vi är rätt trygga
Varje film som handlar om att utomjordingar kommer till jorden, blir alltid konstiga. Och det är alltid samma situation i filmen som är konstig.
Utomjordingen har alltså färdats i miljonstals ljussår och galaxer för att finna jorden, och på frågan om vad den vill svarar den alltid: DIEEEE!!
De är förmodligen världens mest avancerade och intelligenta varelse om de lyckats ta sig hit. Och det enda budskapet de för med sig är DIE? Är inte det lite märkligt? Är inte det lite väl primitivt?
Men tänk om de, på riktigt, hade kommit till lilla Sverige. De hade utplånat hela världen innan oss, men Sverige hade blivit orört. Folk frågar sig: Varför?
Till slut uttalar en politiker sig, och förklarar läget; "Varför de tog alla utom oss? Tjaa, vi gav dem en stabil framtid, helt enkelt. Med hjälp av bidrag kan de nu stadga sig och acklimatisera sig i det svenska klimatet, som är väldigt viktigt. Integration, integration och åter intergration som jag brukar säga. Numera sitter de flesta i Solna-trakterna i diverse lägenheter, där de mest spelar schack på balkongen med ett gäng greker. Ungarna är förresten med i en dokumentär på fryshuset, som handlar om utanförskap kontra civilkurage."
drömscenario: knarket flyter i floden Amsterdam
Men om vi trots detta ska göra en rejäl insats, så ska ni ha klart för er: vi ska inte rädda jorden. Den klarar sig, fattar ni väl. Det är väl oss själva vi ska rädda? Vem är det som är dum i huvudet?
frändesamlag
Fastnade speciellt för ett som var: blodskam
Ha ha! Blodskam! Då är det fanimig illa, då har man skitit i det blå skåpet.
Det låter som ett riktigt skarpt ord hämtat ur en dialog från småländskt 1800-tal.
"Jaha. Och här kummer dö häm ifrån stäterna, och gör lilla Lisa gravid. Förstår dö icke vad dö gjort!? Du har drivit blodskam över hela släkten! Över hela socknen! Din djävla sate! Må du brinna i helvetet ditt lilla luderas!"
fniss
På grund av earth hour har min uppdatering på sistone inte varit lysande.
I am Oscar
Fysiken är matematisk, inte därför att vi vet så mycket om den fysikaliska världen, utan därför att vi vet så lite; det är bara dess matematiska egenskaper vi kan upptäcka.
- Bertrand Russell
Oh, spännande! Det dröjer inte länge förräns jag ger telekinesin ett ansikte.
dra åt helvete, jävla rubrikjävel
Självmordsbenägenhet; en behändig fake-sida av min cyberpersonlighet som är praktisk att ta fram när man känner agg mot något, eller bara är nere och vill banta energi.
Men idag kände jag det. Att inget var något värt. Vet ni varför?
Jo, serru, det var på grund av det snötäcke som av ingen anledning belägrat marken och byggnader. Från vår, till ovälkommen vinteryra. Vädret är tydligen svenskens vanligaste samtalsämne, och här kommer jag med intressepilar som alla redan hört.
Problemet med vädret är att det är som med alla andra problem, irriterande. Skillnaden är bara att ingen kan göra något åt det. Det går inte vara arg på någon. Men ilskan finns där?
Det lockar fram gammalt agg, som oskyldiga får i ansiktet. Charmigt, på sitt sätt.
att bära en kasse
Det är just konsten att bära en kasse. Innan idag, smet jag ifrån mitt arbete för att inhandla diverse varor. Sedan lade jag varorna, som låg i en kasse, i ett kylskåp lokaliserat på arbetet. Detta innebär att jag efter arbetet tog med mig kassen för färden hemåt.
Här kommer poängen. Genom att jag redan har handlat innehållet av kassen, och redan avklarat färden från butiken till punkt b, så är det inte en färsk kasse med handlade varor längre. Utan snarare en påse med objekt i. Därav ser man det inte som något försiktigt och stilrent längre, om jag får uttala mig så. Därför håller jag den nybildade påsen ihopskruvad, synligt stängd och ihopsnurrad. Som om jag numera håller en kasse med avföring, som jag stressat måste få iväg från allmänheten. Detta slog mig en bra bit in i hemfärden, då jag försiktigt snurrade ut kassen igen. Helt plötsligt ser allt fint ut igen, ett stadigt grepp om en öppen kasse. Som om jag inte längre gömmer avföringen, utan är i full färd med att kanske vara på språng hem för en kalasmiddag.
