amatörhörnan

Själv satt jag och skrek intromelodin till Entourage, sittandes i en svarttaxi i centrala Malmö. - Nana nanana-na nananana. Oh yeah, oh yeah, OH YEAH!.  Bilen stannade vid ett övergångsställe, men jag stannande inte med nynnandet. Då hojtade en kvinnlig röst, - Men det är ju du Oscar!, varpå en igenkännande kvinna gick över gatan. Då, helt plötsligt, vaknade jag till i fylleruset och min illusion om att jag var en av killarna i Entourage sprack. Skinnfåtöljerna på innestället var inte längre VIP, utan det var verklighetens fläckiga pinnstolar på utestället. All Cristal vi drack var inte längre ljuv, utan besk som i reducerad studentöl.
Medans jag kom till insikt sprang flickorna runt i lila skor. De var väl medvetna och hade en tuff approach. Fulvodkan på förfesten byttes ut mot Cosmopolitan, och kroppshållningen var så spänd att man kunde lagt nationalencyklopedin på huvudet utan att det märkts.
Sedan kom en insiktsfull människa och bad dem dra åt helvete.
Då sprack allt. De var inte längre med i Sex and the city. Ingen var Samantha, ingen var Miranda. Alla var bara vanliga människor.

Inget blir som i färgerna på bio.