ett resonemang som inte går att tvätta bort
Idag fick jag det käftsmällsaktiga beskedet att mitt jobb ska varsla 17 personer, vilket i sin tur innebär att jag nu lever på det berömda fitthåret. Får jag gå? Får jag stanna? Vad vet jag? Vet jag något alls?
Nej, jag vet ärligt talat ingenting om min framtida arbetssituation.
Hur ska man tackla sånt här? Chefen höll ett föredrag om stödgrupper, som skulle vägleda en vilsen själ i finanskrisens mäktiga gap. De som mig, som hade känslan av att vara på varslandets brant, hade en nedstämd attityd om faktumet och om livet i allmänt. Jag höll med och likt en social kameliont drog jag klyschor om att allt är någons fel.
Jag ljög.
Mitt i allt helvete kände jag en viss upprymdhet. En upprymdhet som viskande om frihet, om ett rutigt knyte längs järnvägsspåren. Att jag kanske får bli den anomi i samhället jag alltid velat; levandes som en soldat i kloakerna med ett medvetet utanförsskap.
Jag känner fortfarande så. Och till er eventuellt varslade som läser det här. jag vet! Ni kanske bildar ett avsky mot mig och min person nu, över min naiva barndomsvision. Jag förstår det, och jag gillar inte att jag själv resonerar såhär. Men trots otaliga försök att skaka bort min skrämmande nyfikenhet, så är den kvar.
Jag hänger inte med huvudet, jag är snarare redo för nya utmaningar. Om det så ska vara att äta blöjor i fontänen på Storgatsbacken.
Nej, jag vet ärligt talat ingenting om min framtida arbetssituation.
Hur ska man tackla sånt här? Chefen höll ett föredrag om stödgrupper, som skulle vägleda en vilsen själ i finanskrisens mäktiga gap. De som mig, som hade känslan av att vara på varslandets brant, hade en nedstämd attityd om faktumet och om livet i allmänt. Jag höll med och likt en social kameliont drog jag klyschor om att allt är någons fel.
Jag ljög.
Mitt i allt helvete kände jag en viss upprymdhet. En upprymdhet som viskande om frihet, om ett rutigt knyte längs järnvägsspåren. Att jag kanske får bli den anomi i samhället jag alltid velat; levandes som en soldat i kloakerna med ett medvetet utanförsskap.
Jag känner fortfarande så. Och till er eventuellt varslade som läser det här. jag vet! Ni kanske bildar ett avsky mot mig och min person nu, över min naiva barndomsvision. Jag förstår det, och jag gillar inte att jag själv resonerar såhär. Men trots otaliga försök att skaka bort min skrämmande nyfikenhet, så är den kvar.
Jag hänger inte med huvudet, jag är snarare redo för nya utmaningar. Om det så ska vara att äta blöjor i fontänen på Storgatsbacken.
Kommentarer
Trackback
