go square, go
Jag sitter ner, lyssnar på musik och låter mörkret omfamna mig likt en demon på fel spårvagn. Det som ständigt slår mig är, varför lyssnar jag på den låt jag just nu lyssnar på, och varför gillar jag den?
Alla dessa olika sorters musik som är samlat på samma plats, har endast en egentlig sak gemensamt; jag finner den behaglig och bra.
Det är endast när jag planterar den frågeställningen som hela min musikaliska utveckling, i lyssning menat, visar sig. Det är som med mycket annat, ett gigantiskt rutnät. Med rutnät menar jag att alla delar du gillar med musik, vad som helst, till slut bildar det du kallar din musiksmak. Varje liten uppskattad cymbal, varje litet uppskattat ackord, är en liten ruta i det stora hela.
Ni är säkert som jag. Det här rutnätet tar flera år att bygga, och har dessutom inget utgångsdatum vid sidan av ditt eget.
Det börjar vid den åldern du kände att du fick grepp om musik, när du fick grepp om ditt eget tycke. Du hörde ett stycke musik. Insåg att du gillade flera partier av den, om inte hela. Med hjälp av det byggde du vidare, du blev kräsen. Det var inte längre vilken skit som helst som fick kliva in i öronens portar. Sökandet efter ny och bra musik började.
Sen kom explosionen. Internets väldiga själ svepte över oss med fildelning, som gjorde att vår kräsenhet drog upp på nya höjder. Vårt rutnät började arta sig. En trumma där, en gitarr där. Man började ana vad som får våra sinnen att tillfredställa sig musikaliskt. Vilka toner det är, vilka jargonger.
Och ibland händer det, något som är få förunnat. Den optimala ljudorgasmen. När alla rutor i nätet slår samman, och bildar den symbios vi ständigt letar efter. Den man letar efter så mycket att man kan bli frustrerad.
Glasvegas - It's my own cheating heart that makes me cry. Det är en ljudorgasm för mig. Det är den som grundar mitt tankesätt om musik. Det är den som är det här inlägget.