Och JA! Jag svarar på den frågan redan nu, det går självklart att köra med den avslappnade öppna kassen till alla sorters föremål. Spela iskall även om du verkligen har avföring i kassen. Pokerface, gott folk, pokerface.
Ett tips från mig, till er.
twitter, eller inte?
Ska man twittra eller inte? Det är lite småroligt, men ändå inte.
go square, go
Jag sitter ner, lyssnar på musik och låter mörkret omfamna mig likt en demon på fel spårvagn. Det som ständigt slår mig är, varför lyssnar jag på den låt jag just nu lyssnar på, och varför gillar jag den?
Alla dessa olika sorters musik som är samlat på samma plats, har endast en egentlig sak gemensamt; jag finner den behaglig och bra.
Det är endast när jag planterar den frågeställningen som hela min musikaliska utveckling, i lyssning menat, visar sig. Det är som med mycket annat, ett gigantiskt rutnät. Med rutnät menar jag att alla delar du gillar med musik, vad som helst, till slut bildar det du kallar din musiksmak. Varje liten uppskattad cymbal, varje litet uppskattat ackord, är en liten ruta i det stora hela.
Ni är säkert som jag. Det här rutnätet tar flera år att bygga, och har dessutom inget utgångsdatum vid sidan av ditt eget.
Det börjar vid den åldern du kände att du fick grepp om musik, när du fick grepp om ditt eget tycke. Du hörde ett stycke musik. Insåg att du gillade flera partier av den, om inte hela. Med hjälp av det byggde du vidare, du blev kräsen. Det var inte längre vilken skit som helst som fick kliva in i öronens portar. Sökandet efter ny och bra musik började.
Sen kom explosionen. Internets väldiga själ svepte över oss med fildelning, som gjorde att vår kräsenhet drog upp på nya höjder. Vårt rutnät började arta sig. En trumma där, en gitarr där. Man började ana vad som får våra sinnen att tillfredställa sig musikaliskt. Vilka toner det är, vilka jargonger.
Och ibland händer det, något som är få förunnat. Den optimala ljudorgasmen. När alla rutor i nätet slår samman, och bildar den symbios vi ständigt letar efter. Den man letar efter så mycket att man kan bli frustrerad.
Glasvegas - It's my own cheating heart that makes me cry. Det är en ljudorgasm för mig. Det är den som grundar mitt tankesätt om musik. Det är den som är det här inlägget.
min morfar, pionjären i det lilla
Mitt kylskåp gör att vågmästaren måste på. Är det för gammalt? Går det fortfarande att äta? Om inte, går det äta i ren desperation?
Allt det här gör att min avlidne morfars uttalande ständigt räddar mig. Missförstå mig rätt, han var jävligt redig. Men när det gällde mat och annat dylikt, var det inte så farligt längre.
Han sa en gång, "äh, lite bakterier rensar magen", när han ifrågasattes starkt för ätandet av en väldigt misstänkt och gammal grädde.
Det ligger säkert något i det, och jag lever efter det.
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om min morfar, med glädje. Varför gör jag inte det då? undrar ni.
Jag vet inte, svarar jag då.
drömmen är inte tråkig
Det hela började konstigt. En kvinna med okänt utseende, men som jag tycktes känna. Hade varit inne i min lägenhet, och kollat efter spritflaskor och ölburkar. Det på grund av att se hur mycket min ölkonsumtion ökat sen gymnasiet. Detta var naturligvis helt logiskt för mig. Efter sig hade hon lämnat ett par chokladkakor, en potatisgratäng, minns jag. Detta som plåster på såren eftersom hon oinbjuden hade gått in i min lägenhet.
Efter detta blev jag insugen i en epidemi, som också var igenkännande, fast ändå inte. Det handlade om att om man tänkte på en viss sak, kunde man skada sig själv. Ren av ta livet av sig. Alla hade samma tanke, minns inte vilken dock, så helt plötsligt började man spontant slå sig själv, eventuellt skära sig själv.
Mindre roligt.
Helt plötsligt befann jag mig på ett träningsläger i fotboll. Hela laget var och handlade på en matvarubutik. Allt föll sig naturligt, jag hade min kundvagn som jag ockå gick ut med. Det var bara, helt plötsligt, en liten skillnad. Någon i butiken hade misstagit min kundvagn mot sin egen, och lagt sitt nyfödda spädbarn där. Spädbarnet låg i en pommes frites-kartong och kunde redan prata; trots att den bara var en decimeter lång.
