balladen om livet ovanför Harrys
Det kanske låter lite hårt, men jag vet inte hur jag ska beskriva det. Alla som bor här känns märkliga, eller på någotvis utanför allt som ryms inom det normala. Husets historia osar lustigkurrar och glädjeflickor. Här knackade man dörr om man ville röka pipa eller nuppa fula.
Herr Andersson syntes misstänkt ofta vingla runt i harrys-husets korridorer, och lyssnade man väldigt noga hörde man fru Lönnmark ange priset för kvällen. Man hinkade mjöd och slogs med utbölingar.
Detta är naturligtvis bara min teori om vad som ägde rum här förr om åren.
Mycket grundar jag på lukten i hissen.
Det är ständigt en ny lukt, den ena värre än den andra. Ibland luktar det fan lik, och ibland luktar det billigt hårspray.
Idag luktade det gammal svettig vårjacka och cigarr.
fotboll
- And your name was?
- Martin Skrtel.
- Okey, Mr.Squirrel. Let's go.
- No no, Skrtel. SKRTEL. Not Squirrel.
- Ah, sorry! Mr. Squirt. Let's go.
- Skrtel!
- Squirtel?
- No, what the fu..... SKRTEL!
- Squirreilt?
- Whatever.
om jag ändå visste hur fel jag hade
som en tandlös räv i en benhög
Han befann sig inte i livets verkliga puls, kände han. Det hade han aldrig gjort.
Han hade letat i världens alla fack, utan att hitta sitt kall, utan att hitta sin plats i tillvaron.
Fru och barn hade han, i betraktarens ögon var han således lyckad, för fast jobb och bra lön hade han också.
Men vad hjälper det?
Han mådde inte dåligt, verkligen inte. Det var bara meningen med livet som saknades; i kombination med en sund inställning till döden. Han beklagade sig en gång över en bok, en bok som han fann väldigt dålig. En äldre herre sa då till honom: Släng boken, bränn den. Livet är för kort för dåliga böcker.
Trots meningens primitiva ord, så fanns det ett syfte med den. Och det syftet hade han levt efter, ända tills den dag han kände att han hade vänt på meningen. Han kände att livet var för långt för kort glädje.
Så en dag for han jorden runt, för att se allt en gång till.
Och en varm dag i juni, fanns han inte mer. En stolt man hade tagit sitt liv.
wow!
Minns att jag för längesedan skrev ett inlägg om Blondinbella och hennes framgång. Minns att jag var kritisk mot hela hennes person, men främst kritisk mot hennes konsumenter, som gör att hon skördar framgångar. Och det är ju inte Blondinbellas fel, att det finns en massa amöbor med rösträtt i vårt samhälle, alltså.
För första gången i mitt liv läste jag igår Kissies blogg, och det var en helt otrolig upplevelse, för hon går bakom gränsvärdena för vad som är mänskligt. Hon våldtar sunt förnuft. I hennes närvaro blir ju Blondinbella en bloggvärldens Moder Teresa, för hon försöker i alla fall, ibland.
Men Kissies representerar verkligen allt som gör mig förbannad; det är först en massa dumheter utan syfte och sen folk som köper resonemangen(om jag inte nu våldtar ordet resonemang genom att kalla Kissies utlägg för det).
Folk, vi står emot en enorm massa här. Folk som har förebilder som inte säger vettigare saker än:
"Nu när jag jobbar som nattklubbsvärdinna börjar killar fråga mig om drinkar? Driver ni seriöst med mig? Hur pinsamt är inte det? Någonting som aldrig kommer ändras är samhällets syn på kvinnorroller/ mänroller, eller jo till en viss del men att BJUDA PÅ DRINKAR GÖR MÄN!!"
"En kvinna som vågar säga säga som det är.. "Tjocka männsikor är själviska, tar bara plats och sjukvård". Riktigt sant, varför tänker ni feta männsikor bara på er själva..?"
"Tänk om jag blv femenist. Undra hur jag skulle se ut då? Undra hur många som skulle läsa min blogg.. Jag gissar på att jag inte skulle haft någon blogg eftersom ingen skulle intressera sig utav mig.. Vad tror ni?"
Problemet med den här massan är att den förmodligen inte går att rubba. Den är fast bestämd över att bara gilla ytlighet. Om ytlighet räcker, det här är ytlighet gånger tusen.
Det hela ger mig svindel.
.
Fick en obehaglig släng av deja vu.
äntligen!
