amatörhörnan

HE'S DEAD! OH MY FUCKIN GOD HE'S DEAD.

BREATH BREATH BREATH: WHYYYYYYYYYY!?


Jag var liten, kanske 6-7 år? Om det räcker. Mina fingrar tryckte på play, det spelades musik. Kroppen rörde sig något okontrollerat till något jag kallade mina Michael Jackson-moves.
Problemet var att det inte var någon Jackson-låt som spelades. Det var Another one bites the dust med förmodligen världens mest kompletta band genom tiderna, Queen.
Min kärlek till Michael gjorde att det inte spelade någon roll, jag fick ta det som fanns.
Det var planscher på väggen, bland annat den otroligt häftiga där han poserade tillsammans med en fullvuxen puma. Det var pins, ni vet sådana man fäster på sin tröja, och jag hade nog alla som någonsin producerats. Det var till slut alla hans album.
Jag var ett fullblods-fan ut i fingerspetsarna. Ständigt gick jag runt i svart kavaj och hatt, något som anspelar sig på videon till låten Smooth criminal, som var min favorit. Minns dessutom att jag en dag, mitt i dansandet i vardagsrummet, frågade min mor om vem som dansar bäst, jag eller Michael Jackson?
Mamma svarade att det inte är lätt att vara så bra som honom, eftersom han tränade varje dag. - Men det gör ju jag med! svarade jag. Nu efteråt känner jag att det nog är svårarade att vara förälder än att dansa som Michael Jackson.

Sedan växte jag upp, och Michael blev en pedofil. Min kärlek bleknade i takt med att jag blev äldre, och det Michael inte vet om är att på hans bekostnad är jag idag fortfarande stort fan av Queen.
Och nu är han tydligen död, och det enda det säger mig är att jag är ledsen över att en människa dog.
Det vill man ju aldrig.

Idag fick tog jag semester.

Nu väntar fem veckors fylla.

Är ni med eller mot mig?

Man vaknar upp.

Ögonen öppnas, av någon anledning, varför vaknar man egentligen? Allt känns harmoniskt, i alla fall efter de fem sekunders betänketid om vart fan man befinner sig.
Du gottar dig i din bekvämlighet, sängen är varm och skön. Sedan lyfter du på huvudet.

Boom.

Det snurrar utav bara fan! Allt stinker grogg, och du hostar möglig Gul Blend som bara är god på fyllan. Tankarna svischar förbi, tankar som egentligen borde vara en varningsetikett på din forna flaska med Gin. Blek och svimfärdig reser din arma kropp sig och ger sig iväg på färd, ut på det slagna fältet. Rummet är inte längre ett rum, det är en parodi på ett rum. Det liknar något som hör hemma på ett museum, för glasen och den gamla disktrasan är inte längre lösa föremål, utan en del av huset. Det sitter fast. Det sitter fast på grund av människors berusade koordinationsförmåga.

Allt känns fel, det känns vridet. Man kan inte ta på det, utan bara kontra med en suck. Man suckar hela vägen in på toaletten, som är fylld med hemsökta makaroner som en gång befunnit sig i någons mage. Du kan inte urinera förrän just DU har städat upp det. 

Sedan går det en vecka. Då har det hänt något. Man ger sig in i leken igen. Som om man vore helt jävla ovetande om spritens bakgård, som om man vore helt jävla ovetande om att man för en vecka sedan blev våldtagen av Captain Morgan.
Nej nej, man tror att man varit vit i en hel månad. Man blir återigen buren på en piedestal av onykterhet.

Det är för mig helt obegripligt.