amatörhörnan

Jag läser ännu en bok av Erland Loe och blir inspirerad till att skriva i ett ruskigt tempo om mina innersta funderingar. Eller, snarare om mina innersta livsåskådningar. De där man bara har för sig själv och sällan delar med sig av. Som att stå och dansa för sig själv framför toalettspegeln i sin absoluta nakenhet. Danssteg som är så pass förbjudna att tanken på att dela med sig av dem får en att må psykiskt dåligt. Eller att i huvudet diskutera med sig själv, att få tankarna i rullning och inte kunna hejda dem. Då är man ensam, eftersom man inte riktigt har kontroll över sin innersta spets. Sin innersta spets - platsen där man alltid är ensam. Där inte ens kärlek kan tränga sig igenom. Den är och förblir ensam, oavsett om du dör hand i hand med någon.