Jag vet att det här klippet har florerat runt ute på internet ett tag nu, och länkadet innebär att jag ligger veckor efter alla andra som redan diskuterat och analyserat skiten ur detta.
Men faktum är att jag hela tiden vetat om dess existens. På vartenda förfest har den viskat som ett väsen och folk har uppmanat mig till att beskåda och uppfatta.
- Oscar! Du bara mååste se det här! Helt sjukt! Och hon är helt allvarlig!
Men nej! Jag har inte velat se något, jag känner mig själv för bra. Mitt hjärta klarar inte av det, för jag visste att inte en enda partikel i mig skulle njuta. Tvärtom.
Det tog alltså ett tag för mig att samla mod, att känna att jag vågar slänga ut mig över ängen av idioti.
Inlägget var meningen att dedikerads till en reflektion över det här, över henne. Men jag känner mig smärre mållös.
Jag undrar vad det är som driver henne till detta vansinne? Jag undrar om hon kan peka ut tillfället i hennes liv där allt gick snett? Jag undrar mycket.
Med risk för att låta sig vara alltför bekväm i sig själv, vilket saker som det här naturligtvis gör, så undrar jag om den här graden av självinsikt verkligen är hälsosam.
Vi har yttrandefrihet, folk får säga vad de vill och vi får klä oss och se ut hur vi vill. Men hon tillhör världens största subkultur; dumjävlarna. Och dem har jag ständigt svårt att hitta tolerans för.
Om Sankte Per finns. Om han står där uppe vid porten och bestämmer huruvida folk ska komma till himlen eller inte. Så hoppas jag att han låter himlen vara för dem som i alla fall tänkte till, för dem som förstod vad vissa sammanhang innebar.
Sen kan helvetet vara för dem som trodde världen var enkel. Som trodde att den generella människa brydde sig om Pörd och den internationella synonymen Perdy. Eller folk som låter sina interna fadäser bli till en naiv förhoppning om andras glädje.
letter from hell
Det är för att jag inte har sovit än, och det känns ju jättebra. Det var tamefan helt jävla omöjligt att somna inatt.
Nu efteråt känns det som man kunde gjort något annat av den tiden man stirrade på fläckar i taket, vad vet jag inte.
Kom dock på framtida blogginlägg, och en och annan låttext. Så helt åt helvete är inte livet, än.
Idag är dagen då det förväntas att jag slipper mitt gips, efter sju långa veckor.
Om jag mot förmodan inte slipper det, så kan jag skriva under på att du som läser det här just nu ser det sista skriftliga livstecknet från mig.
Hejdå.
försvenskad potpurri
Det var jag och den ensamma svanen.
I en svunnen tid styrde vi världen, och hav reste sig på vårt kommando.
Men allt det där är borta, nu.
I takt till melankolisk pianostämma seglar vi över Vänerhavet.
Det regnar ständigt.
Jag vet att det är tråkigt att jag aldrig brydde mig om vädret, och att det aldrig brydde sig om mig.
Istället dammar den ensamma svanen fram sitt trötta segel, och vi far vidare.
Jag har en känsla över att det inte kommer vara vi, till slut. Det är något tomt i svanens blick som gör mig orolig.
Men även om den ensamma svanen är försvunnen i den djupaste och mörkaste plats som finns, så ska mina ord göra att svanen säkert går tillbaka igen.
Något annat skulle jag inte klara av. Tårar rinner, när något du inte kan ersätta försvinner.
Därför rinner inga tårar, än.
Men om, bara om, jag skulle bli ensam och inte har någonstans att ta vägen. Har ni då plats för en son till?
kampen mot nattstad.se
Jag känner såhär i efterhand att responsen uteblev. Min kommentar är längst ner, och uppåt följer vad som hände efteråt.
jag/vi är märklig-a
Att bara få stå och spruta skållhett vatten på sig för en tid, och känna hur nerverna till en början ogillar temperaturen, för att sedan vara först med att skriva på för en ökning.
Mitt huvud började eka cravings, - en dusch! jag vill! vill! gah. GAH!
Jag satt relativt länge och bara njöt av tanken om en dusch, en lång jävla dusch. Stå och låta naturen ge mig syndernas förlåtelse, spola bort alla dumheter, spola bort nattstad.se.
Sedan entrade jag scenen.
Mina kläder föll av, och mitt blotta jag ställde sig i position för rening.
Men då, helt plötsligt, var det inte så överdrivet skönt. En helt vanlig dusch, helt enkelt.