Jag fick panik. Hur ska jag göra nu? Gång på gång lyckades jag tappa bort spädbarnet, för att finna det upp och ner igen. Använde en funktion på min mobil, som gick ut på att den ringde alla i en stad samtidigt. Det för att få tag på föräldrarna. Hur det gick, vet jag jag inte.
Jag vaknade, och förstod inte drömmarna. Förstod inte mitt huvud.
the wet rockstar
Hjärtat bultar, fortare och fortare.
Det är dags nu.
Jag hör publikens lovande vrål bakom den röda ridån. Alla runt omkring mig ger mig tummen upp, och det är ansiktsuttryck som inte kan dölja sitt imponerande leende. Alla hejar på mig, det är jag som ska leverera, nu.
Jag går ut. Jag gör min grej. Det blir succé. Jag äger världen.
Sen gick jag ur duschen.
sucker, för allt
Men som med allt annat jag förbannar, är jag nu medlem. Förstår inte det roliga, men det är lite roligt.
Att kunna förmedla något roligt på få bokstäver är en konst i sig.
http://www.twitter.com/bagbrother
konsten att hitta meningslösheten i tomma syften
Jag tycker det är rätt skönt att en annan konstnär tar ställning till det här, som är det mest idiotiska jag någonsin hört. Anna Odell, tjejen som gav uppriktig idioti ett ansikte. För er som av någon anledning inte vet, så låtsades hon vara en självmordsbenägen psykopat mitt ute i allmänheten, för att bli omhändertagen som mentalt sjuk. Och detta skulle då vara i konstens namn, som en del i hennes examensarbete till hennes jävla fladderutbildning.
Konstfackseleven har skadat alla oss konstnärer, lyder rubriken. Jag skulle snarare säga att hon skadat tron på mänskligheten. Vad är det här för jävla dumheter? I konstens namn?
Det här är en svår diskussion. För, vad definerar vi som konst? Och vad gör en människa till en konstnär? Är det när man tjänar pengar på sina verk, eller är det något man kan titulera sig själv när man vill vara lite över medel? Är det mesta accepterbart inom konstens ramar? Kan Joseph Fritzl skylla på det i rätten?
Jag vet i alla fall inte, men det är sånt här som gör mig uppgiven. Anna Odell, ditt dumma jävla helvete, du får mig att vilja ta livet av mig. I konstens namn, kanske.
vem fan är du?
fyfan...eller?
Övergången mellan söndag och måndag, är som att pina sig själv i Mordors lågor. Det finns inget hopp om något alls, det är bara en tomhet som ekar. Och om tomheten inte vore en tomhet, utan en tomhet fylld med ord, skulle det vara ord som: Dra. Åt. Helvete. Ångest. Ovetande. Panik. Fisse. Skit. Meningslöshet.
Nej. Jag är inte en feg emo utan syfte, utan bara en spontan cyniker som ibland väljer att se på livet med en rå ärlighet. Det är ingen som har roligt hela tiden, tvärtom, mestadels tror jag de flesta har tråkigt.
Men det är just för glimtarna, guldkornen, som vi lever. Som gör att vi ser framåt i tiden med glädje.
Det är i de här tankebanorna man får perspektiv.
Jaha. Nu har jag varit tillräckligt djup för idag, ses imorgon!
hej!
Ett flak öl och en flaska Captain Morgan senare, är jag redo att omfamna lördagen som om den vore en del av mig. Som om det vore mitt barn, adopterat eller inte.
thank you, thank you, thank you and fuck you
Jag vet inte vad jag ska skriva om. Förslag?
Idag är det fredag. Alla människors frihetsdag.
Jag slutar alltid vid klockan 1 på fredagar, vilket bidrar till en rastlöshet fram tills alla andra kommer hem. Dessutom har jag utnämnt fredagen till dagen jag städar lägenheten, mest på grund av att jag hela tiden skjuter upp det. Så nu har jag städning och en rastlöshet/ensamhet som ger mig ångest.
Trevlig helg!
drill
Där ser man! tänkte jag när jag såg rubriken. Sen läste jag anledningen till borrningen, och fann den lika självklar som artikeln vore utan någon beskrivning om varför borrningen skall äga rum.
roligt eller inte?
Det var en tjej som handlade på ett varuhus. Hon köpte en liter mjölk, en rakhyvel och diskmedel. När hon kom fram till kassan och lade upp varorna tittade expediten på henne lite mystiskt och sa: du är singel va?
