att jag ska befinna mig på dansgolvet, och bara döda med min gåva till motorik. Halloween hade satt sin prägel även på lilla Värnamo, och därför fanns det hopplösa själar som envisades med att klä ut sig. En av de hopplösa skulle föreställa någon form av djävul, och hade därför en röd svans efter sig.
Det fann jag roligt. Så pass roligt att jag kände ett begär efter att ta tag i den, och det gjorde jag.
Helt plötsligt stod jag med svansen i handen, och med skägget i brevlådan. Jag släppte den och rann sedan iväg bland folkmassan smidigare än det smidigaste i hela världen.
Trodde jag.
Efter några meters smidighet vänder jag mig om, och får se en alldeles rosenrasande she-devil som tar sats och ger mig en lavett som fick mig att se både stjärnor och regnbågar. Efter den käftsmällen fortsatte hon och putta in mig mot väggen, och skrek något som jag varken kunde höra eller var intresserad av.
Det hela var sedan över.
Jag finner det här provocerande. Inte för att jag inte förtjänade det, utan för att anledningen till att hon går fram och slår mig i ansiktet är för att hon vet att jag aldrig skulle slå tillbaka. Det är, förutom folk som är dumma i huvudet, en envägsprocess som verkligen inte är rättvis. Jag skulle kunna springa fram till Mike Tyson och slå han i ansiktet, men jag kan inte sedan lita på att hans fysiska överläge skulle vara till min fördel.
Men det är ju naturligvis inte samma sak.
Det bästa är ju om vi inte slåss överhuvudtaget, för det är så jävla löjligt.
För att inte rubba min autistiska cykel befann jag mig på Harrys, där jag trevade runt helt ovetandes om allt och allt vad det innebär. Jag var sådär charmigt vindögd, där min syn innefattar alla vädertecken, som bara jag kan vara.
Det är alltid vid de här tillfällena jag anser att jag ska befinna mig på dansgolvet, och bara döda med min gåva till motorik. Halloween hade satt sin prägel även på lilla Värnamo, och därför fanns det hopplösa själar som envisades med att klä ut sig. En av de hopplösa skulle föreställa någon form av djävul, och hade därför en röd svans efter sig.
Det fann jag roligt. Så pass roligt att jag kände ett begär efter att ta tag i den, och det gjorde jag.
Helt plötsligt stod jag med svansen i handen, och med skägget i brevlådan. Jag släppte den och rann sedan iväg bland folkmassan smidigare än det smidigaste i hela världen.
Trodde jag.
Efter några meters smidighet vänder jag mig om, och får se en alldeles rosenrasande she-devil som tar sats och ger mig en lavett som fick mig att se både stjärnor och regnbågar. Efter den käftsmällen fortsatte hon och putta in mig mot väggen, och skrek något som jag varken kunde höra eller var intresserad av.
Det hela var sedan över.
Jag finner det här provocerande. Inte för att jag inte förtjänade det, utan för att anledningen till att hon går fram och slår mig i ansiktet är för att hon vet att jag aldrig skulle slå tillbaka. Det är, förutom folk som är dumma i huvudet, en envägsprocess som verkligen inte är rättvis. Jag skulle kunna springa fram till Mike Tyson och slå han i ansiktet, men jag kan inte sedan lita på att hans fysiska överläge skulle vara till min fördel.
Men det är ju naturligvis inte samma sak.
Det bästa är ju om vi inte slåss överhuvudtaget, för det är så jävla löjligt.
Kommentarer
Postat av: Lovisa
=)
Postat av: Daniel
Långsint jävel det där..höhö..
Trackback
