sanningen om disciplinen
Någonstans vet du att pausen är fel, att du verkligen inte har tid med den.
Ungefär lika lång tid det tar att tänka det, tar det också för acceptansen till pausen att lägga sig.
Helt plötsligt är du värd att bara ligga i soffan och titta upp i taket, för att du har ju ändå slitit, lite.
Helt plötsligt är de få timmarnas slit allt du kommer ha gjort under dagen. Och det inser du när du sitter med rödsprängda ögon framför Kvinnofängelsets ljuva intromelodi.
Just då, vid den insikten, kommer disciplinens högljudda väckarklocka och fistar dig tillbaka till medeltiden.
När disciplinen är klar med dig, kommer du bara ligga i en pöl av ångestdroppar och önska att du aldrig kastade suddigum i håret på högstadieklassens plugghäst.
Efter ett par minuter av självreflektion lyckas du ändå ljuga ihop någon sorts orealistisk verklighet, som får dig på bättre humör. Du har på ett ungefär kommit fram till att du hinner blir klar imorgon, men bara om du går upp innan du lagt dig och sedan jobbar i ultrarapid-mode. Slita som ett djur.
Då, kanske då, hinner du.
att hacka en stammis
Det är inget fel på en människa som skrattar åt en som stammar, och det är inget fel på en människa som stammar.
Gällande första delen på ovanstående uttalande; det är givetvis fel att skratta ur perspektivet att håna eller nedvärdera. Men det är mänskligt att gömma sitt leende i servetten när en stammare exempelvis ska uttala ett ord på V, följt av exempelvis U. (t.ex. vulkan, för att vara lite aktuell) - v-v-vuuy...veiv..vuu-vuuy-vuuuyy..vulkan.
Det hela artar sig då att denne stammare lyckas få till ett ljud, som närmast låter som när man hoppar med dinosaurien Yoshi i Super-Mario. Och hur är det tänkt att man ska reagera då?
Att man hamna i en ovan situation innebär även att man inte har hunnit skapa en mental motståndsrörelse som ska hindra en från allt olämpligt. Visserligen är jag numera insmord i stammarens guide till galaxen, och reagerar inte på samma sätt. Men jag har fortfarande vissa frågeställningar som är olösta. För det hela är komplext.
1. När han/hon tar tid på sig att säga en hel mening. Vad gör man under tiden? Tittar man fortfarande denne i ögonen? Eller får man lov att titta på andra saker i omgivningen?
2. Får man hjälpa till att hitta ordet man tror att han/hon försöker uttala? Eller är det ohyfsat och kanske rent av nedvärderande?
3. Om man, mänskligt nog, får en liten skrattattack. Ska man öppet visa den, och kanske låtsas som man trodde han/hon sa ett skämt? Eller ska man försöka dölja den? Kanske skylla på hosta?
- Prr...prrri!..prreiiiiiiuuuuuhhhh...pris,et...priset är 10 kronor.
Kanske tycker ni det här är oväsentligt. Och det är det ju, till viss del. Men jag hävdar ändå att det är en liten, liten, del i det vi kallar det sociala spelet.
Det här är dessutom ett känsligt inlägg, eftersom det kan drabba min sociala situation på universitet.
Men hey! Allt för konsten?
