den gamla jargongen
När jag gör skäl för mitt inlägg angående nattmänniskor och sitter här på natten, slår det mig om hur jag inte allt för längesedan snart skulle stiga upp för att gå till jobbet. Jag skulle höra min klocka ringa och få en rysning från lilltån, via rektum och ryggraden, ända upp till den lilla boll till huvud jag besitter. Hat till livet, skulle vara mottot ett bra tag innan jag efter några timmar ätit frukost med gubbarna på avdelningen. När färgen och livsglädjen sakta men säkert ökat i takt med blodsockret, hade jag fascinerat inhalerat gubbarnas berättelser för dagen. Återigen skrattat över Fimpens tre katter. Nej, två katter. Den ene sköt hans bror när den sket han på ryggen, som han sa. Kanske hade jag hört om hur någon hellre hade använt två fläskabitar och en limtving istället för att sätta på någon annans fru. Sveriges Radio P3 hade förmodligen bedövat mina öron när jag inte orkat diskutera om hur mycket rödsprit man ska behöva ta för att gummilisten ska glida fint, eller att facket minsann inte ställde upp för Berndt i backen 1993, när han behövde det som mest. Eller vänta, var det -83? Marina var ju döe, så det måste ju varit på nittitalet, men vafan jag spelade ju hockey då med vettu, så det är lite knepigt...
Det är ändå intressant att uppleva hur arbetssituationen kan vara allt. Att först prata om spikar och måtta med tummen och pekfingret, för att sedan prata om frugans underbara chokladbollar och beskriva storleken med att..måtta med tummen och pekfingret.
Det är en komplex värld fylld av värme.