Eh ja, sa hon lite blygt, hur visste du det?
- För att du är så jävla ful.
Ha ha!
Det är fan en roligt vits, eller är jag dum i huvudet?
ingen linje
Hade jag varit en rappare i USA, med bling över hela kroppskartan och monopol-pengar i fickan, hade jag gått runt och rappat såhär:
I knew a guy with the lame name Bob, he didn't produce so he lost his job. He got fired, he wasn't on fire, a fatass looser that no one would hire. They laughed at him all day long, me to while I'm singing this song:
I make my money when I'm rolling them dices, so I don't give a fuck about the finance crysis. Yeah, poor motherfucker, fuck yeah.
Men. Jag är då inte någon rappare från USA. Jag är en misslyckad och tragisk småländare som inte hittar ut ifrån industri-djungeln. Snart blir man säkert varslad, och det är då ni ser mig. Fanan i högsta hugg och det rutiga knytet symboliserar då mitt utanförskap längs järnvägsspåren. Hälsa på mig då, vettja. Säg hej, läget?
inga ursäkter hjälper en nykter fredag
Sen kommer natten.
Natten då basen kommer våldta mig, igen.
skelögd
Det är sånt här som gör att jag får avsmak, som gör att jag skäms. Det är sånt här som gör att jag respekterar Janne Josefsson, riktig journalistik. Det är sånt här som gör att jag aldrig köper kvällstidningar. Det är sånt här som får mig att inse att det egentligen inte är journalisternas fel, utan att det är marknaden som styr, alltså vill tydligen majoriteten läsa det här skräpet. Det är sånt här som också får mig att inse att vi verkligen behöver bevara public service.
högstadiet, som sagt
I december gjorde jag en smärre sådan, inte så farligt kanske, men ändå.
Jag pluggade en tid i Halmstad, men slutade efter en termin. Trots det, fanns jag ständigt med i maillistan, vilket inte var så farligt eftersom det sällan skickades ut något. Men just i en viss period var det ett jävla tjat om en julfest, där det behövdes skickas in pengar om man skulle vara med. Efter otroligt många mail angående detta, så brast det. Och en tjej vars efternamn är Brattberg, som skickat alla mail och som jag dessutom inte känner, fick ta skiten.
| Från: | Oscar Petersson ([email protected]) |
| Skickat: | den 1 december 2008 21:35:00 |
| Till: | ****.brattberg@****.com |
I efterhand känns det här definitivt omoget. Jag fick även ett svar rätt fort, men det vågade jag inte öppna. Kan dessutom tillägga att jag inte fått mer mail.
halkar på samma bananskal
"Och nu har jag inga katter kvar, för den sista körde jag över. Nej, nu ljuger jag, det var den näst sista. Den sista sköt bror min när den sket han på ryggen."
Det är en fascinerande historia jag inte kan släppa, och inte sluta skratta åt. Hans broder hade suttit fridfullt i sitt jordgubbsland, när katten hade hoppat upp på hans rygg och bajsat. Ha ha! Då jävlar rann bägaren över, det fick vara nog. Så han sprang och hämtade geväret och brände sönder helvetet. Det är förmodligen bara en aggresiv och prinicipfast bonde som agerar så, lite härligt och obehagligt på samma gång.
Det är rent av hemskt, och rent av hemskt roligt. Ungefär som det här klassiska youtube-klippet:
saker jag funderat på idag
- Hur ofta jag blir förbryllad över konversationer av gubbar på jobbet. Läs exempelvis det här uttalandet: "Och nu har jag inga katter kvar, för den sista körde jag över. Nej, nu ljuger jag, det var den näst sista. Den sista sköt bror min när den sket han på ryggen."
- Hur hemskt det egentligen var när min vän, i helgen, sa till en tjej: "Vad har hänt med dig? Sist jag såg dig var du snygg ju." Och hur hemskt det var att jag själv spann på det så mycket så att hon började gråta. Jag är inte sådan egentligen, och har ångest över det. Men för att se det med en allvarlig blick, vad var mest högstadiemogna över det hela, vår lilla mobbning eller hennes reaktion?
- Hur jag lyckades formulera ett ursäktsmail till ovanstående på facebook, samma natt i fyllan. Och hur jag fick svar igår, där ett milslångt ark beskrev hur omogen jag är. Och hur jag besvarade detta idag med att, "vi lär inte ses mer i detta liv, så det hela är irrelevant."
Och hur bra jag egentligen är.