Det provocerade mig. Varför känner jag inte samma glädje som innan? Vad är felet?
Jag började mixtra, drog upp värmen så pass att min hud blev lika röd som en naiv gubbe första soldagen i Tylösand.
Men inget hjälpte.
Jag gick nedstämd ut ur duschen. Helt ren, förvisso. Men nedstämd.
Och jag känner mig fortfarande tom.
Tom över utebliven glädje, och tom över det faktum att incidenten verkligen gjorde mig tom. Vilket kanske hänvisar till ett tragiskt liv, överhuvudtaget.
vår framtid
När jag var som mest rastlös mindes jag mitt användarkonto på nattstad.se. Men sedan kom jag på varför jag inte varit inne där på ett bra tag.
man får inte ta en öl med grabbarna, längre
And here we go again.
På tal om inget, nu kommer jag helt ologiskt länka till alla låtar jag lyssnat på idag.
Ingen anledning varför, jag bara gör det.
http://open.spotify.com/user/bagbrother/playlist/4NcryuKkWazIglUV6AeNRF
wrap it up
Typ som att vakna 05.15 och verkligen avsky varje ingrediens i den stora gratäng vi kallar livet. Naturligtvis är avskyn inte en kronisk del av min tillvaro, utan den lägger sig i takt med yrvakenheten. När jag väl vaknar till, så övergår avskyn till en frustration över många ingredienser i den stora gratäng vi kallar livet.
Som en vandrande vålnad sprängfylld med vakuum går jag sedan vidare och tittar ut över mitt vardagsrum. Det är inte speciellt städat, och det är kallt som en isbjörns rövhål eftersom jag tydligen glömt fönstret öppet. Fönstret är förmodligen öppet för jag försökt vädra ut lukten av oslängda sopor, som ligger och tittar på mig som ett nikotinberoende.
Frukost är det inte tal om. Vad ordnar man fram ur ett tomt kylskåp?
Jag borstar istället tänderna med en tandborste, där fransarna är så hårda att jag får spotta blodigt tandkött i en kvart efteråt.
Sen klär jag på mig, mycket, för det är nog ihjälfrusen sommar utomhus. Och i det klimatet väntar jag sedan på bussen, som ska ta mig till jobbet.
Ni såg rätt, bussen. Jag har inte råd med en bil. Och det spelar ingen roll, för jag har inget körkort.
Det är fem år sedan jag fyllde 18, och på den tiden har jag inte haft tid.
- Yeah, sure, I'll go on a date with you. Pick me up at seven?
- Ja! Jag kommer med min tandemcykel!
På jobbet blir jag väl mött av valkfingrade kreatur, som utan att säga något påminner mig om en framtid jag inte vill möta. Sen jobbar jag med händerna! Det är så otroligt manligt. Jag borrar, jag svetsar, jag bygger.
Allt medans stereotyper hickar generaliseringar lika ofta som 80% av facebook särstavar.
Och allt det här för att det ska vara så jävla svårt att veta vad man vill.
Yes box. Ses på juldagen, jag tror säkert ni har något roligt att berätta!
reflekterar nyheter
Barnet omhändertogs alltså.
Bara för att föräldrarna valde att döpa barnet till Adolf Hilter.
Första tanken i mig blir, "man får tydligen inte döpa sitt barn till det man vill, vad i helvete?"
Andra tanken i mig blir, "det är alltså ett par föräldrar som döpt sitt eget barn till Adolf Hitler, vad i helvete?"
Men det jag tänker på mest är hur man förklarar det för barnet när han växt upp. Först ska man alltså säga att han blev omhändertagen på grund av hans föräldrars val till namn? Sen ska man alltså säga att namnet var Adolf Hitler?
Jag får känslan av att hans liv, trots allt, kommer bli aningen difust.
Vad är det mest tragiska?
Att katten låg i torktumlaren eller att man kunde läsa om det?
det löser sig
Först får jag diagnosen kvinna:
Det kommer naturligtvis som en chock. Jag har alltså, i 23 långa år, levt i en stor lögn.
Allt blir problematiskt, jag känner att livet tar en stor sväng och är ovetandes om hur jag ska anpassa mig till det.
I flera minuter trevar jag efter sanningen; meningen. Utan resultat. Jag sneglar i Bibeln, men där finns ju faktiskt inga svar.
Men svaret är inte långt borta, märker jag.
Som en ängel uppenbarar sig en annons på facebook:
Nej, det finns absolut inget manligare. Detta enorma hål som kvinno-skandalen skapade, kan nu fyllas med det manligaste som finns: Rakning med kniv.
