I'm not so fly-y-y-y-y
Jag har hittat insekternas svar på ninjas i gamla filmer.
Bananflugorna.
De kommer bara en och en, som dumdristigt modiga soldater. Ni vet, man ställer ju sig alltid samma fråga: varför går inte de 20 krigarna bara på han samtidigt, så de kan slå ihjäl honom hur lätt som helst?
Bananflugornas taktik är snarlik. Jag har nu suttit och flitigt slagit ihjäl de små krypen i över en timme och insett att det inte är samma fluga, utan olika.
Hade de alla kommit samtidigt hade jag kanske insett att jag har ett problem någonstans. Jag kanske har glömt en frukt under soffan? Jag har kanske en melonkärna på huvudet?
Men nej.
Istället låter dem min handflata transformernas om till en kyrkogård.
Poff, där dog en.
En ny lyckosökare söker sig till datorskärmen. Ty den har icke sett sin kamrat och namnes öde.
Den är dum i huvudet.
Poff, där dog en till.
peter haber slår till igen
1. Trots att det var en helt okey film, så hatar jag svensk filmindustri.
2. Att Sverige tydligen bara har ungefär 20 skådespelare att välja mellan. Det här var ju en svensk inavelkavalkad utan dess like.
3. Tydligen går man bara in i MS-Dos och skriver ett namn efterföljt av computer, så får man full tillgång till dennes dator. Nu överdrev jag, men vafan?
white winter hymnal
Jag springer runt med en svartgul cape på höghusen, jag är faran i mörkret som är ute efter din katt. Jag är den som busringer dig och säger att det brinner, med privat nummer!
Nej.
Jag kan inte göra något sånt, jag är på gränsen till att få benämningen invalid. Gipsinvalid.
Istället får jag hitta på saker i stilla fomer.
Som att fantisera att jag är ett musikaliskt geni.
Eller för att göra det mer verklighetstroget för mig själv; ett vokalist-sökande band finner något säreget och unikt med min egentligt skitdåliga röst.
Sen står jag där inför en overkligt hängiven publik, med ett par whiskey innanför västen. (jag kör på den stereotypa fantasin. därav kör jag sönder min kropp fullständigt med kokain, och sånt.)
Jag avslutar i vanlig ordning med att ägna ett stycke musik åt min avlidne kompis, en cover.
Vet dock inte vilken cover det blir, eller vilken kompis. För ingen har dött än, som tur väl är.
Men i fantasin är allt möjligt, och då är det oftast min vän Robert som får stå sitt kast genom att somna bakom ratten påväg till Schenker.
Så Robert, jag kanske sjunger såhär:
I was following the pack
all swallowed in their coats
with scarves of red tied 'round their throats
to keep their little heads
from fallin' in the snow
And I turned 'round and there you go
And, Robert, you would fall
and turn the white snow red as strawberries
in the summertime
Kanske lite hårt. Texten alltså. Och att jag fantiserar om att någon dör, men det vill jag naturligtvis inte.
Skulle han dö skulle jag nog skjuta mig själv i huvudet.
Hejdå, säger jag nu, efter ett jävligt märkligt inlägg, om jag själv får säga det.
gratis amatörpsykologi
Men det är en sak jag inte mår bra av att tappa; förståelsen.
När jag inte längre förstår något, föraktar jag det. Och jag pratar inte om en matematisk formel, som jag vet har en logisk lösning, någonstans.
Det jag föraktar är något som inte längre är logiskt, som tappar sitt sammanhang och flyger ur bokpärmen helt ohämmat av att bläcket lämnas i en pöl av irrelevans.
Oförståelsen bänder ut ditt hjärta till ett ark, så stort att dina fel och brister ryms att ristas in.
Det skapar hat.
Sambandet mellan två personer kan bara, på en själslig nivå, bestå av rent hat eller ren kärlek. Oavsett vad är det är för relation. Hatkärlek existerar inte, det är bara något en scout kom på när hon på ett hurtigt vis skulle beskriva sin relation till sin makes intresse för fotboll, tror jag.
