skiten - av gubben
- Livet är skit, sa han.
- Livet är en språngbräda till skiten, fortsatte han. Man ska kämpa för det roliga, och acceptera det tråkiga. Man ska bara ta den där jävla skiten hela tiden. När inte ens solen bemödar visa sig en sommar, faller hela min metafor om livets jargong. Då är det bara skit. Och alla jävlar som är dumma i huvudet. Det finns för många. Jag hatar att jag föddes någorlunda begåvad, så att jag förstår dumhet. Jag är så smart att jag ser dumhet hela tiden, överallt. Och det är skit. Det är fanimig bara skit. Människor som är så dumma att andedräkten luktar avföring. Jävla skit.
- Men jag var lycklig en gång, menade han. Förr om åren. Det var bättre förr om åren. Nu är det bara skit. På den tiden kunde man göra lite som man ville. Dessutom var det alltid sol, och träden var alltid gröna. Löven föll inte som nu. Nu faller löven hela tiden. Som små skitkorn breder de ut sig, löven. Jag lovar att jag halkar på ett fallet löv och dör en vacker dag. Vilket skitdöd det hade varit. Förr om åren halkade man inte som nu. Då hade man bättre skor, gjorda av ett äkta och stabilt träslag. Nu är det bara plast till allt.
- Jag ska allt visa dem, tänker han. Jag ska ta min käpp och hytta. Jag hytta dem tillbaka till Hylands hörna.