Slutet gott, allting gott.
varför inte?
I skrivandets stund sitter och jag tuggar på ett fryst korvbröd, i bare.
Inte för att det är överdrivet gott, utan för att det är godare att äta det fryst om man ändå ska äta det i bare.
Jag har andra alternativ att äta, så det är inte det. Men var något som uppenbarade sig när jag fann de frysta korvbröden, liggandes där i frysen i sin egen förträfflighet. Det var ett minne som uppenbarade sig.
När jag var mindre åt jag gärna frysta korvbröd, men den enkla anledningen att jag fann det helt okey att äta.
Den enkla smaken i kombination med näringsfuttigt bröd och fryst knaperhet, är inte helt utan.
Det hela fick mig att tänka på vad vi, i takt med att bli äldre, utelämnar när vi istället lär oss ny mat.
Vi blandar inte längre lika nyfiket och frikostigt som vi gjorde vid barnsben. Men jag saknar det!
Jag har i vissa sammanhang, i samband med chipsätning, sagt något i stil med: det vore fan gott att lägga chips i en vetefralla.
Men jag har slutat med det. För den misstro och konfundering jag möts av, gör det inte värt det. Men det borde vara gott. Jag menar, varför skulle det inte vara det?
Nu vet jag att det är gott, förvisso. Eftersom jag faktiskt dundrade till med en sådan varje chips-fredag, som barn.
Och jag tycker fan vi borde götta till det lite mer. Götta som i att skita i kokboken och använda fantasin.
Sen ska jag säga er, att en av mina största drömmar är fortfarande att blanda alla sorters läsk i en stor balja.
Bara för att få känna smaken, av himmel.
dammar fram ett gammalt inlägg, med en update längst ner.
Allt var i sin ordning, när jag medgörligt vallfärdade emot Värnamos pittoreska harem i
Harrys restaurang och pub.
Det kan låta tragiskt, kanske. Som om jag vore en hillbilly, stammis på en diner och ständigt nobbad av den storbystade servitrisen. Måla in mig i ett hörn, om ni så vill.
Något var dock inte som det skulle. Ett objekt hade applicerats på paradgatan Storgatsbacken, och som en nyfiken apunge skulle jag fram, och nosa.
- En bulle? Kaffe kanske? Gud finns här för dig! sade en röst. Ty jag var insmord i en förbannelse, som skulle förgöra mig i de närmsta 40 minuterna.
I ett protestantiskt tält befann sig ett tiotal ungdomar, vars liv var nyfrälsta i Gud, Jesus, Anden i flaskan, Dr. Doom, Cyclops, Captain America, and so on... Som vanligt kör de kristna budbärarna med en sorts medveten oskyldig marknadsföring. Genom att ge en person en bulle, kanske även en kaffe, finns också en naiv förhoppning om att värva ytterliggare en fördömd själ till gruppen. Det finns nog inget, på hela jorden, som jag avskyr mer än detta. Folk får agera hur de vill, så länge de inte prackar på sin information till människor som absolut inte har bett om den. Det är dock ett fenomen som den nya generationens indiekristna är experter på.
För att inte vara allt för självgod, så gick de på en nit när de gav sig på mig. Jag är en erfaren ifrågasättare, och har under årens lopp insett vad som är mest effektivt mot en muterad och fängslad religiös person( i alla fall när det gäller den svenska versionen av ett vagt förhållande till en religion man säger sig tro 100% på.)
I flertal gånger fick jag de små liven att titta ner i backen, skrapa med foten och marken och säga: - jag vet inte.
Men men, Guds vägar är ju outgrundliga. Haha, skrattar den kristna för sig själv, då har jag ju ett svar på allt som är fel med bibeln! Det som inte har någon logisk förankring kan jag bara besvara med att Gud är en tokstolle! Jippi!
- 4/9-09 00:44 - Jag hatar inte kristna, eller religion. Det är bara för mig helt obegripligt. Jag förstår att folk kan undra över världens alla mysterier, och kanske tro att något finns där bakom kulisserna. Men att hängiva sig till en Gud, som förmodligen skrevs av en dunkvinsalkoholist för flera tusen år tillbaka, är helt hjärnbefriat.
Jag förstår överhuvudtaget mig inte på folk som påstår sig vara säkra, oavsett atiest eller religiös. Världen och universum är så komplext att vi aldrig kommer förstå ett skit. Det är för lätt att tro på en bibel eller en vetenskaplig prognos.
