Där tårarna föll börjar gräset växa, och den ostampade grönskan är rätt behaglig att gå på.
Så stod man där igen.
Förvånad över livet, förvånad över sig själv.
Det är hjärta mot hjärna.
Hjärnan ifrågasätter hjärtat, men är oförmögen att göra något åt saken.
Det är en bisarr sak, det där, att resonera med sig själv inne i sitt eget huvud.
Man tror sig känna sig själv - hur man generellt reagerar på saker och ting. Men med tidens rostiga gång inser jag att man inte har en aning om någonting. Man kommer aldrig att kunna känna sig själv fullt ut.
Det är både kittlande och frustrerande. Ur ett metaforiskt blödande sår, känner man att man lever. Livet river till. Det viskar om att man får ta både slag och kramar. Det talar även om hur förutsättningarna vänder på en sekund, hur man blir tilldelad nya Jag att anpassa sig till hela tiden.
Men också om hur något fjäderlätt kan krossas, och motsägelsefullt börjar väga bly.
Jag läste om kaos på ett vetenskapligt plan. Trots att forskarna kan känna till elementen ur en viss sak, utan och innan, kan slutprodukten bli något helt annat. De insåg till slut att det finns faktorer som alltid kommer vara för små för att kunna betrakta. Men det är faktorer som kan skapa ka-os i slutändan. Ur detta resonemang uppstod fjärilseffekten - de frågade sig om en fjärils små vingslag i Sydamerika kunde orsaka en orkan i Texas.
Lite så antar jag att känslolivet är i stort.
