amatörhörnan

Jag har Calle Schulman bland mina vänner på facebook, hur löjligt det än må vara.
Inte för att det är något fel på honom, tvärtom. Men jag är lite motståndare till att vara vän med någon där, som man egentligen inte känner.

Med tanke på att jag är ledig idag, blev det mycket tid över för just facebook. Och när jag sneglar mot chatten, ser jag att han är online. Så jag skriver ett, Hallå Calle! Sedan går jag vidare med mitt liv. Som om det återigen bara var en onödig och omogen kommentar från min sida.
Men helt plötsligt får jag svar, jag får ett hej tillbaka.

Jag vill inte vara den där som frågar honom om vädret, om vad han ska göra i helgen, etc. Jag vill vara den som utmanar, skapar en diskussion, som är intressant. Därför blev jag, så att säga, tagen på sängen; Ehm, läget?-situation.

Allt bra? skrev jag. Han sa ja, och frågade detsamma. Väldigt bra, skrev jag.
Efter det kunde jag inte komma med något mer, jag hade nått min ribba av artigheter.
Jag lyckades med bedriften att skapa pinsam stämning i en facebook-chatt.

I skrivandets stund hägrar en ilska i min kropp. Den haglar över min panna, den smeker mina nervtrådar från hälens botten och uppåt.

Jag bor ovanför ett uteställe.
På fredagar och lördagar går det inte att sova, på grund av basen. Basen är som en våldtäktsman med siktet på min arma kropp. Det köper jag, förvisso, eftersom jag kände till omständigheterna när jag satte pennan på pappret.

Men idag är det onsdag.
Då anser jag att jag ska kunna somna med ro. Men tydligen är det ett helvetes gymnasiedisco idag.
Basen är värre än vanligt. Jag ska snart stiga upp, men basen dansar med mitt adrenalin, vilket gör det hela till ett omöjligt uppdrag.

Ilskan gör mig orolig, för den för mig till hemska platser.
Platser där jag knäcker Mister DJ:s näsa, och skriver fuck the world på väggarna med hans blodiga näsben.
Där jag går ner med ett baseboll-trä och rensar allt jag ser som dansar till det som håller mig vaken.
Rensar alla som ifrågasätter min ilska.

Satt och undrade varför jag inte fått en endaste kommentar, på länge.
Som om det fanns ett allmänt hat, djävulskap, som jag inte vet om.
Som om någon helt plötsligt fastslog att jag är dum i huvudet och inte förtjänar en kommentar, för gott.

Efter en stund av självömkan fann jag mig tänka på tiden innan.
Innan allt det här. Innan jag satt och skrek efter uppmärksamhet, när det inte ens fanns en ordentlig plattform för uppmärksamhet.
Tiderna då jag inte brydde mig, mest för att jag inte kunde. Jag var lite knubbig i mormors ögon, och ett fetto i alla andras. Jag hade två riktiga vänner i hela världen och vi hade föga gemensamt. Högstadiet närmade sig med stormsteg, och tjejer var mina största fiender. Inte på grund av att jag hade någon sorts övermogen tjejbacillsfobi, utan för att dem var i puberteten och vågade påpeka alla mina yttre brister. 
Jag hatade dem och var rädd för dem, på samma gång.
På fritiden spelade jag Championship Manager, som jag var brutalt bra på, men det var det bara jag som visste. Utöver det umgicks jag med mina två vänner, tills jag flyttade till en ny ort och det lilla jag hade försvann lika fort som det mysiga med hösten.
Jag blev trots allt känd som den klantige killen som alltid gjorde bort sig. Ett epitet jag gärna tog, för det var bättre än ingenting alls. Som i en film, kulminerade jag ryktet genom att olycksartat komma för sent till balen, på sista dagen av det som utgör högstadiet.

När jag tänker tillbaka på åren som gått, inser jag nu att dessa år ofta utelämnas. Jag ser min barndom som sommar, med morfar och mjukglass i Simlångsdalen. Jag ser aldrig skrattande folk på träbänkar.
Kanske var det just mjukglassen som skapade nästkommande år.

När jag är ledsen, lite nere, allmänt deprimerad, så sneglar jag på den här bilden. Min ikon för illusionen om att det skildrar verkligheten.
I serien The Office(orginalet) svarar chefen David Brent på frågan om hur han vill bli ihågkommen med, "Simply, as, the man who put a smile on the face of all who he met."
Jag skulle vilja svara på samma fråga, med de tre egenskaper som bilden visar.
Jag skulle vilja ha den bilden som gravsten.

Jag är kluven angående huruvida public service är bra eller inte.

Hela mitt jag är helt övertygad om att dem utgör en viktig del i uppfostran, och utbildning. Public service är på någotvis de sista krigarna i den mediesprängda världen. Alla andra, konkurrenter, ser endast konsumenterna ur en ekonomisk vinning.
De andra tänker inte på lärdom. De andra är som snabbmat.
Och det är klart, står det två människor som lockar oss; den ena med godis och den andra med rotmos, så följer vi godiset.
För så funkar vi lite, vi tittar på det som är roligt.

Jag tror public service har format oss alla, på ett eller annat sätt.

Men fyfan i helvetes jävlar vad irriterad jag blir på att behöva betala för något jag nödvändigtvis inte tittar på.
Jag vill bara tända eld på TV-licensen och slänga rakt in i huvudkontoret.
Är det en demokrati vi lever i ?