Gör som jag. Skit i vilket.
jag vet att det är tråkigt att jag aldrig brydde mig om vädret, och det aldrig brydde sig om mig
Så mycket idéer att jag inte vet vilken som gynnar mig, och inte.
Helst av allt vill jag bara dela med mig, här och nu. Skriva tusen inlägg endast dedikerat till mina idéer.
Men det kan jag inte, för mitt imaginära patentverk har inte hört av sig än.
Jag avundas människor som är bestämda, och låter sin bestämdhet vara konsekvent.
- Nu gör jag det. Och det och det och det och det OCH DET.
De plockar ut ett mål ur asken fylld med mål, och gör det. Medans personer som jag, vill göra allt som finns i asken samtidigt.
Men kanske är det jag som till slut får mitt mål, för de som väntar får saker.
Ni kan slita er röv av, jag väntar på den stekta sparven.
PS. Såg för andra gången i mitt liv ordet atavistiskt användas idag. Det var som fan!DS.
that's our guy!
Tack gode Gud!
Jag vet ärligt talat inte vad jag tagit mig till om inte Christer Fuglesangs rymdpromenad blivit av.
Fuglesang är nämligen inte bara en astronaut, utan även en ikon för det "lilla" Sverige. Han står upp för oss.
När vi slavar på våra arbeten är det kul att veta att någon som han representerar "lilla" oss där ute. Just där ute, i den stora vida världen.
Det är nästan så nackhåret reser på sig när jag tänker tankar som: Han är tamefan med Nasa. Ha! Tänk att en liten svensk är med Nasa. Det gjorde han bra, det får man aldrig ta ifrån honom!
Frågan är vad som är värst. Om han kolliderar med en Ariane 5-raket och dör eller det som ständigt dör i mig inombords när jag läser om honom.
OBS! Läs
En lifetime quest som debatterats i århundraden. Vad menade han? Vad ska vi uppfylla?
Frågan skapar frågor. Frågor som tillsammans skapar den största frågan; vad är meningen med livet?
Istället för att kasta oss in i meningslösa diskussioner om livsdygder, så tycker jag att vi vänder på den absolut första frågan i inlägget.
Varför skapade människan Gud?
Ser ni? Genast blev allt mycket mer primitivt. Det är givetvis för att människor i regel är dumma i huvudet.
Dumma alternativt svaga.
De svaga har jag förståelse för; behövande får svar de behöver. En trygghet.
Men dumma människor ligger och skräpar som en överdimensionell soptipp. Och nu tänker jag exkludera verkligt dumma människor, som exempelvis Hitler. Istället ställer jag siktet på vardagligt dumma människor, som facebook-invalider eller folk som spränger ljudvallen i falafel-kön.
Eller, jag tänker främst ställa siktet på er som ständigt våldtar skriften.
Hur skriver ni?
Alla förkortningar, som till en början var praktiskt när T9 inte var aktivt i telefonerna, har blivit så påtagligt att jag vill spy versaler över er tills ni kvävs. Vissa sämre än andra. Men varför skriver man e istället för är? Går det verkligen snabbare? Jag vet, den är gammal. Och ja, ni kanske uttalar är som e. Men att officielt bjuda in dialekter till det tomma word-dokumentet är ett lika stort NONO som att pissa på ett elstängsel.
Allt går till en viss gräns, men den är raserad när man ser långa utlägg och bloggar som är uppbyggda på det. Lika raserad som smileyns uppfinnare troligen känner sig.
Smileys har fördelar, verkligen. Som att förstärka en känsla eller att kanske poängtera ironi. Men som det ser ut nu kommer vi, inom 10 år, se smileys i CV:t.
Till slut kommer vi inte kunna kommunicera. Allt språk kommer vara så internt att det exkluderar omgivningen. Jag kommer få ta på mig läsglasögonen och slå upp förkortningar i ett uppslagsverk för att kunna läsa en bok. Jag kommer undra varför någon heter kolon D i efternamn.
Trots min ständiga överdrift, så är jag övertygad om att jag har en poäng. Så tänk till innan du börjar hata mitt pretentiösa tankesätt ännu mer.
YouTube or Google me, turn it up and play it
Cause many people think it, I just had the balls to say it, what?
And risk losin' everything, I stand for the weak
Plus I live for my freedom of speech, cause
I'm a lyricist to the death, so I got what you need
Ludacris, I'm the last of a dyin' breed
And we almost extinct, so I'm sayin' it loud
