släpp in solen
Jag vaknade idag upp, svulstig och svor lite över den tidiga morgonen. Internet var fortfarande nere, det fungerade bara inte - i sitt eget lilla skal av ologik. I och med det fungerade inte heller hemtelefonen, vilket artade sig som ett ypperligt komplement till att min mobil var trasig.
Känslan av hur kommunikationslös jag var skrämde mig lite. Hur fan får jag kontakt med folket jag behöver? Slår jag upp en eld? - Rökmoln! OF COURSE, rökmoln. Varför tänkte jag inte på det tidigare? tänkte jag inte.
Nej. Jag var avskalad, naken, en bortglömd parentes i flödet av elektronik.
Helt förvillad av hur all fancy pants-elektronik egentligen funkar, kom jag in på hur få det är av oss människor som egentligen för oss framåt. Som stod på sig trots misstro, som gjorde oss alla en tjänst.
Hur få människor det egentligen är som gjort oss alla andra till de vi är idag.
Och sen kom det internationella badminton-förbundet förra veckan och införde en regel på att alla kvinnor måste ha kort kjol när de spelar, med motiveringen: det blir mycket roligare att se på, och rövknullade hela 2011.
Faktum är att badminton är en så jävla tråkig sport att bevittna att det vore roligare att se män i kjol spela. Lite mer japanese gameshow över det hela.
nålstickande flashbacks
Det slog mig idag hur jag, aspackad, befann mig på en pressöppning på restaurangen Arabusta för ett par år sedan.
Lysena var på, jag trodde det var fest. Jag gick in utan närmare eftertanke och fick ett block med penna tillsammans med ett glas vin. Tillsammans med ett par lokaltidningar satt jag sedan och fokuserade blicken på någon som stod och glorifierade framtiden som skulle ge ekonomisk vinning. Konceptet var vattentätt, enligt denne.
Själv fattade jag inte riktigt vad jag gjorde där. Jag hade väl sänkt en sjuttis, blivit för full och gått iväg från någon fest. Hur jag sedan hamnade i detta läget är oklart.
Men jag minns hur jag bara reste mig mitt i någons mening och sprang ut.
Efter det har jag inte riktigt begrundat händelsen, tills idag.
sweet tweets are made of this
Jag blir nöjd efter en @mention och är desperat efter en retweet av mig själv. Jag är alldeles för aktiv på facebook, skriver i den här bloggen och numera en twitter-fitta. (bitterfitta, hähä)
Det är en enorm självexponering till ingen egentlig nytta, och jag mår så jävla bra av den.
Summa summarum? - Jag vet faktiskt inte.
http://twitter.com/#petrellisson <-- om ni vill hoppa på tåget!
balladen om male bonding
Att inte känna sig tvungen framåt.
Du sköter larmet, jag sköter vakten.
Inget knussel. Inget strul.
Det är ett tecken på livslång vänskap.
balansen mellan fenomen och psykopat
Jag har aldrig riktigt vetat hur jag ska förhålla mig till människor av den här typen. Människor som exploaterar sig oerhört med något som de uppenbarligen inte kan. För det är ju sällan ett klipp av samma människa som läggs upp, utan en drös av självinsikt i lösvikt. Bara den här tösen kan snart släppa ett Best of-album med alla låtar hon har i sin repertoar.
I och med detta skapar hon bara en massa hatare där ute. Och folk kan ju klanka ner på hatare överlag, som procentuellt bara är ren ondska. Men de som gillar det här, och säger saker som: ha! you go girl! I dig you aiiiight !?, är ju nedlåtande i sig eftersom de i grund och botten också hör att det är skit. De ser på henne som en utvecklingsstörd och klappar henne på huvudet. Hatarna i detta fallet är ju de enda som egentligen kan backa upp sitt utlåtande - till en viss gräns, naturligtvis.
Det som jag undrar mest är vad som är drivkraften. Ett gränsskridande är när hon gång på gång lägger upp saker på youtube, och uppenbarligen suger åt sig av de kommentarer som är positiva. Senare söker hon till idol, och det är då hon blir en av dem som oförstående lackar ur totalt efter juryns sågning.
Eller så är hon helt ironisk.
Men jag har svårt att se det, för någonstans ser jag en psykopat i ögonen på henne. Hon bygger inte upp till en musikalisk scen, utan sätter sig helt från ingenstans på en datorstol, väntar in texten och sen sjunger hon på utav bara helvete.
Hon strechar nacken, skänker oss psykopatögonen och kör: Play the cards with Spades to start
And after he's been hooked I'll play the one that's on his heart HAHAHAHA I'M GONNA KILL YOU IN YOUR SLEEP HAHAHA KILL ALL HATERS! FUCK! HAHAHHAAH WHERE'S MY KNIFE!??!?!
Eller?
tjoflöjt
Ja, jag slänger ihop ett inlägg vettja! tänkte jag. Inte alls så klämkäckt som jag just fick det att verka som. Som att jag just sotat Karlssons skorsten, och kände för att knåpa ihop ett blogginlägg av bara farten. Efter jag smakat på fru Karlssons sockerkaka, givetvis.
Nej, det var inte klämkäckt någonstans. Inte ens lätt. Genom att förverkliga denna skrift var jag tvungen att tända lampan. Det i sin tur innebar att jag var tvungen att resa mig ur den fantastiska soffposition jag handsytt i några timmars tid. Som om inte det vore nog, så var jag tvungen att förflytta laptopen från min mage till bordet, för att överhuvudtaget ge mig en ärlig chans till att kunna skriva vettigt. Då hade alla sladdar denna sidan ekvatorn trasslat ihop sig, vilket yttrade sig i ett jävla konstverk som tog alldeles för många sekunder att reda ut.
När det väl var klart kom utmaningen att veta vad jag skulle skriva om, vilket inte alltid är så lätt. Man vill ju helst komma med något som i alla fall kan verka innehålla substans. Kollade facebook i jakt på inspiration, men i och med att 93% av befolkningen skriver om afro power dance, tentor och barn, så hittade jag inget alls.
I takt med detta stressar tiden mig. Klockan är nu 03:42 och jag har vänt dygnet både en och tre gånger. JO! jag har ett jobb. Men jag har varit sjuk den här veckan, och är fortfarande i viss mån. Men, utan febertermometer så kan man aldrig ställa en korrekt diagnos, som Einstein sa. Och det är lite mitt problem - det är svårt att konkret fastslå min yrsel.
Har jag feber fortfarande?
Är det för att jag inte ätit på tre dygn?
Är det för att jag ska vänja mig vid en 200 kronors-sedel?
Bryderier från en lastgammal snart 25-åring. Far åt helvete.