Det här funkar ju inte längre.
Men trots den ilskan, så finns ändå vetskapen om vad som kommer ske med all framtid om dem försvinner.
Det kommer bli bananas.
Boom. Bröst. Yeah. Tecknade nyheter. Repriser. USA. ROCK' N ROLL MOTHERFUCKER!

..... 

Grattis, bögar och flator, ni får från och med den första november vigas i den Svenska kyrkan.
Det är så härligt att se att kyrkmakten utvecklas i takt med allt annat, till och med snabbare. De tar verkligen ställning!
De sticker ut näsan!
Svenska kyrkan är rebeller!

Att det skulle ta så lång tid, för något så självklart, äcklar mig. Att kyrkomötet skulle behöva besluta om något så självklart, gör att dem borde uteslutas ur det mänskliga samhället. Låt dem tillhöra parasiterande maskar.
Eller så hade det kanske varit bättre om de principiellt hållt kvar sig i stenåldern, bara varit kvar där och ständigt existerat som ett mål för dumhet.
Nu blir allt som ett mellanting.

Jag hoppas på bojkott, ändå.

Hata är ett starkt ord.

Problemet är att det finns få synonymer med samma tyngd, samma explosiva karaktär.
Ogilla, det kan man ju göra. Man kan ogilla en smak, exempelvis. Men det betyder inte att man avstår den i en trängd situation.
Man kan även ogilla något starkt. Lite tyngre. Men tyngre i den benämningen att man är kristen och inte gillar kaffe. Det samtidigt som man adderar lite fy fåglarna, halle dar, fy galet och hällvete-i påsen.

Så jag tycker vi slutar hävda att hata är ett starkt ord, och istället huserar fritt med vårt välvårdade språk.
Och så låter vi avsky bli det nya hata. Att säga att man avskyr något, blir som att plocka fram den oslipade diamanten.

Jag hatar få människor. Men jag avskyr många beteenden.
Som att bry sig, alldeles för mycket. Att finna den energin i sig att säga till, att skälla på Statoil-personalen för bensinpriserna. Att skicka in dagens ris till den som höll alldeles för hög hastighet i ett bostadsområde. Att inte acceptera att någon ogillar en. Att inte äga någon självinsikt. Bland annat.

Och mitt i det här, sitter jag. Och skäller på folk för att dem skäller.
Jag är den som skriver insändare om folk som skriver insändare, jag är den som skickar dagens ris till den som skickar dagens ris.

Det var en man ifrån Skaraborg,
som inte hade något vett.
Han gick och svor från torg till torg,
utan att göra något rätt.

Han skadade vartenda människa han kände,
du malätna vän.
Han kände igen vartenda mynt han vände,
vi ses igen.

Det var en man ifrån Skaraborg,
som seglade ut på ett hav.
Det var en man som tog sin sorg,
och seglade ut på ett hav.

Jag vaknar upp, men något är annorlunda.

Det är visserligen lika kallt.
Det är lika vidrigt och onödigt gråmulet ute..
Det är fortfarande människor som pratar svenska omkring mig.

Men skillnaden är att jag befinner mig i Oslo.
Så, vad gör jag nu?

Det här är första gången sen igår jag är i Norge.
Ska kanske ta reda på saker. Som om norrmännen är som i vitsarna.

Och ikväll, kanske ställa till lite oreda. Bli lite rund om foten.
Fucka upp hela Norges ekosystem, kanske.

Förslag?

Efter längre och berikande studier, har jag nu kommit fram till en sak.

I vissa kretsar, speciellt bland medelålders män på mitt jobb, så är att kunna ge vägbeskrivningar en form av status.
Och det innefattar saker som avstånd, närliggande orter, förbipassande orter, etc.
Bonuspoäng tilldelas den som kan genvägar, närliggande gårdar och dess ägare, samt den intressanta historien om hur ladan en gång brann ner.

- Hur fan kommer man till Mönsterås?

Den frågan hade, i rätt sammanhang, kunnat skapa slagsmål om vem som ska få chansen att briljera.
Briljera med milavståndet, med hur man får passa sig för att köra med för lite bensin på grund av glesheten mellan bensinmackarna. Och vart man hamnar om man fortsätter förbi Mönsterås.

Högst röst vinner.
Högst röst får tystheten, får lystring.
Högst får det imponerande suset.

Fascinerande, är ordet.

Fan vad gulligt, sa någon.

Vadfan är gulligt? frågar jag mig.

Jävla liv.

Jag hade satt kommatecken jämte det, om jag haft något att kontra med.

Men det har jag fan inte.

Det var mörkt, och vädret skällde på mig. På oss alla. Varför det? Dra åt helvete, jävla väder.

Nu, i år, har jag påstått mig gilla hösten. Jag har figurerat som en höstens son och hållt det mysiga mörkrets fana högt! Och det gick ju bra så länge det faktiskt, rent hälsomässigt, gick att befinna sig utomhus om kvällarna. 
Men när kylan nu biter sig fast i min glest skäggiga kind, så har jag inte längre något försvar för detta fördärv mot allt sunt i hela världen.

Nog om väder, för att lugnt och stilla gå ur svenskens mest frekventa samtalsämne.

Jag åt bröd, alldeles nyligen. Det var gott. Men helt plötsligt befinner sig en nagel i min mun.
Oj, hur kom min nagel in i min mun? tänkte jag då.
Det gick rätt fort tills jag kom till insikt om att jag faktiskt inte bitit eller klippt av en enda nagel idag.
Så var det min nagel, eller någon gammal brödpackartant som delat med sig?

Jag åt upp mackan. Jag chansade.