politikertimmen
Någon hojtade; - Oscar! Jag får göra ett sånt valtest på dej då! Se vilket parti du tillhör! Kom igen då! EY, Oscar!
Sedan satt jag där mellan två världar. Mellan spriten och det som ska vara verkligheten. Mellan lathet och demokrati.
Jag svarade inte bara på frågor, utan även på vilka av frågorna som var mina hjärtefrågor. De jag brinner för, som jag kan slåss för och helst diskuterar om. Jag hade inga. Utom en som angick systembolagsmonopolet.
Oviktigt i sammanhanget blev jag mest Folkpartiet och Centern. Inte helt otippat, lite lagom. De partierna man väljer när man inte riktigt bryr sig. Minst blev jag Sverigedemokraterna, vilket gjorde mig glad.
Oavsett, så älskar jag demokrati. Men helst av allt vill jag inte rösta. För jag vet ingenting? Och inget gör mig motiverad till det. Jag är inte en av dem som är sosse för att pappa var det, men får det att låta som att man valt det själv. Jag är inte heller en scout som är rädd om konserverade delfiner borta någonstans där jag inte längre ser. Inte heller är jag någon reklampelare för MQ som röstade på Moderaterna i skolvalet för att mormor hade ett jävla taxeringsvärde för all skog. Jag är bara en världsmedborgare som vill att alla ska må bra.
Men det enda man ser och hör är akademisk pajkastning, som endast fyller funktionen att Bengt på bron kan ha något att hata över en ostmacka på fabriken. Ingen når ut till mig. (Förutom Gustav Fridolin, vart tog han vägen? Synd att jag inte riktigt känner mig som en miljöpartist.)
För mig är det enda exalterande som kan hända en mensfläck på Mona Sahlins vita valkampanjsbyxor. Kanske då hade min röst gått från blank till...blodröd?
