amatörhörnan

Jag står på Zlatko Zahovics berg och tittar ut över slagfältet. Min gamla stad står i spillror och mina husdjurs blod färgar det så annars gröna gräset. I husdjursblod och gammal avföring står fienden och slaktar mina getter. Tappert slår getterna bakut i hopp om att försvara det som är deras; och mitt. Ledda av ondskans kraft och onykterhet marscherar fienden ut över ängarna som gränsar min stad. För min stad är inte kvar, den är bara fragment av sitt forna jag. Folket är borta, för de står bakom mig.

Vi är redo att slåss.

Slåss för det som är vårt, och vad som borde vara vårt. Det fienden inte vet om är att jag lever - de trodde jag omkom när de spolade ner mig längs backen vid Talavidsgatan. Men jag dog inte - aldrig, jag? Istället flög jag genom tid och rum, till där inget längre existerade. Där mötte en två meters dvärg mig. Han gav mig kraften att återkomma med svärd och en jävla vinnarskalle.

Med min kunskap förmedlad till hela armén står vi nu och väntar på rätt tillfälle. Utan rätt tillfälle är vi ingenting, för fienden har så stora hjälmar att de bara kan titta rätt fram.

Vi springer.

Vi springer utan att känna efter. Så pass mycket att lungorna får ge efter och helt enkelt agera snabbare. Vi möter fienden, som med hjälp av sin utvecklade hörsel anat vår bakhåll.

Vi blir överrumplade.

Sedan dör vi alla. Men det ni inte vet, är att inget av det här är sant.
På riktigt. Jag har hittat på alltihop!