Stör man sig på något hos en vän man gillar, så gör man nog det för att man just gillar. Det är ingen hatbaserad sadism man utför, utan snarare ett märkligt och undertonat sätt att bry sig.
Därför tror jag att man bara kan gilla eller inte gilla personer, inget mellanläge.
/ Dr. IntressePhil.
fuck everything. it's over.
Jag förstör bara för mig själv, hela tiden.
Till slut vill ingen vara mig nära, och det är nog bara bra.
Sanningen är som en onykter trisslott, man skrapar fram den på fyllan.
Det värsta är att jag inte orkar bry mig, utan jag sitter med ett falskt huvud högt och låtsas att världen är lika purpur som mormors aftonklänning.
På tal om äldre människor. Jag har äldre amerikanska släktingar som vänner på facebook, vilket även det är ett kapitel i mitt fördärv. Dem är superduper-religiösa, och bidrar till mitt lutheranska arv som gjorde att jag faktiskt föddes av en oskuld.
Det hela skapar komplikationer, i form av när min frispråkighet artar sig på engelska.
En gång citerade jag filmen Team America, vilket innehöll orden Dicks, Pussys and Assholes.
Detta snedsteg nådde min mormor, som irriterat ansåg att jag inte skulle skriva något sånt eftersom jag inte är en expert på könsorgan.
Det är vad jag kallar generationsklyftor.
Hejdå.
vulgär skapelse
Alltså, inte landsmännen från Finland. En finne som en finne, stöpt ur exempelvis en inflammerad hårsäck.
Det hade belägrat sig mitt i en leverfläck, i ungefär samma storlek som finnen, som hade stora och tjocka svarta hårtstrån växande ur sig.
Kombinationen såg ut som en stor rödbrun ö, med stora flugben.
Varför skriver jag något såhär äckligt? undrar ni.
Då säger jag: att vara eller inte vara?
Det är frågan.
en vardaglig diss;ägd
I'm a little piggy
Nu är orden "frekvent uppdatering" så långt ifrån bloggen som de kan komma. De svävar runt i universum, någonstans.
Utan att uppdatera, så kan man ändå i viss mån få konstruktiv kritik. Alldeles nyligen så lät jag "bitter", ja, bara "bitter". Jag kanske är bitter, över något som jag inte riktigt kan ta på. Det svävar också runt, men i ett moln som ständigt urinerar över mig.
Men detta inlägg är dedikerat till glädjen, för det är väl ändå livets glädjestunder som inte får oss att hoppa från bron? Jag trodde väl det, det är för solens värme på sommaren som vi gärna fryser i december(OBS! Det var en metafor, en liknelse, så jag inte får någon scooterhora på halsen, som anser att snön är det bästa som hänt henne. Flytta till Sibirien då, idiot.).
Vad blir ni glada av?
Det som följer är någon sorts form av ett skriftligt kollage. En uppfinnig som hjärnlösa själar, runt 14 år, en gång uppfann på lunarstorm.
Jag blir glad av:
Tjäna pengar, när man inte gör något. Pengar. Materiella ting. Mer materiella ting. Hundar. När saker löser sig, utan att man förtjänat det. Trevliga personer bakom kassan. När människor som ständigt verkar positiva och glada, visar en mer destruktiv sida(det visar då prov på äkthet), kvinnor och allt vad det innebär, allt vad det innebär och kvinnor, vänskap, bra vänskap, riktig vänskap, humor.
Nu kommer jag inte på mer för stunden.
Go fuck yourself, Värnamo.
Rättelse!
Angående mitt förra inlägg.
Skorpan om hallå där!:
Fyfan P-son, det går inte berätta idéer till dig.
