amatörhörnan

Det var en kall och blåsig dag i Alvesta. Lunchtiden hägrade och vi var påväg hem till pittoreska lilla Rydaholm, jag och min mormor. Jag hade fått min notoriska transformers-leksak, och förmodligen redan tappat dess tillbehör. Jag hade, planenligt, lindat min mormor runt lillfingret.
Men gåendes mot slutet av dagstrippen, kände jag plötsligt att något saknades. Det var något som inte hade tagit sin plats, det hela var inte komplett.

- Men mormor, blir det ingen grön liten bakelse idag? sa jag.

Med grön bakelse menade jag en prinsessbakelse, som var en stabil grund i alla resor jag gjorde med min mormor (dessutom åt jag, något otacksamt, bara upp marsipanen). Mormor tog sig an frågan med viss stress på grund av att hon tydligen hade potatisen på kokning hemma. Men eftersom jag hade plockat fram mina sötaste och finaste ögon, kunde hon inte motstå mitt förslag, och det blev således en grön bakelse.

--

Dagis och fritids var något jag aldrig fick uppleva, eftersom jag lyxigt nog kunde vara hemma hos min halvtidsarbetande mormor på dagarna; och all den tid alla andra var borthyrda. Där fanns det Cartoon Network, vilket jag än idag hävdar byggde min grund i engelska. Dessutom åt jag ofta frukost där, vilket innebar att jag kunde välja mellan all mat i hela världen. När jag i min iver beställde in frukostbuffé på frukostbuffé, blev jag varje dag påmind av att jag inte orkar äta upp allt jag påstår mig vilja ha. Detta var problematiskt, och jag kan såhär i efterhand tycka att lösningen borde vara att inte be om så mycket mat. Men nej, lösningen på den tiden var en stor byrå, där jag i en viss tid slängde in all mat jag inte orkade äta under.
Konsekvensen av det är den gamla klyschan: det som göms i snö kommer upp i tö.
Pappa fick reda på minn lilla fadäs, och det resulterade i en rejäl utskällning och en utebliven chokladbit. Det ärrade mig så hårt att jag än idag inte ber om mer än vad jag mäktar äta.

--

Hela familjen var i Italien, och då menar jag verkligen hela familjen. Min älskade gamla morfar skulle fylla 60 pannor, och vi ansåg att det var helt rätt att lura iväg den gamle arbetsnarkomanen på en resa. För en gångs skull blev något sånt lyckat, all planering och allt vad det innebär gick hem, och han anade ingenting.
Jag var kanske 7-8 år, och verkligen i mitt esse. Jag växlade mellan halo och bitch. Det fanns verkligen inget mellanläge på det lilla schizofreniska svinet jag var. 
Av någon anledning hade jag bestämt mig för att ställa mig på tvären, hela resan. Jag ville inte göra något, jag ville inte ha något och jag ville definitivt inte förgylla familjealbumet med min närvaro på foton. Mer eller mindre förstörde jag en stor del av hela resan.
Detta var något jag kom till insikt med sista kvällen i Italien. På kvällsmiddagen, ställde jag mig upp på en restaurang inför hela familjen och sa något i stil med: Kära älskade familj, förlåt för allt jag gjort.......jada jada jada.
Till råga på allt filmades detta. Bandet försvann ganska fort, men det gjorde inte minnena.

-

Varför skriver jag dessa tre berättelser?
För att om du frågar min mormor om vem jag är, vad jag gjort och hur jag är som människa, så kommer du inom loppet av femton minuter ha hört dessa tre historier minst fem gånger.
Det här är mitt liv, kul!