amatörhörnan

Jag står på Zlatko Zahovics berg och tittar ut över slagfältet. Min gamla stad står i spillror och mina husdjurs blod färgar det så annars gröna gräset. I husdjursblod och gammal avföring står fienden och slaktar mina getter. Tappert slår getterna bakut i hopp om att försvara det som är deras; och mitt. Ledda av ondskans kraft och onykterhet marscherar fienden ut över ängarna som gränsar min stad. För min stad är inte kvar, den är bara fragment av sitt forna jag. Folket är borta, för de står bakom mig.

Vi är redo att slåss.

Slåss för det som är vårt, och vad som borde vara vårt. Det fienden inte vet om är att jag lever - de trodde jag omkom när de spolade ner mig längs backen vid Talavidsgatan. Men jag dog inte - aldrig, jag? Istället flög jag genom tid och rum, till där inget längre existerade. Där mötte en två meters dvärg mig. Han gav mig kraften att återkomma med svärd och en jävla vinnarskalle.

Med min kunskap förmedlad till hela armén står vi nu och väntar på rätt tillfälle. Utan rätt tillfälle är vi ingenting, för fienden har så stora hjälmar att de bara kan titta rätt fram.

Vi springer.

Vi springer utan att känna efter. Så pass mycket att lungorna får ge efter och helt enkelt agera snabbare. Vi möter fienden, som med hjälp av sin utvecklade hörsel anat vår bakhåll.

Vi blir överrumplade.

Sedan dör vi alla. Men det ni inte vet, är att inget av det här är sant.
På riktigt. Jag har hittat på alltihop!

När jag gör skäl för mitt inlägg angående nattmänniskor och sitter här på natten, slår det mig om hur jag inte allt för längesedan snart skulle stiga upp för att gå till jobbet. Jag skulle höra min klocka ringa och få en rysning från lilltån, via rektum och ryggraden, ända upp till den lilla boll till huvud jag besitter. Hat till livet, skulle vara mottot ett bra tag innan jag efter några timmar ätit frukost med gubbarna på avdelningen. När färgen och livsglädjen sakta men säkert ökat i takt med blodsockret, hade jag fascinerat inhalerat gubbarnas berättelser för dagen. Återigen skrattat över Fimpens tre katter. Nej, två katter. Den ene sköt hans bror när den sket han på ryggen, som han sa. Kanske hade jag hört om hur någon hellre hade använt två fläskabitar och en limtving istället för att sätta på någon annans fru. Sveriges Radio P3 hade förmodligen bedövat mina öron när jag inte orkat diskutera om hur mycket rödsprit man ska behöva ta för att gummilisten ska glida fint, eller att facket minsann inte ställde upp för Berndt i backen 1993, när han behövde det som mest. Eller vänta, var det -83? Marina var ju döe, så det måste ju varit på nittitalet, men vafan jag spelade ju hockey då med vettu, så det är lite knepigt...
Det är ändå intressant att uppleva hur arbetssituationen kan vara allt. Att först prata om spikar och måtta med tummen och pekfingret, för att sedan prata om frugans underbara chokladbollar och beskriva storleken med att..måtta med tummen och pekfingret.

Det är en komplex värld fylld av värme.

En klassiker för många, kanske. Den skänker både nostalgi och melankoli, och även nostalgisk melankoli. Själv var jag relativt ointresserad själva programmet. Förutom den teckande serien Goliat, som just var tecknat och därför fullgod underhållning vid den tidsepoken. Utöver det handlade den mest om att hitta på saker i naturen och även att skapa saker och vara finurlig. - Idag ska jag visa hur man gör ett hemmagjort skrin man kan förvara saker i. Eller något. BOORING, tänkte och tänker jag. 

Men, för att förklara vad klippet överhuvudtaget gör här.
Jag var helt fascinerad av outrot. Inte för att Sommar och sol skänkte mig överdriven glädje, utan för killen i vita kepsen bakom staketet. Jag missade fåtal outron, just på grund av den här människan. Det var något med hans sätt att röra sig, hans bristande koordination i kombination med hurtighet. Pinsamheten, han stänkte över Sommarhajk gav mig någon sorts inre glädje. Hatkärlek, är ett förträffligt ord i sammanhanget. Jag kunde redan då störa mig något oerhört på en annan individs strå till stacken, och samtidigt gilla det.

Frågan är vad den här människan gör idag? Har han med sin insats i Sommarhajk i sitt CV?
Det är sådana frågor jag slåss med varje dag.