prekär situation
Jag satt i vanlig ordning rätt upp och ner på tåget. Det ökända krösatåget, där alkisar florerar runt som om det vore Ryssland.
Idag, just idag, ställde sig en onykter varelse framför mig, precis framför ett förråd med utebliven bevakning. Han öppnade ett kylskåp, med tanken på något att hamstra, utan resultat. Vad trodde han det skulle finnas där? En helt ny värld av sprit? Med en nedstämd attityd tittade han vidare i förrådet, där han till sin stora förtjusning till slut fick tag i en packe toalettpapper. Som ingenting tog han allt och spatserade vidare.
Jag satt närmast. Alla runt omkring mig såg att jag såg, och jag kände det som att alla blickar gav mig ansvaret att göra något. Vad skulle jag göra? Säga till? Jag vet, jag vet. Att börja gorma på grund av ett par toarullar kanske är onödigt, men jag visualiserade pinsamheten som skulle inta sin plats OM konduktören märkte detta och frågade mig. Skulle jag då ljuga inför allihop och påstå mig vara ovetande? Eller skulle jag säga vad som hänt, och efter det svara på frågan om varför jag inte sa något från början?
Allt slutade med att jag höll käft, ett naturligt val. Och det var ingen som sa något, och ingen konduktör som lade märke till något. Jag ljög för mig själv, dolde min osäkerhet med ett utanförskap mot samhället. Jag är för cool för att bry mig, ha! Jag var egentligen bara en rädd liten pojke i rollen som den blekfega svensken.
Men nu mår jag bra, och allt. Efter omständigheterna, liksom.
