spontanmisär
Seriöst, vad är kvar av dig?
Du är bara ben. Du är inte mänsklig.
Lyssna när misären sjunger för dig.
Den dansar vals framför dina brustna ögon.
Då är historia.
Framtiden finns inte.
Nuet plågar dig.
Du ligger på marken.
Men ingen vill sparka på dig.
det började bra - slutade i tårar
Spontant undrade jag vem som intresserar sig av den här informationen. Och jag ställde också frågan till min dåvarande allmänhet. En fråga som genast fick mig att våndas av dumhet, eftersom det naturligtvis intresserar alldeles för många. Jag formulerade istället frågan till om någon stör sig på att hon ställt upp i Slitz.
Dumhet, igen. Naturligtvis sitter det bakelitrövar där ute som höjer ett ordningens finger, och gormar om att "sånadära ska jivlar inte vara bland kungahuset".
Efter allt satt jag och själv höjde ett ordningens finger till alla som orkar bry sig om skit. Jag drog alla över samma kam; de som skriver insändare om folk som kört lite för fort på byvägen. De som skriver insändare överlag. Folk som skickar dagens ris. Folk som bryr sig om hur andra ser ut och är. Folk som enligt mig inte är folk.
Och det ligger något i det sista exemplet. Jag är inte bättre själv. Jag är det jag hatar, på andra sidan.
Paradoxen om att skriva insändare om folk som skriver insändare viskar i min omgivning.
balladen om bristande ledighet
Tiderna som student har ju som självfallet en abnorm inverkan på ens rådande ekonomi. Man kan, varken under den studerande tiden eller någon månad efter, inte agera som vanligt. Inte alls som den kugge i den svenska ekonomin man en gång var.
Med den faktan i bagaget är att jobba hela sommaren en naturlig lösning. Men när man är mitt i arbetandet, mitt i Sveriges dagssländagrönska, så inser man varför man behöver semester.
Men jag behöver inte den för att vila upp mig, eller något annat skitsnack. Det har vi ju sjukpenningen för?
Jag behöver den för att skita i precis allt. Att kunna ignorera alla ansvar som vuxenhet(går kanske att diskutera) innebär. Att få umgås med nära och kära precis varje minut av dagen. Att kunna vakna upp helt förstörd på grund av gårdagens bravader, men känna lättnaden över att man kan få precis lika roligt igen utan att normerna vänder sig i graven. Att kunna semesterröka sönder lungorna, och känna hur frihetens rökelser symboliskt river sådär härligt i strupen. Att ha så ont i halsen för all grogg man druckit, så att man måste dricka mjölkdrinkar i flera dagar.
Att ta allt med ro.
rebound, brotherfuckers
För ett drygt halvår sedan släpade jag runt min kropp på en industri, jag befann mig fortfarande i skithuspoesins högborg - bloggmaterialens oas. Efter det hoppade jag på tåget mot Malmö och Lund, där det var tänkt att jag skulle stimulera hjärnsubstansen till det bättre. Eller rättare sagt; få höra och se något annat än dold rasism och porr bakom elementen. Eftersom jag hatar folk som, i alla medier de kan komma åt, redogör en detaljerad rapport om hur det går för dem i skolan, ville jag inte falla i samma fälla. För det intresserar inte mig och förmodligen inte ni få som läser.
Så helt plötsligt hörde jag inte de gamla gubbarna prata om sin rubbade livsfilosofi, eller höra ricocheterade skämt som får en att skratta mest på grund av sitt sammanhang. Istället hängde jag bara i humanist-huset på Lunds universtitet och socialiserade med stammande indier och talande Ranelidskor. Det var inte roligt att skriva om.
Min blogg följde en tydlig linje, och den var stukad. Och för att inte skriva något om ingenting, som hade slutat i grumlig poesi-isch text, så skrev jag inte.
Men det är här bland det absolut roligaste jag vet, så jag tänkte köra utav bara helvete. Så om ni av gammal vana smyger in här då och då, så ska ni veta att det kommer blir ändring.
SPÄNN FAST ER! NU KÖR VI! ÄR NI REDO!??!?!?!?! HAHAHAHA! GO GO GO! HÅLL I HATTEN!
27 maj 2007, kl 23:01 Skrivet av Oscar - ( nostalgitripp: back in the angry days )
Den stora och maffiga klockan ringde högt över lokalerna, och jobbet var slut för dagen.
Fredagen stod intill mig och sa att allt skulle bli bra.
Jag gick därmed raka vägen till tåget, som skulle på vallfärd hemåt, där jag har mitt lilla näste.
Inne på tåget var gången smal, man var tvungen att armbåga sig fram i djungeln av falerade människor utan körkort.
Men vägen till min plats, min tron, var förhållandevis enkel. Tills jag stötte i något stort, men mjukt.
Tankarna började flöda i mitt arma huvud, vad är det? En stor godisbit? En geléklump?
Nej, det var det inte. Det var den största och fetaste tjej jag i minne kan komma ihåg att jag sett.
Jag tappade hakan så hårt att richter-skalan ökade med 4%. För att inte tala om hur min mage vände på sig; uppochner som en osäker karusell på ett skabbigt roadtrip-tivoli.
Det var som om Jabba da hut aldrig dog när prinsessan Leia så hjältemodig ströp honom. Men för att vinkla det åt ett annat håll, så är det troligen en grov förolämpning å Jabba da huts vägnar att ens göra jämförelsen.
Som att denna makabra återberättelse inte var nog, så kommer det mer.
Mitt på den luftmadrass-liknande pannan, så satt en gigantisk finne. En finne i sitt mest mogna stadie.
Den satt där, som om det skulle vara så. Som om det var en tavla hon hängt i pannan, som en accessoar.
Ett tag tror jag den talade till mig, den bad mig om hjälp.
- Hjälp mig! Hjälp mig ! Kläm kläm kläm mig !!
Jag satte mig längre bort för att försöka glömma min syn. Denna svarthåriga best med en talande finne i pannan.
Tåget stannade, och hon gick förbi.
Hennes arm var full av rakbladssnitt, och då menar jag hela armen. Jag ville fråga henne, vad är det du skjuter upp?
Ta hela? Varför göra saker imorgon när du kan göra det idag?
Hon leker med livets frukter utan att skämmas. Det får mig att må illa, men jag finner en viss respekt.
Utkast: Juli 4, 2010
Det slog mig hur något som var så oskyldigt och kravlöst nu framkallar ångest.
Stenen vid skogen, som var så stor och kämpig att klättra upp för, är nu väldigt liten. Det borde vara stenen som skänker nostalgi om solen i det pittoreska. Men den är bara ett tecken på att jag följt samma stig sedan dess.
