sömnbristens slitna ord
2009-11-16 04:55
Dear diary, fuck my life.
För exakt en vecka sedan hade jag i några timmar luggit inne på akuten. Anledningen till det var att jag någon timme innan fått plötslig andnöd och kramper i hela kroppen. Jag trodde mitt liv var slut, på riktigt. Jag trodde att Gud äntligen fått nog med mitt struntprat, och beslöt sig för att ta i med hårdhandskarna.
- I'm ready to die, and nobody can save me. I comin' to see you Notorious! skrek jag i huvudet.
Men det fanns tydligen folk som kunde rädda mig. Det räckte med lite hånande syrgas och en klapp på huvudet. Trots detta blev jag inlagd under observation, och det finns nog inte ett enda organ i min kropp som inte blev observerat.
På grund av ständiga återfall fick personalen nya anledningar att fortsätta låta mig vara instängd bland medeltidens bortglömda demoner, Bertil, 85 år och Bertil, 85 år.
Den ena Bertil var så dement att han förmodligen glömt bort att han överhuvudtaget lever, och kunde inte prata. Den andra Bertil hade inga barn, och svor därför över att hans kusin i Skåne inte kom och hämtade hem honom. - De bryr si inte om sina anhörige längre, så är det bara! brukade det låta. Dessutom blev han upprörd över att den första Bertil aldrig besvarade hans frågor, vilket säger det mesta om den intellektuella nivån i rummet.
Mitt i detta ålderdomsrus låg jag, och lämnade blodprov på blodprov. Det var något som oroade mig, eftersom jag var så onykter två dagar innan att jag inte vet om de magiska cigaretterna var en dröm eller om det faktiskt hände. Det var dock inget dem nämnde, så jag lever på hoppet.
Efter ständiga test, rastlöshet och koftsmakande ärtor fick jag beskedet att jag var fullt frisk. Jag fick ingen direkt dom, men allt tydde på att det var någon slags panikångestattack. Varför vet jag inte. Men eftersom det även hänt förut i mitt liv, så hade jag hamnat i en ond cirkel. Tänker jag på det när jag ska lägga mig, så händer det.
Naturligtvis så blev det så även framåt den veckan, vilket gjorde att jag somnade endast när jag automatiskt somnade. Det i sin tur gjorde att jag vände på dygnet. Vilket jag lider av just nu, eftersom jag inte sovit en blund än.
Klockan 05.40 går bussen på jobbet, och det är meningen att jag ska hoppa på den. Det är därför jag svär över mitt liv i rubriken, det är anledningen till hela det här inlägget.
Men allt är inte åt helvete. Under min sömnlösa natt har jag fnulat ut följande: Det här inlägget. Hur jag ska finansiera alkoholen till festen på fredag. Vad jag ska gå klädd i på festen på fredag.
Dear diary, fuck my life.
För exakt en vecka sedan hade jag i några timmar luggit inne på akuten. Anledningen till det var att jag någon timme innan fått plötslig andnöd och kramper i hela kroppen. Jag trodde mitt liv var slut, på riktigt. Jag trodde att Gud äntligen fått nog med mitt struntprat, och beslöt sig för att ta i med hårdhandskarna.
- I'm ready to die, and nobody can save me. I comin' to see you Notorious! skrek jag i huvudet.
Men det fanns tydligen folk som kunde rädda mig. Det räckte med lite hånande syrgas och en klapp på huvudet. Trots detta blev jag inlagd under observation, och det finns nog inte ett enda organ i min kropp som inte blev observerat.
På grund av ständiga återfall fick personalen nya anledningar att fortsätta låta mig vara instängd bland medeltidens bortglömda demoner, Bertil, 85 år och Bertil, 85 år.
Den ena Bertil var så dement att han förmodligen glömt bort att han överhuvudtaget lever, och kunde inte prata. Den andra Bertil hade inga barn, och svor därför över att hans kusin i Skåne inte kom och hämtade hem honom. - De bryr si inte om sina anhörige längre, så är det bara! brukade det låta. Dessutom blev han upprörd över att den första Bertil aldrig besvarade hans frågor, vilket säger det mesta om den intellektuella nivån i rummet.
Mitt i detta ålderdomsrus låg jag, och lämnade blodprov på blodprov. Det var något som oroade mig, eftersom jag var så onykter två dagar innan att jag inte vet om de magiska cigaretterna var en dröm eller om det faktiskt hände. Det var dock inget dem nämnde, så jag lever på hoppet.
Efter ständiga test, rastlöshet och koftsmakande ärtor fick jag beskedet att jag var fullt frisk. Jag fick ingen direkt dom, men allt tydde på att det var någon slags panikångestattack. Varför vet jag inte. Men eftersom det även hänt förut i mitt liv, så hade jag hamnat i en ond cirkel. Tänker jag på det när jag ska lägga mig, så händer det.
Naturligtvis så blev det så även framåt den veckan, vilket gjorde att jag somnade endast när jag automatiskt somnade. Det i sin tur gjorde att jag vände på dygnet. Vilket jag lider av just nu, eftersom jag inte sovit en blund än.
Klockan 05.40 går bussen på jobbet, och det är meningen att jag ska hoppa på den. Det är därför jag svär över mitt liv i rubriken, det är anledningen till hela det här inlägget.
Men allt är inte åt helvete. Under min sömnlösa natt har jag fnulat ut följande: Det här inlägget. Hur jag ska finansiera alkoholen till festen på fredag. Vad jag ska gå klädd i på festen på fredag.
Kommentarer
Postat av: Therese
Hoppas du mår bättre nu Osse!
Postat av: ozy
dina kommentarer läker! haha
Trackback
