drömmen är inte tråkig
Inatt jag drömde något som, jag aldrig drömt förut.
Det hela började konstigt. En kvinna med okänt utseende, men som jag tycktes känna. Hade varit inne i min lägenhet, och kollat efter spritflaskor och ölburkar. Det på grund av att se hur mycket min ölkonsumtion ökat sen gymnasiet. Detta var naturligvis helt logiskt för mig. Efter sig hade hon lämnat ett par chokladkakor, en potatisgratäng, minns jag. Detta som plåster på såren eftersom hon oinbjuden hade gått in i min lägenhet.
Efter detta blev jag insugen i en epidemi, som också var igenkännande, fast ändå inte. Det handlade om att om man tänkte på en viss sak, kunde man skada sig själv. Ren av ta livet av sig. Alla hade samma tanke, minns inte vilken dock, så helt plötsligt började man spontant slå sig själv, eventuellt skära sig själv.
Mindre roligt.
Helt plötsligt befann jag mig på ett träningsläger i fotboll. Hela laget var och handlade på en matvarubutik. Allt föll sig naturligt, jag hade min kundvagn som jag ockå gick ut med. Det var bara, helt plötsligt, en liten skillnad. Någon i butiken hade misstagit min kundvagn mot sin egen, och lagt sitt nyfödda spädbarn där. Spädbarnet låg i en pommes frites-kartong och kunde redan prata; trots att den bara var en decimeter lång.
Jag fick panik. Hur ska jag göra nu? Gång på gång lyckades jag tappa bort spädbarnet, för att finna det upp och ner igen. Använde en funktion på min mobil, som gick ut på att den ringde alla i en stad samtidigt. Det för att få tag på föräldrarna. Hur det gick, vet jag jag inte.
Jag vaknade, och förstod inte drömmarna. Förstod inte mitt huvud.
Det hela började konstigt. En kvinna med okänt utseende, men som jag tycktes känna. Hade varit inne i min lägenhet, och kollat efter spritflaskor och ölburkar. Det på grund av att se hur mycket min ölkonsumtion ökat sen gymnasiet. Detta var naturligvis helt logiskt för mig. Efter sig hade hon lämnat ett par chokladkakor, en potatisgratäng, minns jag. Detta som plåster på såren eftersom hon oinbjuden hade gått in i min lägenhet.
Efter detta blev jag insugen i en epidemi, som också var igenkännande, fast ändå inte. Det handlade om att om man tänkte på en viss sak, kunde man skada sig själv. Ren av ta livet av sig. Alla hade samma tanke, minns inte vilken dock, så helt plötsligt började man spontant slå sig själv, eventuellt skära sig själv.
Mindre roligt.
Helt plötsligt befann jag mig på ett träningsläger i fotboll. Hela laget var och handlade på en matvarubutik. Allt föll sig naturligt, jag hade min kundvagn som jag ockå gick ut med. Det var bara, helt plötsligt, en liten skillnad. Någon i butiken hade misstagit min kundvagn mot sin egen, och lagt sitt nyfödda spädbarn där. Spädbarnet låg i en pommes frites-kartong och kunde redan prata; trots att den bara var en decimeter lång.
Jag fick panik. Hur ska jag göra nu? Gång på gång lyckades jag tappa bort spädbarnet, för att finna det upp och ner igen. Använde en funktion på min mobil, som gick ut på att den ringde alla i en stad samtidigt. Det för att få tag på föräldrarna. Hur det gick, vet jag jag inte.
Jag vaknade, och förstod inte drömmarna. Förstod inte mitt huvud.
Kommentarer
Postat av: erika
nej tråkig är väl det minsta man kan kalla det här? ;)
Trackback