amatörhörnan

Satt och undrade varför jag inte fått en endaste kommentar, på länge.
Som om det fanns ett allmänt hat, djävulskap, som jag inte vet om.
Som om någon helt plötsligt fastslog att jag är dum i huvudet och inte förtjänar en kommentar, för gott.

Efter en stund av självömkan fann jag mig tänka på tiden innan.
Innan allt det här. Innan jag satt och skrek efter uppmärksamhet, när det inte ens fanns en ordentlig plattform för uppmärksamhet.
Tiderna då jag inte brydde mig, mest för att jag inte kunde. Jag var lite knubbig i mormors ögon, och ett fetto i alla andras. Jag hade två riktiga vänner i hela världen och vi hade föga gemensamt. Högstadiet närmade sig med stormsteg, och tjejer var mina största fiender. Inte på grund av att jag hade någon sorts övermogen tjejbacillsfobi, utan för att dem var i puberteten och vågade påpeka alla mina yttre brister. 
Jag hatade dem och var rädd för dem, på samma gång.
På fritiden spelade jag Championship Manager, som jag var brutalt bra på, men det var det bara jag som visste. Utöver det umgicks jag med mina två vänner, tills jag flyttade till en ny ort och det lilla jag hade försvann lika fort som det mysiga med hösten.
Jag blev trots allt känd som den klantige killen som alltid gjorde bort sig. Ett epitet jag gärna tog, för det var bättre än ingenting alls. Som i en film, kulminerade jag ryktet genom att olycksartat komma för sent till balen, på sista dagen av det som utgör högstadiet.

När jag tänker tillbaka på åren som gått, inser jag nu att dessa år ofta utelämnas. Jag ser min barndom som sommar, med morfar och mjukglass i Simlångsdalen. Jag ser aldrig skrattande folk på träbänkar.
Kanske var det just mjukglassen som skapade nästkommande år.