where will I meet my fate? baby, I'm a man and I was born to hate.
Trots det tänder jag en ny cigg, och låter takfläkten över mig skapa andrum. Jag stirrar på ett tomt papper i en skrivmaskin, för det är mer äkta då. Men pappret ekar av oskrivna ord, och mina blödande fingrar kan bara skapa tre bokstäver; f a n.
Min blick studsar runt i rummet på jakt efter inspiration. Inget fungerar, allt är bara glädjens brustna skärvor. Det är då jag ser dig, sittandes på sängkanten. Din blick är tom. Som att du har förstått att inget var på riktigt. Att det är dags att gå hem.
Du söker kommunikation, men både du och jag vet att det inte är min starka sida.
Du går, och en oförsvarbar lättnad faller över mig, och det som finns kvar av oss är bara två definitioner av kravlös intimitet.
Det fanns inget annat val, tänker jag. Men det är inte sanningen. Jag bor i ett valv av osanningens ord, och har slängt nyckeln i sjön.
.
JESUS WALKS
Inte krig som i att människor dör, utan krig som i verbalt krig på internet.
Jag vill dissa någon, som på samma villkor dissar mig tillbaka.
Á la trainerholics.blogg.se vs. mig själv, för er som var med på den tiden.
Något förslag?
När kör vi?
Är någon med mig?
Hej, jag heter Oscar Petersson och är 23 år gammal.
med reservation för min konstnärliga ådra
fram och tillbaka
Lite ilska, mycket uppgivenhet, men framförallt så delade vi saker gemensamt.
En dag så lämnade han, och jag med. Skillnaden var att jag kom tillbaka, till samma pissiga spilta vi förr stod och längtade ifrån. Till samma pissiga spilta vi en gång stod i och romantiserade färgerna på bio.
Och nu, medans jag leker hopplös cyniker, står han utan tröja och videobloggar om sin dag på stranden.
Jag tittar upp och låter regnet tvätta bort smutsen från mitt ansikte, och jag tycker mig kunna spegla mitt leende i varje droppe som faller.
Trots allt.
frågan som ställdes som ställde
Där var man, överförfriskad i all sin ordning.
Jag hade sedvanligt redan spillt ut en samling med vodka och späe[se:groggvirke] över en ny och ovanligt dyr laptop. Jag hade redan alkoholstrechat ut mina stämband så pass att folk fann min överröstning irriterande.
Pusselbit för pusselbit, landade och lade sig matchande tillsammans till det som utgör en vanlig lördag.
Steg tre var fyllesnacket. Detta mytomaniska och glorifierande, men ack så pompösa tillstånd man befinner sig i.
- Ut och pimpelfiska imorgon? Klockan sju på morgonen? Ja förfan, jag är på! Bara ring och väck mig innan, vettu.
Konsekvenstänket existerar inte längre; det försvann en sisådär femte klunken in på femte ölen. Ord som logik och hinder har helt plötsligt försvunnit ur ordboken, och ersatts med möjligheter och storhetsvansinne.
Det förvisso ett härligt själsläge, men ett farligt sådant. Mycket fyllesnack och lite verkstad.
I alla fall.
Fyllesnacket började halsas i takt med spriten. Och någon slängde ur sig en kommentar om en bok, han hade hört om. Varpå jag säger att jag läst den, vilket i sin tur gör att jag får frågan, som ställs med aningen häpen min:
- Läser du?
Det är en fråga som, från början, inte borde finnas. Men eftersom jag fått den slängd i ansiktet som en snöboll förr, så gör den antagligen det. Hur ska man tackla den?
Ska jag tackla det som att läsa är något speciellt. Som att det skiljer sig från allt annat. Att det är olämpligt, precis som serietidningar av någon anledning var förr. Att folk går runt i fängelser och våldtar bokmaler. "Well, well, what do we got here? A little book worm? Oops, dropped the soap did you? Aww yeah you little...."
Eller ska jag, mer troligt, tolka det som att personen i fråga anser mig vara så intellektuellt störd att jag inte förmår mig på böcker? "Hmm, läser verkligen Oscar? Han verkar ju helt jävla dum i huvudet. Nehe du! Den gubben går jag inte på. Jag frågar honom! Ja, det kommer jag göra! Rakt ut. Nu blir han nog ställd. Hihihihi..."
Jag vet inte. Frågan ställdes med någon sorts skeptisk nyfikenhet. Det finns film, musik, ljudböcker, men riktiga böcker? Nej, vet du vad. Det kan väl ingen orka med, speciellt inte han, Oscar.
