våra riktiga hjältar som försvann
Det var i en tid då jag sökte svar på många frågor. Då dunklet låg som en tät dimma över pannloben och ovissheten flög omkring i form av små vålnader. Jag kände mig lurad och fängslad i fördärvet.
Det jag inte visste var att lösningen skulle finnas runt hörnet.
En kall och regnig kväll på Brogatan i Värnamo, skulle jag få svälja alla fördomar jag av någon konstig anledning hade byggt upp. Jag skulle få bevittna en helt ny värld av möjligheter - där drömmar blev till verklighet.
För att tala klarspråk så såg jag mitt första avsnitt av serien Heroes, och det jag innan kallade för mina favoritserier blev numera små och betydelselösa lortar i sammanhanget.(Förutom, eventuellt, första säsongen av O.C).
För mig hade producenten Tim Kring inte bara skapat en helt otroligt bra serie, utan även en plats som inte riktigt fanns på kartan innan. Heroes tog de fiktiva hjältarna till en helt ny nivå, nämligen rakt in i vår egen vardag. Det existerade inga trikåer och inte heller några nördar som blivit bitna av spindlar. Detta var helt vanliga människor som på ett genetiskt plan fötts med otroliga förmågor. Ett DNA-skådespel som försökte viska om vår arts nästa steg i evolutionen. Även om det inte finns någon logik i det, så tillät själva situationen en att drömma sig bort.
Inatt läste jag att serien skulle läggas ner, mest på grund av att allt för mycket folk givit upp att följa det som på slutet blev väldigt difust. Vilket är förståeligt, och jag ser ingen annan lösning på problemet. Säsong 1 är lysande, i sin briljans ensam i sitt slag. Säsong 2 är också bra, precis som de fem första avsnitten av säsong 3.
Efter det är det under all kritik.
Men jag fäller ändå en tår, för nu får jag sitta och öva telekinesi helt ensam.
PS.Det här inlägget fick editeras eftersom det blev milslångt. Efter en snabb ekvation i huvudet så anser jag att det här är fel forum för ett milslångt inlägg om Heroes. R.I.P.DS.
Det jag inte visste var att lösningen skulle finnas runt hörnet.
En kall och regnig kväll på Brogatan i Värnamo, skulle jag få svälja alla fördomar jag av någon konstig anledning hade byggt upp. Jag skulle få bevittna en helt ny värld av möjligheter - där drömmar blev till verklighet.
För att tala klarspråk så såg jag mitt första avsnitt av serien Heroes, och det jag innan kallade för mina favoritserier blev numera små och betydelselösa lortar i sammanhanget.(Förutom, eventuellt, första säsongen av O.C).
För mig hade producenten Tim Kring inte bara skapat en helt otroligt bra serie, utan även en plats som inte riktigt fanns på kartan innan. Heroes tog de fiktiva hjältarna till en helt ny nivå, nämligen rakt in i vår egen vardag. Det existerade inga trikåer och inte heller några nördar som blivit bitna av spindlar. Detta var helt vanliga människor som på ett genetiskt plan fötts med otroliga förmågor. Ett DNA-skådespel som försökte viska om vår arts nästa steg i evolutionen. Även om det inte finns någon logik i det, så tillät själva situationen en att drömma sig bort.
Inatt läste jag att serien skulle läggas ner, mest på grund av att allt för mycket folk givit upp att följa det som på slutet blev väldigt difust. Vilket är förståeligt, och jag ser ingen annan lösning på problemet. Säsong 1 är lysande, i sin briljans ensam i sitt slag. Säsong 2 är också bra, precis som de fem första avsnitten av säsong 3.
Efter det är det under all kritik.
Men jag fäller ändå en tår, för nu får jag sitta och öva telekinesi helt ensam.
PS.Det här inlägget fick editeras eftersom det blev milslångt. Efter en snabb ekvation i huvudet så anser jag att det här är fel forum för ett milslångt inlägg om Heroes. R.I.P.DS.
24 anledningar att dumpa mig
Jag minns att jag skrev ett inlägg för exakt två år sedan.
Allt handlade om mitt liv som nybliven 22-åring och mynnade vidare i metaforer om hur gammal jag blivit.
Det hela var ett hån mot min egen ålder, som om det inte fanns en morgondag.
Det är med en viss mogenhet och stolthet jag nu kan dementera mina dåvarande tankegångar. Livet tog aldrig slut, utan det haltade retfullt vidare mot nya bravader.
Däremot så är det helt andra bullar nu. Herregud, om några timmar föddes jag för 24 år sedan. Den åldern är inte bara ett hån mot min egen stagnerade utveckling, utan även mot min familj och alla andra i min närvaro som via detta inser att tiden har gått lite väl fort på sistone.
- Men herregud, är Oscar redan 24? Det innebär ju att han är 22, och hon 19? Men vafan, det innebär ju att jag är 39 och står med papiljotter i håret och en cigg i mungipan medans jag lugnar min unge, som redan är 5 år !?
Nej, det här med att bli äldre ger jag inte mycket för. Det slutar bara att man, med lite rödvin, står och gör en självreflektion mot sin egen spegelbild. Och hur man än kämpar kan man aldrig springa ifrån sin egen skugga(det är vetenskapligt bevisat).
Dessutom har jag inte åstadkommit något alls på två år, förutom att mitt hårfäste verkar ha krypit ner och satt sig på ryggen.
Tack så jävla mycket, livet!
Allt handlade om mitt liv som nybliven 22-åring och mynnade vidare i metaforer om hur gammal jag blivit.
Det hela var ett hån mot min egen ålder, som om det inte fanns en morgondag.
Det är med en viss mogenhet och stolthet jag nu kan dementera mina dåvarande tankegångar. Livet tog aldrig slut, utan det haltade retfullt vidare mot nya bravader.
Däremot så är det helt andra bullar nu. Herregud, om några timmar föddes jag för 24 år sedan. Den åldern är inte bara ett hån mot min egen stagnerade utveckling, utan även mot min familj och alla andra i min närvaro som via detta inser att tiden har gått lite väl fort på sistone.
- Men herregud, är Oscar redan 24? Det innebär ju att han är 22, och hon 19? Men vafan, det innebär ju att jag är 39 och står med papiljotter i håret och en cigg i mungipan medans jag lugnar min unge, som redan är 5 år !?
Nej, det här med att bli äldre ger jag inte mycket för. Det slutar bara att man, med lite rödvin, står och gör en självreflektion mot sin egen spegelbild. Och hur man än kämpar kan man aldrig springa ifrån sin egen skugga(det är vetenskapligt bevisat).
Dessutom har jag inte åstadkommit något alls på två år, förutom att mitt hårfäste verkar ha krypit ner och satt sig på ryggen.
Tack så jävla mycket, livet!
