amatörhörnan

En lärare står och pratar om ordklasser som jag skiter fullständigt i.
Till slut inser jag att borde anteckna, och för därför pennan till handen. Men det är för sent. Läraren börjar hastigt att sudda ut allt han skrivit. Och där sitter jag, besudlad på kunskap.
Inte nog med det. Läraren lyckas med en problematisering jag tidigare stött på i liknande sammanhang.

Han suddar ut alla former av tusch på tavlan, utan en prick.
Allt är alltså borta, förutom en liten, liten jävla uns av tusch.
Kvar ligger den, pricken, och bara finns. Som en irritation. Som ett orosmoment.
Men framförallt gör den mig helt manisk.

Helst vill jag bara springa fram och ifrågasätta vadfan läraren håller på med.
Varför tar du inte bort allt när du ändå håller på, är du helt dum i huvudet? vill jag fråga.
Näst helst vill jag bara springa fram och sudda ut den där jävla pricken. För att få känna lättnaden av att en gång vunnit kampen mot den osuddade tuschfläcken.

Detta är verkligen något som bekommer mig, på riktigt.

Jag sitter långt bak i ett klassrum och observerar.
Längst fram står en skepnad och pratar om saker, på ett sånt där "naturligt sätt". Allt känns så ansträngt att jag drar liknelser mellan det, och när kassörskan på statoil väldigt tydligt håller blicken på dig och samtidigt knapprar in personnumret när man hyr film. Hon vill någonstans att man ska tänka,"oh herregud! hon kan verkligen slå in numret utan att titta på tangenterna! snabbt dessutom!". Men man tänker, "oh herregud. vad pinsam du är. måste du verkligen tvinga mig att genomlida detta?"
Men istället fortsätter skepnaden att flänga omkring med kroppen så avslappnat att allt hon säger känns orimligt, ungefär som en laktosintolerant ko.
Naturligtvis sitter en massa besserwissrar på första parkett, och poängterar självklarheter som även borde göra skepnaden mordisk. Det hela får mig att tänka på hempysslade julkort.

Jag stirrar på ett halvfullt glas med vatten. Ytan darrar; godzilla-isch.
Men det är inte någon drakdinosaurie som är påväg för att döda Tokyos befolkning. Det är publikens massiva andetag som med spänd förväntan väntar. På mig.
Jag hör alla tusentals fötter slå emot marken. Bom, bom, bom.
"Viktiga personer" klappar mig på axeln, och säger att det inte funnits en sådan säregen röst sedan Satchmos tid. Mitt ansikte ger uttrycket av att inte bry sig, det skakar nonchalant förbi alla komplimanger. Men innerst inne absorberar jag alla goda kommentarer som finns.

Sedan vaknar jag upp, och inser att min kärlek till musik är för stor för att fungera som inspiration till något.

Att sätta sig vid en dator och upptäcka att någon har glömt att logga ur från sin facebook, är en lycka som endast kan jämföras med att få för mycket växel tillbaka av en förståndshandikappad expedit. Det är en av dessa små vardagliga ljusglimtar, som med jämna mellarum trillar ner och förgyller tillvaron i några minuter.
Det kallas facerape, och är något som man oftar får ta del av numera. Innebörden av det är att man kommer åt någons facebook-konto, och ändrar statusuppdateringen till något pinsamt. Facerape är för övrigt latin, och betyder "konsten att få offret att verka mentalt störd."
En liten twist på det hela är att köra inom ett regelverk, som jag och mina vänner gjorde. När man är klar med den nya statusraden, får man gå fram till personen i fråga och säga det klockslag som var när allt inträffade, fast en timme framåt. När det klockslaget väl faller in får man gå och ta bort sin status, men absolut inte innan dess.
Man kan se det hela som ett slags straff för att man dumt nog glömde att logga ur.

Baksidan av det hela är att det inte finns något utpräglat regelverk för att ge tillbaka. Exempelvis fann jag nyligen att min skrivbordsbakgrund var ändrad, och kanske inte till det bättre.

Jag fick inte komma in på ett uteställe igår. Den ena vakten till den andra, gick i maskopi mot mig.
Jag känner min egen kropp, och jag var inte mer onykter än någon annan. Dem frågade vad jag sa, att de inte hörde ett ord. "Är du inte full när vi inte hör vad du säger?" sa dem. Sedan tittade de på varandra och skrattade ett otroligt hånfullt skratt. Jag kände direkt att jag var the chosen one som inte kommer komma in. Så jag frågade det, "Jag kommer inte in, eller?".
Helt plötsligt hörde de vad jag sa. "Nej du är för full."

Jag gick hem, slagen. Vakterna vann över mig.
Jag gick hem med känslan av att jag bara träffat en mänsklig vakt i hela mitt liv.
Vafan är det för fel på er?
Nu vill jag ge tillbaka. Jag vill stå bakom en gardin när dem kommer hem. Säga till dem att det var onödigt, alltihop. Sedan skicka dem åt helvete, med min telekinesi.