nostalgisk förundran
Mina ögon beskådade en skrynklig jacka på håll. Den var min, naturligtvis, för det hela var i min lägenhet.
Min vårjacka, tänkte jag, och kände genast igenom fickorna. Där i fann jag mitt halsband, som jag länge letat efter. Eller, det var snarare en boll av guldiga trådar. Det är rent av fascinerande hur en jacka som luggit still, kan skapa den planet av komplexa knopar som utgjorde det forna halsbandet. Ja, fascinerande är rätt ord.
Det hela får mig att tänka på barndomens glansdagar innehållande TV-spel. Förr om åren var man inte befriad med trådlösa handkontroller. Långt ifrån. Hade någon nämnt orden trådlös handkontroll, hade jag förmodligen skrikit att jorden är platt och spårlöst försvunnit. Nehe du, här jobbade vi med sladdar. Dessa jävla sladdar.
Jag vet inte hur och jag vet inte varför, men efter ett tag började man ana att handkontrollssladdarna börjat trassla in sig. Och ingrep man inte på momangen, så hade man till slut ett konstverk. Ett helt obegripligt sladd-fenomen. En knop som hade fått scouterna att begå kollektivt självmord.
Man sköt upp på problemet, anpassade sig efter sladdarnas regler. Till slut satt man, två stycken, en meter ifrån TV-skärmen eftersom att sladdarna inte räckte längre.
Sedan var man tvungen att göra det dagslånga arbetet att trassla upp det igen. Men i efterhand kan jag känna att man inte borde gjort det. Man borde istället ha låtit det vara, så länge att när de gräver för arkeologiska fynd om hundratals år finner detta mästerverk av lathet.
- Ser du, Börje? Sega Megadrive. Hmm, mitten 1990-tal, skulle jag tro.
Men vad i hela....!?
- Vad är det, Börje?
Ser du sladdarna, Bengt. Det är fantastiskt. Hur har de gjort den knopen? Hur, Bengt? Det här är jordens sjunde underverk, tametusan!
Min vårjacka, tänkte jag, och kände genast igenom fickorna. Där i fann jag mitt halsband, som jag länge letat efter. Eller, det var snarare en boll av guldiga trådar. Det är rent av fascinerande hur en jacka som luggit still, kan skapa den planet av komplexa knopar som utgjorde det forna halsbandet. Ja, fascinerande är rätt ord.
Det hela får mig att tänka på barndomens glansdagar innehållande TV-spel. Förr om åren var man inte befriad med trådlösa handkontroller. Långt ifrån. Hade någon nämnt orden trådlös handkontroll, hade jag förmodligen skrikit att jorden är platt och spårlöst försvunnit. Nehe du, här jobbade vi med sladdar. Dessa jävla sladdar.
Jag vet inte hur och jag vet inte varför, men efter ett tag började man ana att handkontrollssladdarna börjat trassla in sig. Och ingrep man inte på momangen, så hade man till slut ett konstverk. Ett helt obegripligt sladd-fenomen. En knop som hade fått scouterna att begå kollektivt självmord.
Man sköt upp på problemet, anpassade sig efter sladdarnas regler. Till slut satt man, två stycken, en meter ifrån TV-skärmen eftersom att sladdarna inte räckte längre.
Sedan var man tvungen att göra det dagslånga arbetet att trassla upp det igen. Men i efterhand kan jag känna att man inte borde gjort det. Man borde istället ha låtit det vara, så länge att när de gräver för arkeologiska fynd om hundratals år finner detta mästerverk av lathet.
- Ser du, Börje? Sega Megadrive. Hmm, mitten 1990-tal, skulle jag tro.
Men vad i hela....!?
- Vad är det, Börje?
Ser du sladdarna, Bengt. Det är fantastiskt. Hur har de gjort den knopen? Hur, Bengt? Det här är jordens sjunde underverk, tametusan!
Kommentarer
Postat av: Ohlsson
Fy fan vilken gammal klassiker. Golden eye, fifa 98 och trassel!
Trackback