Kollade upp detta. Tydligen är det följande:
Robert Nilsson är upphovsmakare till konceptet. Hela Metronome, 1000apor och Alexander Schulman fick ständigt betala en okänd avgift för varje gång de använde sig av detta format på sin sajt 1000apor.se.
Sajten fick senare läggas ner, och det spekuleras i om det var just Robert Nilsson som fick företaget på fall genom att via sin makt som ägare av detta format kunde styra och ställa.
Det är en ära att umgås med en så inflytelserik person som Robert, och ber därmed om ursäkt för att eventuellt ha trampat på en öm tå.
hallå där!
Mikael Tylesjö, 37, mäklare:
- Nej! Jag tror att han lever i allra högsta grad. Fråga mig inte varför, men jag tror han kommer kommentera Eurogoals på Eurosport inom en snar framtid. Varför då, kanske du undrar. Nej, det är bara en magkänsla. En gång hade jag en känsla i magen att jag skulle spy, och det gjorde jag. Jävlar vad jag spydde!
Alvar Eriksson, 74, pensionär:
- Vem är Michael Jackson? Musiker? Om han är död? Det vet jag inte, och jag skiter faktiskt i vilket. Den enda musikern för mig är Snoddas, där snackar vi musik. Och vilka kjoltyg som är på hans konserter! Det lovar jag dig, att man behöver fan inte spela Allan för att få nuppa fula där!
Anna Palmroth, 30, frihetskämpe:
- Ja, definitivt! Men inte död helt, jag tror bara hans hud är död. Jag litar inte på något som först är svart och sen vitt. Om det inte är godis då. Ha ha! Tänk dig ett godis som först är svart och sen vitt. Det kanske kunde vara lakrits i första lagret, sen vanilj, eller något? Sen kan det vara i form av ett instrument, och sen döper man det efter någon artist! Men vilken aritst, det vet jag inte. Vilken artist är först svart och sen vit, liksom?
något jag fann, något jag själv skrivit. på engelska?
And there I sat.
Like a proud man, with swedish tobacco under my lip, and a cheap beer in my hand.
My surroundings didn't have the word exclusive written all over it; ikea-furnitures and a playboy-girl on the wall. But it was home, in my own bachelor palace.
The tobacco and the beer can, for a while, enchant our senses. It feels fucking great, to be simple.
But suddenly, it isn't that cool anymore.
Why do I sit here with this beer, all by myself?
- We all got our own definition to that question, God said.
Don't you have all the answers?
- Hell no! I don't ask any questions, and I don't answer them either. I'm just sitting here, having a bud and thinking of a new paradox.
If God is almighty, does he then have the ability to create a stone that is so big that he can't lift it up?
I once said that to a religious person. "I don't answer paradoxes", he said.
What the fuck?
The whole bible is a paradox, your mother is a paradox, the whole world and all humans behavior is a paradox!
sjukskriven reflektion
I de yngre dagarna, innan puberteten och högstadie, var det häftigt att vara gipsad.
Det var nästan en bedrift, ett tecken på coolhet.
Folk fick stolt berätta de rafflande historierna om gipsets uppkomst, och hur de inte ens rörde en min när herr Fraktur kom och hälsade på.
Vissa hade t.om. autografer på sina gips, vissa hade t.om. Peter Forsbergs autograf på sitt gips.
Men Peter Forsberg har inte signerat mitt gips, som jag i nuläget sitter med upp till knät. Jag är visserligen 23 år gammal, det är jag, men det enda jag har på mitt gips är klotter. Klotter som viskar om utanförskapet på förfester, om att vara ensam om ett icke-alkoholintag bland människor som viftar med spritpennor.
Jag har inte läst allt som står där, men jag är övertygad om att man kan läsa sig till hur alkoholen gör en 10 år yngre i sinnet.
Men de hade nog roligt, ändå. Till skillnad från mig, som är en ledsam liten gubbe.
En gubbe som naken har kapitulerat till den opraktiska vardagen.
